Richard Rorty x2

Av den 14 september, 2006

I dagarna kommer ett nytt nummer av tidskriften Fronesis, en gång startad av LO idédebatt och Socialdemokratiska studentförbundet men drivs numera av en självständig tidskriftsförening.

Syftet med tidskriften är att

/.../ skapa en mötesplats för ett radikalt samtal om framtiden som engagerar den traditionella arbetarrörelsen, nya sociala rörelser såväl som forskare inom akademin och andra samhällsintresserade. Samtidigt ville vi göra en internationell samhällsteoretisk debatt tillgänglig på svenska. Vår ambition var att med folkrörelsetanken och det ideella engagemanget som organisatorisk ledstjärna producera en tidskrift på hög internationell nivå.

Det nya numret handlar om liberalism.

Liberalismen förändras. Traditionellt värnade liberalismen den enskildes rätt mot staten eller majoriteten. Friheten att uttrycka sina åsikter sågs som demokratins kärna. I Sverige och andra liberala demokratier tycks nu liberalerna lämna dessa grundvärderingar. I Fronesis nr 22-23 tar vi liberalismens radikala arv i försvar – mot samtidens liberaler.

Jag är extra stolt för att jag medverkat i det senaste numret, som översättare av två texter av den amerikanske filosofen Richard Rorty. På svenska finns sedan tidigare bara Kontingens, ironi och solidaritet (1997, översatt av Joachim Retzlaff), om man vill läsa nånting mer utförligt. En artikel finns också i Res Publica nr 30 (1995).

Första texten jag översatte:

Moralisk identitet och privat autonomi: Fallet Foucault

Vincent Descombes har uppmärksammat att försöken att tillägna oss Foucaults verk har givit oss en amerikansk och en fransk Foucault. Den amerikanske Foucault, säger han, "strävade efter att definiera autonomi i rent mänskliga termer", utan den kantianska föreställningen om en allmän lag. Denne Foucault kan läsas, har jag hävdat, som en uppdaterad version av John Dewey. /.../

Andra texten:

Habermas, Derrida och filosofins funktioner

Jag uppfattar Jacques Derrida som den mest fängslande och skarpsinnige av dagens filosofer, och Jürgen Habermas som den mest samhällsnyttige - den som gör störst nytta för den socialdemokratiska politiken. Som beundrare av båda dessa män skulle jag vilja opponera mig mot några av skillnaderna mellan dem. /.../

Intresserad av att läsa mer? Beställ senaste numret av Fronesis.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: liberalism, Fronesis, Richard Rorty, Michel Foucault, Jürgen Habermas

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

26 reaktioner på ”Richard Rorty x2

  1. Marcus (478 comments)

    Förresten: Snart kommer en dag då Habermas, Focault och Derrida (jag blir tårögd bara man nämner namnen) inte kan förekomma i sammanhang med ordet socialdemokrati. Men jag antar att Rorty har en annan defintion av begreppet än vad som kan härledas ur socialdemokratiska praktiker världen över... Men det kan du kanske utveckla?

    Svara
  2. jimpan (121 comments)

    Fronesis är en schyst tidskrift som behövs, men jag kan inte ta åt mig nån ära för det. Har inte varit inblandad alls i den förrän jag blev tillfrågad att översätta texter till det här numret.

    Är inte helt säker på vad Rorty menar med socialdemokrati, eller vad man i USA menar med begreppet. Han är en relativt ny bekantskap för mig, men klart intressant. Hans variant av liberalism - skild från såväl socialliberalism som nyliberalism, som jag förstår det - tror jag man kan lära en del av.

    Rortys text om Foucault handlar om hans privata sökande efter autonomi kontra hans offentliga engagemang, där Rorty menar att Foucault ibland kunde blanda ihop de båda rollerna (en välkänd tabbe, som Rorty dock inte nämner, är hyllningen av iranska revolutionen 1979). Rorty menar att man både kan och bör skilja de båda åt.

    Den andra texten går lite i samma linje (där Derrida och Habermas mycket väl kan ses som representanter för de båda rollerna, och därmed snarare komplementära än ömsesidigt motsägande), men kretsar kring framför allt Habermas' uppgörelse med den metafysiska universalismen och den "längtan efter en permanent revolution" som han menar är mycket riskabel. Rorty ser dock en del av detta också hos Habermas, om än outtalat, i hans sökande efter en allomfattande teori.

    Frihet är enligt Rorty erkännandet av kontingens, snarare än existensen av ett specifikt mänskligt rike förskonat från naturens tvång. Det gäller att bekämpa lidande - särskilt samhällsunderstött sådant - och i övrigt pröva sig fram.

    Svara
  3. Marcus (478 comments)

    Det låter rätt mycket Rawls tycker jag. Och det är väl okej. Men jag har alltid så svårt för att definiera lidande, i enlighet med den gamla "Rosens sång" av Hasseåtage:"Folk som bor i fula hus [---] dom kan lida mer än dom som inte har nån mat":)(Fick min Fronesis igår. Har dock inte hunnit läsa än.)

    Svara
  4. jimpan (121 comments)

    Måste man definiera lidande för att bekämpa det?

    Jag är inte säker på att jag håller med Rorty i allt, men om fler liberaler var som han skulle världen kanske se bättre ut.

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    Måste man definiera lidande för att bekämpa det?
    Det är ju naturligtvis en bra fråga, och i alla uppenbara fall så är det onödigt att definiera lidande. Tyvärr finns det tillräckligt många uppenbara fall för att uppgiften att bekämpa dem ska räcka ett tag...

    Det som jag kanske egentligen är ute efter, är att kritisera Rawls (kanske också Rortys) tendens att förespråka ett slags evighetsmaskin som med ena handen mycket väl kan producera lidande, samtidigt som den andra handen lindrar det. Hmmm. Intressant: Kanske finns det ett slags skiljelinje mellan den frihetliga vänstern (du?) och den mer socialistiska delen (jag?) här. Å ena sidan har vi en slags allmän hållning som lånats in från liberalismen, lite Bastiat så där att eftersom man aldrig kan överblicka alla konsekvenser (och att framför allt statens bot tenderar att bli värre än soten) bör man vara så lite klåfingrig som möjligt - ta hand om det uppenbara lidandet och lita på människans förmåga att fixa problem i övrigt.

    Å andra sidan har vi en hållning som konsekvent vidhåller att det enda moraliska är att angripa ett problems orsaker, nästan rentav att om man bara lindrar problemets konsekvenser så bidrar man till att upprätthålla det.Lite tillspetsat resonemang, naturligtvis. Men det kan vara en intressant tanke att återkomma till och tänka färdigt...

    Svara
  6. jimpan (121 comments)

    Fredrik Reinfeldt skrev i sin bok Det sovande folket (1993, s 112):
    ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
    Jag antar att det är nånting sånt du är ute efter i kritiken av vänsterliberalerna (och än mer Bastiat med sin harmonitanke), draget till sin spets.

    En sådan kritik är klart befogad (fast jag är tveksam till om den träffar Rorty - i så fall lika mycket Habermas), och jag skulle inte gå så långt som att kalla mig vänsterliberal (även om jag erkänner att det finns vettiga tankar hos en hel del som kallar sig för det - antagligen mer än hos t.ex. högersossar).

    Det finns helt klart skiljelinjer mellan en frihetlig vänster och en mer statssocialistisk - men det är inte att de frihetliga inte vill gå till botten med problem. Snarare menar de att statsapparaten också är en del av problemet (och blir därför också föremål för Rortys kritik). "Staten och kapitalet sitter i samma båt", som Blå tåget och senare Thåström sjöng.

    Men "frihetlig vänster" används ju ofta i en ganska vag bemärkelse om olika debattörer (ungefär som "liberal" används - ofta som ett skällsord från högern - i USA), och där träffar din kritik rätt. Kanske riskerar jag, i mina försök att göra upp med frasradikalism, att ibland sälla mig till den skaran...

    Jag diskuterar gärna detta mer.

    Svara
  7. jimpan (121 comments)

    Jag är anhängare av offentligt administrerad fördelningspolitik för att åtgärda klyftor i samhället, såväl globalt som inom "nationalstatens" ram. Så jag är inte så "frihetlig" på det sättet, snarare republikan.

    Ville bara förtydliga det, för det framkom inte i min förra kommentar.

    Svara
  8. Marcus (478 comments)

    ..."statssocialist" är inte heller ett begrepp som klingar sådär värst positivt. 🙂

    Jag har givetvis svårt att kritisera Rorty, jag känner inte alls till honom. Däremot håller jag inte med om att Habermas skulle tillhöra samma skara, inte om jag läser honom någorlunda "korrekt" i alla fall. Jag menar nog att H är ganska väl förankrad i den kritiska traditionen, efter Marx och över Frankfurt, men att han inte förespråkar staten i särskilt hög grad. Där befinner jag mig också.

    Det är som motvikt till ägandets egenmakt som staten behövs, hävdar de materialistiska socialisterna. Jag tror, det har jag antytt, att man kan och bör komplettera den socialismen med en icke-materialistisk teori. Habermas är en av dem som jag tycker når längst i det avseendet.

    Fördelningspolitik har jag i grunden svårt för. Det är ju det där återigen att istället för att utjämna klyftorna i efterhand, så borde man eliminera de faktorer som skapar klyftorna till att börja med. Annars bidrar man med ofrihet - jag håller nästan med nylibbarna där (fast jag tvingas i brist på medel som inte behöver helgas av ändamålet att försvara fördelningspolitiken ändå).

    Svara
  9. jimpan (121 comments)

    Hur ska man bära sig åt för att eliminera de faktorer som skapar klyftorna till att börja med? Fördelningspolitik är ingen helig ko, jag är också anhängare av den endast i brist på bättre. Men ännu sämre är välgörenhet.

    Jag är medveten om att Habermas är förankrad i den kritiska traditionen, men jag får nog gå tillbaka och läsa honom igen. Det var ett tag sedan... Hans idéer om deliberativ demokrati m.m. tilltalas jag av (och liknande tankar finner man i den republikanska traditionen), men skulle nog inte hävda att han är så värst mycket mer radikal än Rorty.

    Har du läs Fronesissnubben Klas Gustavssons bok Socialismens liv efter döden?

    Svara
  10. Marcus (478 comments)

    Socialismen liv efter döden är utmärkt på flera sätt, tycker jag. Bland annat gillar jag hur den sätter fingret på vikten av maktanalys och bristen på en sådan hos (många av) de icke-radikala rörelserna.

    Det är ur maktanalysen som kritiken av ägandet, av kapitalismen, kommer... yada yada ... en omfördelning av ägandet istället för dess konsekvenser är vad som krävs. Typ.

    Men jag befinner mig ohjälpligt i en rävsax här - för vilka medel som inte behöver helgas finns för att omstrukturera (alltså inte avskaffa) ägandet i grunden? Och är inte också fördelning av utfallet ett medel endast helgat av ändamålet? Har man gjort analysen en gång är man lite fast i en loose-loose-situation tycks det. Såvida man inte faller för frestelsen att låta ändamålet helga medlet hela vägen ut...

    Jag fixar inte det. Jag finner inget moraliskt stöd för det i någon av mina ontologiska undersökningar (jag vill heller inte hitta det, för övrigt...) Bara demokratin kan lösa knuten. Habermas har goda idéer om hur demokratin måste vara beskaffad för att göra just det. I like Jürgen!

    Svara
  11. jimpan (121 comments)

    Nu slog du hammaren på spiken! Jag håller ju helt och hållet med dig.

    Socialismen är helt otillräcklig när det gäller demokrati. Som teori handlar den "bara" om ekonomisk rättvisa, utöver det vet jag ärligt talat inte vad den handlar om. Och det verkar som att många socialister är lika förvirrade på den punkten. En del förespråkar direktdemokrati av olika slag, andra tycker att demokrati är skräp, medan åter andra inte har nånting alls att säga.

    Habermas m.fl. (däribland kanske Rorty) kan hjälpas åt när det gäller demokratin. Jag tror också den republikanska traditionen har en del att bidra med där.

    Svara
  12. Marcus (478 comments)

    Jag ska gå hem till min Fronesis och läsa på om Jimm... f'låt - Rorty - så får jag se vad jag kan använda honom till. Också republikanismen är alldeles för ny för mig för att fälla något initierat uttalande.

    Men jag vill gärna formulera mitt förhållande till socialismen så här:
    Jag gillar dess analys, jag sympatiserar med dess mål - allt den saknar är ett medel.

    Jag tror att socialismen har varit alltför fokuserad på sin materialistiska analys för att se ett icke-materialistiskt medel. Vi får jobba på det... 🙂

    (BTW: Har du läst någon Michael Walzer och kan du isf relatera honom till den republikanska traditionen?)

    Svara
  13. jimpan (121 comments)

    Jag vill understryka att jag inte är någon initierad kännare av vare sig Rorty eller republikanism, snarare en nyfiken utforskare. Någon som - till skillnad från mig - är rätt insatt i den republikanska traditionen är Vänstra Stranden.

    Vad gäller Michael Walzer har jag inte läst så mycket av honom, så du får gärna upplysa mig. Du känner säkert till att han brukar (tillsammans med bl.a. Alasdair McIntyre - vars kritik av Rawls jag antar att du är bekant med - och Charles Taylor, redaktör för boken Det mångkulturella samhället och erkännandets politik (1994) som Habermas medverkar i med en text) karakteriseras som communitarian ("gemenskapare" är en svensk beteckning som föreslagits).

    Jag har gjort lite efterforskningar i Stanford Encyclopedia of Philosophy. En koppling som jag kan se är att communitarianism ofta förväxlas med medborgarhumanism ("civic humanism"), som i sin tur är ett slags republikanism - men medborgarhumanister (som Hannah Arendt, om jag inte missförstått det hela) och "neo-republicans" (som Quentin Skinner och Philip Pettit) är oeniga bl.a. om konceptet "medborgerlig dygd".

    Jag skulle tro att republikaner och communitarianer har en del andra saker som de är oeniga kring också (jag har en känsla av att communitarianer kan vara mer konservativa), men som sagt är jag inte så initierad. Man bör dessutom inte blanda ihop republikanism med dagens Republikanska partiet. Rörigt? Det tycker jag med, men jag ska göra mer efterforskningar.

    Svara
  14. Per Herngren (11 comments)

    Var kan jag läsa dina översättningar Foucault, Derrida om jag nu inte läser papperstidningen Fronesis? (Kanske ska vi bojkotta kulturtidskrifter och vänstertidskrifter som inte delar med sig av sitt innehåll på nätet ...)

    Svara
  15. Marcus (478 comments)

    Jimmy: Jag är inte någon direkt anhängare av Walzer och jag kan också mycket litet om hans tankevärld egentligen. Det jag gillar är hur tydligt han tar ställning för pluralism (en huvudpunkt även för mig) och demokrati.

    Allt det där begreppsförvirrande är mest tröttsamt, eller hur? I USA är en republikan konservativ och en liberal kan lika gärna vara socialist. Fast ingen kan säga sig vara socialist - det är lika illa som att vara ateist... Och vad är en socialdemokrat egentligen? I alla fall inte, inte någonstans i världen, en demokratisk socialist (längre).

    Svara
  16. jimpan (121 comments)

    Per:
    Fronesis borde finnas på biblioteken, åtminstone de mer välsorterade. Annars kan du låna numret av mig om du inte vill köpa det.

    Marcus:
    Jag gillar också den grejen med Walzer, och det har han gemensamt med vänsterliberaler som Rorty. Sedan har jag läst både vettiga och mindre vettiga saker hans skrivit.

    Jag undrar också vad en socialdemokrat egentligen är. Fast jag är övertygad om att det finns åtminstone några demokratiska socialister kvar - i Fronesis om inte någon annanstans. 😉

    Men egentligen är jag väldigt skeptisk till att ge sig själv (och andra) etiketter av olika slag. Det kan underlätta, men också försvåra.

    Svara
  17. Marcus (478 comments)

    Det där med etiketterandet har sällan några poänger, men undantaget är nog just när det handlar om politik. Politik är möjligheten att förändra, och i en demokrati är den möjligheten proportionerlig mot antalet människor som samlas under samma mål, samma begrepp, samma etikett. Det är därför jag tycker att det är intressant...

    Svara
  18. Pingback: Svensson » Blog Archive » Pomovänster - nej tack, del 5

  19. Pingback: Vänsterpartiet ryter till om Lissabonfördraget « strötankar och sentenser

  20. Pingback: Massans intelligens bättre än expertstyre « strötankar och sentenser

  21. Pingback: Skattesänkningar - är det grön politik? « strötankar och sentenser

  22. Pingback: Humanism utan antropocentrism « strötankar och sentenser

  23. Pingback: Massans intelligens bättre än expertstyre « Du gröna nya värld

Kommentera