Schulman har fel om modebloggarna

Som vanligt glömde jag att fåfänga, stolthet och högmod är det samma, men det undertryker nog bara min poäng ännu mer.

Jimmy, har inte hunnit läsa ditt inlägg, men vill bara säga att du är fin på bilden och att livet vore kass utan mode och fåfänga. Det finns alldeles för mycket folk som tycker att mode är världsligt, och att vi inte skall tillåta oss att älska vackra saker. (Var för övrigt på middag med lite konstfolk häromkvällen som gjorde allt för att distansera sig från modegrejen. Tråkigt.)

Frågan är inte hur vi skall lära oss att hata Gucciväskan – frågan är hur vi kan hacka systemet så att vi kan göra vår egen variant av de artefakter vi känner sådan kärlek för. If you love it, swede it! (Det är antropocentriskt att bara älska mänskliga subjekt.)

Har för övrigt suttit och lyssnat på Pizzicato Five hela veckan, och återupplevt min lyckliga, poserande ungdom. Så STORT! Jag rekommenderar
Happy Sad och
Twiggy Twiggy

Kindpussar från mig, som är på väg ut, är på Bazaar snart – är fint uppstyrd idag – jobbar med gråa färgskalor och blåvit klubbslips.

—
Tack. Du var väldigt fin i din uppstyrsel! Håller helt med i vikten av att hacka systemet istället för att självrättfärdigt vända det ryggen. Puss! /Jimmy

Jag ser ingen anledning att kritisera vare sig fåfänga eller prestige, som jag tycker är två sidor av samma mynt; det ena företrädesvis representerat hos kvinnor, det andra hos män.

Men, jag tycker mig ha märkt att de lyckligaste människorna är de som lyckats arbeta bort det mesta av dylika böjelser hos sig själva.

—
Som sagt så tror jag det hela handlar om förhållningssätt. Problemet med såväl fåfänga som prestige tror jag handlar främst om att söka tillfredsställelse i förgängliga ting i tron att dessa ting äger beständighet. Men världen är satt i ständig förändring. /Jimmy

Det förvånar mig att Jimmys läsare kan beränsa fåfänngan till vad man skyler kroppen med. Fåfänga är så otrloligt mycket med, och den negativa klang som ordet fåfänga ger när man recenserar valfri modeblogg borde vara den samma när man recenserar valfri radikal politiker blogg. Jag förstår egentligen inte alls skllnaden på t.ex Sven Elander och Blondinbella.

—
Du fattar poängen med mitt inlägg. Utan att tala om de konkreta exemplen, så kan politikbloggar vara lika mycket uttryck för fåfänga som modebloggarna. Men män sysslar med de förstnämnda och kvinnor dominerar de senare. /Jimmy

Har suttit och sytt hela dagen – har nu feta muddar på min nu moddade second hand ull-blazer som jag köpt för ynka 25 pund. STORT! Skall bara sy in den lite också, så att min form kommer fram lite bättre. Om någon skall till Uppåt Framåt i GBG ikväll så kommer ni se verket (assemblaget blazer+Kalle P) där.

—
Synd att jag missade dig! /Jimmy

Jag är personligen inte intresserad av modebloggar och rätt trött på dagens STIL & DESIGN-fixering. Men tycker såhär: att ha eller inte ha en modeblogg är upp till var & en. Att bedriva en elakhetskultur i blogg- & krönikeform, såsom Schulmans gör, det är däremot direkt moraliskt fel. That’s my five cents.

—
Personligen tycker jag att Schulman är totalt ointressant. Hans krönika såg jag som ett exempel på en vad jag tror ganska utbredd uppfattning. Modebloggandet kan nog bli vad man gör det till. /Jimmy

Sant – inte tänka brist!!

Alltså, jag hoppas jag inte missförstår dig nu… Men du menar alltså att man ska göra skillnad på manligt och kvinnlig, maskulint och feminint? Jag tror inte att någon mår bättre av att gå tillbaka (om na kan säga så) till dem ”gamla” sterotyperna. Andemenigen för mig när vi talar om feminism och jämställdhet är valfrihet, jag ska ha valet att bete mig som jag finner bäst oavsett om det anses vara traditionellt kvinnligt eller manligt, är du av annan åsikt?

For the record: Klarar inte av modebloggar heller men det har inget med kön att göra, det är skit oavsett om det är en man eller kvinna som skriver.

—
Min poäng är inte att göra skillnad på manligt och kvinnligt – tvärtom. Jag vill ifrågasätta våra föreställningar om detta och problematisera det faktum att politikbloggar är mansdominerade och modebloggarna kvinnodominerade. De förstnämnda ses som lite finare, men de senare är de fakto mer populära. Hur kommer det sig att det anses skamligt för en man att blogga om mode? /Jimmy

Jag gillar draget du gör med att köra en dagens outfit, det är en fin handling som är respektfull mot alla modebloggare som finns där ute.

Kläder avgör ju mycket på ett omedvetet plan vilket intryck andra människor får av en person på både gott och ont och tjänar alltså en funktion för att ta oss framåt inom olika områden i livet ( om resuserna finns).
Det knepiga i det hela är när kläderna hela tiden får en så framträdande roll och får tjäna något sorts egensyfte istället för att vara en del av människan de sitter på. Nästan som en subtil typ av penisförlängare för att vi själva inte anser oss tillräckligt värda.
Det finns egentligen tusen infallsvinklar för att avhandla ämnet men det som jag tycker blir snett är när så många produktiva, smarta människor ägnar timtal
framför en dator att avhandla kläder tills de innehar en expertis de aldrig kommer att få något för. Jag menar att det idag finns och alltid har funnits mekanismer som jublat när man fått in kvinnor på banor där de inte har egen makt förutom som en skjuts till fortsatt konsumism. På 50:talet var kvinnor ofta hemmafruar som stickade, sydde kläder till barnen och skötte hemmet. Idag modesurfar man, scrapbookar och tar upp stickningen på nytt. Varför? Jag tror att det blir en form av taskigt grupptryck istället för att man testar andra hobbies eller försöker sträva framåt i livet och få reell makt att kunna påverka istället för att påverkas. Jag tycker att det ligger på allas ansvar att inte främja den här utvecklingen.

I textstycket som Alex Schulman skrivit finns också en del tydliga exempel på hur vi ser skillnad på män och kvinnor, något vi hela tiden pånyttkonstruerar och blir blinda för. Det sättet vi uttrycker oss på visar med all tydlighet att vi förknippar män och kvinnor med helt olika egenskaper som signaler helt olika grader av självständighet och tyngd. De kvinnliga modebloggarna benämner Schulman som unga men när man talar om manliga modebloggare ”talar vi nu om vuxna män”. Det här ingår i en kontext där det i möjligt att Schulman bara å ena sidan läst modebloggar av flickor under 18 och andra sidan av män över 18, då får ju det här en lite annan betydelse. Men texten har ändå gjort sitt på ett undermedvetet plan för att sortera in de kvinnliga bloggarna som en ung massa medan männen är de som i gängse fall innehar förnuftet och vuxenheten.