Senkapitalismens kulturella logik, del II

Av den 12 december, 2006

Följande är ett lätt bearbetat avsnitt av en gammal text, Du sköna nya värld? En essä om politik och kultur i globaliseringens tidevarv, som jag skrev som examination i kursen Globaliseringens konsekvenser (kursansvarig Mekonnen Tesfahuney) vid Karlstads universitet, hösten 2002.

Sociologen Jean Baudrillard tillhör dem som teoretiserat kring konsumtionssystemets betydelse för klasshegemonin. I mitten av sjuttiotalet gjorde han ett avsteg från marxismen, genom att betona hur kapitalismen är lika beroende av människornas behov som konsumenter som den är av dem som arbetskraft. Av den anledningen får media en allt större betydelse. Någon som befinner sig i närheten av Baudrillards mediekritik är Neil Postman, som i Underhållning till döds (Entertaining Ourselves to Death) diskuterar George Orwells 1984 respektive Aldous Huxleys Du sköna nya värld relevans för vår samtid. Postman konstaterar att Orwells dystopi är en varning för totalitära ideologier på såväl höger- som vänsterkanten, medan Huxleys samhälle ser ut att förverkligas i de västerländska demokratierna. När Orwell fruktade att staten med maktmedel skulle kontrollera informationsflödet, särskilt genom att bannlysa böcker, befarade Huxley att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information. Varför förbjuda böcker, när det är lika lätt att se till att ingen vill läsa dem? Televisionen gynnar sammanhangslöshet och banalitet framför seriösa samtal. I televisionens tidsålder avspeglas detta också i politiken, vilket kan illustreras med att den som vill nå ett högt politiskt ämbete i USA måste ha experter som skapar en framgångsrik image åt honom. Kampanjer inför presidentval förs främst genom reklamliknande inslag i teve: De presenterar en slogan eller en symbolfråga som för tittarna blir till ett koncentrerat av deras egen självbild. Varje politisk debatt är för underhållningsvärdets skull dömd att tömmas på ideologiskt innehåll.

I sin teori om konsumtionskapitalismen hävdar Baudrillard också att vi inte längre köper produkter i första hand för deras bytesvärdes skull (som Marx hävdade i sin kritik av samtidens industrikapitalism), utan viktigare för den prestige och status de är symboler för. Enligt honom är marxismens analys av produktionsförhållanden därför otillräcklig för att förstå vår samtids ekonomiska system. Mellan televisionen och konsumtionskulturen råder ett symbiotiskt förhållande, då den förra är ett effektfullt medel att genom anspelande på människors begär och fantasier skapa en efterfrågan av de produkter det finns stor tillgång på. Ett verk som här ligger nära till hands är Naomi Kleins No Logo (2000). Där diskuteras hur storföretagen – genom att ta sig in i musikindustrin, elitidrotten, ungdomskulturen, universitetsvärlden och kampen om jämlikhet oavsett etnicitet, kön och sexualitet – inte lämnar något livsrum opåverkat av kommersialismen. Klein menar att liberalismens valfrihetsideologi döljer en utveckling där franchisingkedjor, fusioner och företagscensur lett till att allt färre och allt större företag skaffat sig ett allt hårdare grepp om konsumenternas liv. Hon undersöker de tendenser – outsourcing av produktion till underleverantörer eller till frihandelszoner i Tredje världen – som leder till exploatering av den arbetskraft som osynliggjorts i det så kallade postindustriella samhället. Men det berättas också om den framväxande globala motståndsrörelsen – representerad av exempelvis adbusters och Reclaim the Streets.

Inspirerad av Baudrillard, men framför allt av Ernest Mandels Senkapitalismen (Late Capitalism 1975), kom Fredric Jameson att 1984 skriva en essä med titeln "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik". Två år tidigare hade han blivit ombedd att skriva förordet till en engelsk översättning av Lyotards La condition postmoderne (1979), och kände sig träffad av bokens kritik av metaberättelserna. Före Lyotard hade nämligen ingen marxist framställt marxismen som en stor berättelse, utan snarare som en analysmetod, men två år efter honom gjorde marxisten Jameson – ovetande om Lyotards teori – just detta. Båda hade de det gemensamt att de betraktade berättelsen som någonting grundläggande för människans förståelse av sin värld. Eftersom Lyotards verk fokuserat främst på vetenskapen och dess kunskapsteori – utan att säga så mycket om det postmoderna tillståndet inom kulturen och politiken, eller om dess grund i socioekonomiska förhållanden – blev La condition postmoderne en utmaning för Jamesons tänkande.

Jameson konstaterar att den postmoderna teoribildningen har mycket gemensamt med de olika visionerna om uppkomsten av en ny samhällsordning – det postindustriella samhället, konsumtionssamhället, mediesamhället eller informationssamhället. Eftersom sådana proklamationer bärs av övertygelsen om att samhället inte längre präglas av industriell produktion, och därför heller inte av klasskamp, så har de av förklarliga skäl motarbetats av den marxistiska traditionen. Där skiljer sig Mandel från mängden, då han inte bara pekar på denna nya samhällsform som en kapitalismens tredje fas, utan dessutom hävdar att den är en mer utvecklad kapitalism än den tidigare rådande.

Mandel talar om tre olika, teknologiska språng inom kapitalets utveckling sedan 1700-talets industriella revolution, genom början till maskinell produktion av: (1) ångdrivna motorer sedan 1848; (2) förbränningsmotorer och elektriska motorer sedan 1890-talet; samt (3) elektroniska och atomdrivna maskiner sedan 1940-talet. Detta ligger till grund för Mandels teori om tre stadier inom kapitalismen: (1) merkantilism; (2) imperialism; och (3) vår egen tids – felaktigt benämnda – postindustriella samhälle, som hellre borde kallas multinationell kapitalism. I Jamesons kulturteori har Mandels indelning av kapitalismens stadier inspirerat till en periodisering av realismen, modernismen och postmodernismen. Denna tredje fas, senkapitalismen, kännetecknas av en kolonisering av naturen och det omedvetna genom förstörelsen av Tredje världens förkapitalistiska jordbruk samt framväxten av medie- och reklamindustrin. Just som Baudrillard hävdar har masskulturen otydliggjort distinktionen mellan det verkliga och det imaginära, men utan att upplösa den helt. Tack vare Mandels ekonomiska undersökning i klassiskt marxistisk tradition kan Jameson sålunda visa att det går att tillämpa den västmarxistiska Frankfurtsskolans teser om kulturindustrin som en kritik av hela det kapitalistiska systemet.

Här finns första delen av texten att läsa.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

7 reaktioner på ”Senkapitalismens kulturella logik, del II

  1. francophobe (47 comments)

    "I sin teori om konsumtionskapitalismen hävdar Baudrillard också att vi inte längre köper produkter i första hand för deras bytesvärdes skull (som Marx hävdade i sin kritik av samtidens industrikapitalism), utan viktigare för den prestige och status de är symboler för."

    Fast, det måste har varit långt industrilismen, kanske snarare innan människan blev ett jordbrukande folk. Det är väl sant att saker köps för att de ger prestige, men så var det även på bronsåldern. Vissa saker kan snarare ha rent evulotionära förklaringar, som att kläder, prylar och hus är en förlängning av kroppen. När vi sprang runt på savannen så var en god parnigspartner stark och snabb. Sen blev det många kor och idag är det prylar. Man också fråga sig, vad är "nödvändigt". Statustänkande genom sociala koder ser du bland vilka flockdjur som helst. Varför skulle människan vara annorlunda. Den här typen av teoretiserande bygger ofta på ett par förutbestämda tester som man vill vederlägga.

    "När Orwell fruktade att staten med maktmedel skulle kontrollera informationsflödet, särskilt genom att bannlysa böcker, befarade Huxley att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information. Varför förbjuda böcker, när det är lika lätt att se till att ingen vill läsa dem?"

    Irrelevant för vem kan man fråga sig? Spridning av tryckt information är ju överhuvudtaget ett väldigt nytt fenomen i mänsklighetens historia. Var förr i tidens tidningar som utkom sällan och hade dålig spridning relevantare information som nådde breda lager? Låt mig tvivla. Att amerikanska och ska vi vara ärliga så knappast bara amerikanska, presidentkanidater måste tänka på sin image i högre utsträckning än tidigare skulle om man vill se ett halvfullt glas kunna förklaras med att förr i tiden valdes maktens män av samma klass som männen vid makten kom ifrån. Idag ska bredare lager av människor övertygas om att detta är rätt kanidat, sydamerikaner, asiater, vita, svarta, religiösa på landsbygden, sekulära i stan, katoliker, protestanter etc etc. Tacka fan för att de behöver hjälp...

    "Televisionen gynnar sammanhangslöshet och banalitet framför seriösa samtal."

    Det där är ju bara trams. Böcker kan vara mer övertygande, en författare kan oemotsagd flyta ut i ett resonemang som verkar vettigt för att formen inte ens tillåter någon som kan kritisera. Just Naomi Kleins bok var ett utmärkt exempel på där någon ensidigt pekade på fenomen som enbart understödde hennes teori. Ingen bok skrivs med öpper sinne, säg den författare som under bokens gång skulle ompröva sina åsikter på ett radikalt sätt.

    "I den tredje delen undersöks de tendenser – outsourcing av produktion till underleverantörer eller till frihandelszoner i Tredje världen – som leder till exploatering av den arbetskraft som osynliggjorts i det så kallade postindustriella samhället."

    Det ska va en fransman till det alltså...

    "Slutligen berättas det i fjärde delen av boken om den framväxande globala motståndsrörelsen – representerad av exempelvis adbusters och Reclaim the Streets."

    Man bör väl fråga sig vilka som växer mest, de som arbetar mot globaliseringen eller de som omfamnar den. Om man lyfter ögonen bort från väst så är jag övertygad om att det är de senare.

  2. francophobe (47 comments)

    jag skrev vederlägga där uppe, jag menade naturligtvis belägga, så går det när man inte talar svenska regelbundet...

  3. jimpan (121 comments)

    Texten jag publicerade är i första hand att betrakta som en redogörelse för några sätt att resonera kring de ämnen den handlar om. Jag står inte själv nödvändigtvis för alla synsätt som framkommer. T.ex. tycker jag Baudrillard är intressant, men jag tror inte att jag (längre) håller med honom så mycket. En relevant kritik är den du, francophobe, för fram. Vi har nog alltid i någon mån skaffat oss föremål för den status de symboliserar. Men jag tror att det idag kan ha fått större betydelse för breda skikt, och större ekonomisk betydelse. Och jag kan inte se hur din evolutionära förklaring emotsäger detta.

    Absolut, imagens betydelse för maktens män gäller förstås inte bara i USA. (Men det var USA som Postman skrev om.) Snarare är det kanske allt vanligare i vår globala värld. Men du kan väl inte invända emot tesen att vi översköljs av allt mer information, och att egenskapen att kunna sålla bland denna information är allt viktigare? Jag tror inte att de tidningar som gavs ut förr av nödvändighet var mer relevanta än snittet av all information som flödar över oss idag, men det var nog lättare att urskilja den information som var relevant. (Och vanlig kommunikation, "mun mot mun", kan man givetvis också räkna in. Den kan nog också ha ökat, men det har jag förstås inga belägg för.)

    Att televisionen - till skillnad från skrivna böcker? - gynnar sammanhangslöshet och banalitet är trams, ja, det kan jag nog i viss mån hålla med. Resonemanget var Postmans, inte mitt. Visst finns det utmärkta exempel på dåliga böcker. Jag skulle inte säga att Kleins bok är ett av dem, men visst finns det en hel del aspekter hon inte tar upp.

    Resonemanget om Tredje världens frihandelszoner kom från Klein (som är från Kanada, inte Frankrike). Du får gärna utveckla på vilket sätt du anser att hon har fel.

    Framställningen av den s.k. "globala motståndsrörelsen" är förstås ett daterat avsnitt. Globalisering kan betyda så många olika saker, och jag skulle t.ex. säga att jag personligen är mycket positiv till många av de betydelser som finns (t.ex. ökat välstånd för allt större del av jordens befolkning - Hans Rosling är en forskare som jag vill rekommendera). Sedan finns det annat som jag är betydligt mer kritisk till.

  4. Pingback: Senkapitalismens kulturella logik « strötankar och sentenser

  5. Robin Basboga (1 comments)

    JAJA de här var bra info.. nu kan ja förklara för min lärare vrf nya zeeland kapitulerade i andra världskriget

  6. Pingback: Senkapitalismens kulturella logik - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentarer inaktiverade.