Richard Rorty x2

Förresten: Snart kommer en dag då Habermas, Focault och Derrida (jag blir tårögd bara man nämner namnen) inte kan förekomma i sammanhang med ordet socialdemokrati. Men jag antar att Rorty har en annan defintion av begreppet än vad som kan härledas ur socialdemokratiska praktiker världen över… Men det kan du kanske utveckla?

Fronesis är en schyst tidskrift som behövs, men jag kan inte ta åt mig nån ära för det. Har inte varit inblandad alls i den förrän jag blev tillfrågad att översätta texter till det här numret.

Är inte helt säker på vad Rorty menar med socialdemokrati, eller vad man i USA menar med begreppet. Han är en relativt ny bekantskap för mig, men klart intressant. Hans variant av liberalism – skild från såväl socialliberalism som nyliberalism, som jag förstår det – tror jag man kan lära en del av.

Rortys text om Foucault handlar om hans privata sökande efter autonomi kontra hans offentliga engagemang, där Rorty menar att Foucault ibland kunde blanda ihop de båda rollerna (en välkänd tabbe, som Rorty dock inte nämner, är hyllningen av iranska revolutionen 1979). Rorty menar att man både kan och bör skilja de båda åt.

Den andra texten går lite i samma linje (där Derrida och Habermas mycket väl kan ses som representanter för de båda rollerna, och därmed snarare komplementära än ömsesidigt motsägande), men kretsar kring framför allt Habermas’ uppgörelse med den metafysiska universalismen och den ”längtan efter en permanent revolution” som han menar är mycket riskabel. Rorty ser dock en del av detta också hos Habermas, om än outtalat, i hans sökande efter en allomfattande teori.

Frihet är enligt Rorty erkännandet av kontingens, snarare än existensen av ett specifikt mänskligt rike förskonat från naturens tvång. Det gäller att bekämpa lidande – särskilt samhällsunderstött sådant – och i övrigt pröva sig fram.

Måste man definiera lidande för att bekämpa det?

Jag är inte säker på att jag håller med Rorty i allt, men om fler liberaler var som han skulle världen kanske se bättre ut.

Fredrik Reinfeldt skrev i sin bok Det sovande folket (1993, s 112):
”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
Jag antar att det är nånting sånt du är ute efter i kritiken av vänsterliberalerna (och än mer Bastiat med sin harmonitanke), draget till sin spets.

En sådan kritik är klart befogad (fast jag är tveksam till om den träffar Rorty – i så fall lika mycket Habermas), och jag skulle inte gå så långt som att kalla mig vänsterliberal (även om jag erkänner att det finns vettiga tankar hos en hel del som kallar sig för det – antagligen mer än hos t.ex. högersossar).

Det finns helt klart skiljelinjer mellan en frihetlig vänster och en mer statssocialistisk – men det är inte att de frihetliga inte vill gå till botten med problem. Snarare menar de att statsapparaten också är en del av problemet (och blir därför också föremål för Rortys kritik). ”Staten och kapitalet sitter i samma båt”, som Blå tåget och senare Thåström sjöng.

Men ”frihetlig vänster” används ju ofta i en ganska vag bemärkelse om olika debattörer (ungefär som ”liberal” används – ofta som ett skällsord från högern – i USA), och där träffar din kritik rätt. Kanske riskerar jag, i mina försök att göra upp med frasradikalism, att ibland sälla mig till den skaran…

Jag diskuterar gärna detta mer.

…”statssocialist” är inte heller ett begrepp som klingar sådär värst positivt.

Jag har givetvis svårt att kritisera Rorty, jag känner inte alls till honom. Däremot håller jag inte med om att Habermas skulle tillhöra samma skara, inte om jag läser honom någorlunda ”korrekt” i alla fall. Jag menar nog att H är ganska väl förankrad i den kritiska traditionen, efter Marx och över Frankfurt, men att han inte förespråkar staten i särskilt hög grad. Där befinner jag mig också.

Det är som motvikt till ägandets egenmakt som staten behövs, hävdar de materialistiska socialisterna. Jag tror, det har jag antytt, att man kan och bör komplettera den socialismen med en icke-materialistisk teori. Habermas är en av dem som jag tycker når längst i det avseendet.

Fördelningspolitik har jag i grunden svårt för. Det är ju det där återigen att istället för att utjämna klyftorna i efterhand, så borde man eliminera de faktorer som skapar klyftorna till att börja med. Annars bidrar man med ofrihet – jag håller nästan med nylibbarna där (fast jag tvingas i brist på medel som inte behöver helgas av ändamålet att försvara fördelningspolitiken ändå).

Socialismen liv efter döden är utmärkt på flera sätt, tycker jag. Bland annat gillar jag hur den sätter fingret på vikten av maktanalys och bristen på en sådan hos (många av) de icke-radikala rörelserna.

Det är ur maktanalysen som kritiken av ägandet, av kapitalismen, kommer… yada yada … en omfördelning av ägandet istället för dess konsekvenser är vad som krävs. Typ.

Men jag befinner mig ohjälpligt i en rävsax här – för vilka medel som inte behöver helgas finns för att omstrukturera (alltså inte avskaffa) ägandet i grunden? Och är inte också fördelning av utfallet ett medel endast helgat av ändamålet? Har man gjort analysen en gång är man lite fast i en loose-loose-situation tycks det. Såvida man inte faller för frestelsen att låta ändamålet helga medlet hela vägen ut…

Jag fixar inte det. Jag finner inget moraliskt stöd för det i någon av mina ontologiska undersökningar (jag vill heller inte hitta det, för övrigt…) Bara demokratin kan lösa knuten. Habermas har goda idéer om hur demokratin måste vara beskaffad för att göra just det. I like Jürgen!

Jag ska gå hem till min Fronesis och läsa på om Jimm… f’låt – Rorty – så får jag se vad jag kan använda honom till. Också republikanismen är alldeles för ny för mig för att fälla något initierat uttalande.

Men jag vill gärna formulera mitt förhållande till socialismen så här:
Jag gillar dess analys, jag sympatiserar med dess mål – allt den saknar är ett medel.

Jag tror att socialismen har varit alltför fokuserad på sin materialistiska analys för att se ett icke-materialistiskt medel. Vi får jobba på det…

(BTW: Har du läst någon Michael Walzer och kan du isf relatera honom till den republikanska traditionen?)

Var kan jag läsa dina översättningar Foucault, Derrida om jag nu inte läser papperstidningen Fronesis? (Kanske ska vi bojkotta kulturtidskrifter och vänstertidskrifter som inte delar med sig av sitt innehåll på nätet …)

Per:
Fronesis borde finnas på biblioteken, åtminstone de mer välsorterade. Annars kan du låna numret av mig om du inte vill köpa det.

Marcus:
Jag gillar också den grejen med Walzer, och det har han gemensamt med vänsterliberaler som Rorty. Sedan har jag läst både vettiga och mindre vettiga saker hans skrivit.

Jag undrar också vad en socialdemokrat egentligen är. Fast jag är övertygad om att det finns åtminstone några demokratiska socialister kvar – i Fronesis om inte någon annanstans.

Men egentligen är jag väldigt skeptisk till att ge sig själv (och andra) etiketter av olika slag. Det kan underlätta, men också försvåra.

Jo, du har nog rätt, så länge inte etiketterandet tar överhanden.