Senkapitalismens kulturella logik

Av den 12 december, 2006

Följande är ett lätt bearbetat avsnitt av en gammal text, Du sköna nya värld? En essä om politik och kultur i globaliseringens tidevarv, som jag skrev som examination i kursen Globaliseringens konsekvenser (kursansvarig Mekonnen Tesfahuney) vid Karlstads universitet, hösten 2002.

Den mest inflytelserika analysen av den kapitalistiska ekonomin gjordes förstås av Karl Marx under 1800-talets senare hälft. Behållningen med Marx är kanske framför allt hans behandling av värdeformen samt varufieringen av lönearbetet såväl som dess produkter. Värdet hos en vara är i en kapitalistisk ekonomi är inte dess bruksvärde, utan det bestäms av de andra varor som den i praktiken kan bytas mot – alltså dess bytesvärde. Ur detta härleder Marx penningformen som den allmänna ekvivalent som speglar värdet av allt arbete och reglerar marknaden. Under den andra, industriella fasen av kapitalismen (efter merkantilismen) hade utvecklingen ännu inte nått så långt, men den går mot att alla alster av mänsklig verksamhet – från identitet, språk och samhälle till undervisning, poesi och social service – underkastas samma varufieringsprocess.

I mellankrigstidens Tyskland uppstod en marxistisk skola som ställde sig lika kritisk mot den faktiska kommunismen som det borgerliga samhället. Denna så kallade 'Frankfurtskolan', kretsen kring Max Horkheimer vid Institutet för social forskning i Frankfurt, tvingades i landflykt efter det nazistiska maktövertagandet och blev under kriget istället verksamt i USA. Där skrev Horkheimer tillsammans med den ständige diskussionspartnern Theodor Adorno ett av Frankfurtskolans mest inflytelserika verk, Upplysningens dialektik (Dialektik der Aufklärung 1944). Kanske mest känt därifrån är begreppet 'kulturindustri'. Populärkulturen är här att betrakta som vilken massproduktion som helst, kommersiell och färdig att konsumeras. Dess syfte är vinst genom kontroll över människors tankar och drömmar. Samtidigt finns en finkultur för den överklass som vill framstå som förmer än de vulgära massorna, men den är inte på något sätt mer fri än populärkulturen.

Stefan Jonsson tycks anknyta till Adornos och Horkheimers båda kategorier när han i sin essä Världens centrum (2001) diskuterar den kulturella globaliseringen. Kulturindustrin är idag mer framgångsrik än någonsin, tack vare den nya kommunikationsteknologin, och möjliggör relativ enkel tillgång till all världens kulturyttringar – från romaner, filmer, konstverk och musikstycken till religioner och ideologier. Detta är en seger för kulturell mångfald och tolerans. Samtidigt gör själva insamlandet att dessa olika yttringar underkastas standardisering – Hollywoods normer för filmberättande, CNN:s för nyhetsvärden, Microsofts för datoriserad information, etc. – vilket gör att allting blir stereotypiskt och ingenting kan överraska eller ifrågasätta. Medan kulturindustrin förvandlar kulturella värden till kapital, så gör en finkulturens institution som Getty Center eller Guggenheim det rakt motsatta. Med anspråk om att förvalta vårt universella kulturarv samlar Gettymuseet in artefakter från antikens Grekland och Rom samt de stora europeiska mästarna fram till 1900, så att forskare, studenter och turister från hela världen kostnadsfritt kan beundra konsten. Eftersom dessa stiftelser, finansierade av arv och donationer från diverse miljardärer, vill satsa på säkra kort blir det emellertid så att de mångkulturella besökarna skolas in i föreställningen att mänsklighetens sanna kultur vilar på den västerländska traditionens grundpelare. Det finns dock en motreaktion. Vid sidan av den kommersiella masskulturen och den standardiserade elitkulturen har det uppstått en strömning av lokala, nationella och etniska rörelser som försöker stå emot globaliseringen av kulturen. Det globala sammanflätas på varje plats och i varje människa med det lokala, när människor från Iran till Quebec upplever sin kulturella identitet hotad av globaliseringen. En sådan identitet kan dock aldrig förstås essentialistiskt, eftersom den ständigt skapas och omskapas på nytt, och när den gör det riskerar vi att hamna i civilisationernas kamp.

Texten fortsätter här.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

En reaktion på ”Senkapitalismens kulturella logik

  1. Pingback: Senkapitalismens kulturella logik, del II - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentarer inaktiverade.