Religion som bärare av mening

Av den 12 juni, 2007

Jag har lagt upp ett par texter om perspektiv på fenomenet religion. Här kommer den sista delen av tre. De två tidigare finns kommenterade på bloggen Allotetraploid. Nu handlar det om två hermeneutiska perspektiv.

Freuds lärjunge Carl G Jung (1875-1961), som efter en tid frigjorde sig från mästaren, hade en betydligt mer uppskattande syn på religion. Han har också fått viss betydelse inom religionsvetenskapen, genom efterföljare som Mircea Eliade (1907-86) och Joseph Campbell (1904-87). Men för att komma in på mitt tredje perspektiv, med större möjligheter att angripa frågan om religiös förändring, vill jag hellre ta upp den tyske sociologen Max Weber (1864-1920). Mest känt inom området religion är kanske hans verk Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1904). Han menade att kapitalismens uppkomst var beroende inte bara av materiella förhållanden, utan också en viss kultur eller världsbild. Den finner han i protestantismens socialetik, närmare bestämt dess höga värdering av arbete.

Weber: Religion måste förstås subjektivt såväl som objektivt

Weber förenade i sin sociologi tre strömningar i europeisk tankevärld: 1) positivismen, hos t ex Marx, Comte och Durkheim, som ser sociologin som en vetenskap i analogi med naturvetenskap; 2) det som kallats "upptäckten av det omedvetna", främst Freud men också tidigare tänkare som Henri Bergson och Friedrich Nietzsche; samt 3) den tyska idealismen, som hos hermeneutiker som Wilhelm Dilthey kommer till uttryck i en radikal distinktion mellan förklarande naturvetenskaper och förstående humanvetenskaper. Det mest intressanta hos Weber i det här sammanhanget är det stora intryck han tagit från den sistnämnda, nämligen vikten av att tolka mänskliga fenomen. Det är inte något man finner på samma sätt hos Marx, Durkheim, Malinowski eller Freud. Förklarande analyser måste alltid kompletteras med en tolkande förståelse; det sociala livet måste förstås såväl subjektivt som objektivt. Weber betonade också individuell motivation till social handling, vilket gör honom till metodologisk individualist, även om han i samband med religion tenderade att fokusera på mindre intressegrupper.

Webers grundläggande uppfattning är den tilltagande rationaliseringen av livet som den generella tendensen i det västerländska samhället. Det gör att han har en del gemensamt med evolutionisterna, men han såg också pessimistiskt på den "avmystifiering" av världen som det innebär, och det alltmer instrumentaliserade förhållningssättet till naturen och människorna. Religion betraktade han som ett alltför komplext fenomen för att kunna fångas i definitioner, men tron på någonting övernaturligt anser han vara universell och någonting som finns i alla tidiga samhällen. Innan skriftkonstens ankomst är människors föreställningar i grunden magiska och inriktade på världsliga fenomen: hälsa, gynnsamt väder, välgång. Magi är därför heller inte skild från vardagliga angelägenheter. Uppfattningen om själen och andliga makter är någonting som uppstår först senare, när magin övergår från direkt manipulation av naturen till mer symboliska aktiviteter. Religion uppstår då som mer separat från magin, även om de magiska föreställningarna hänger kvar. Det blir ett alltmer rationellt system av religiösa begrepp och en alltmer systematiserad och distinkt religiös etik. I takt med utvecklingen avtar inslagen av magi – vilket attityden hos Buddha och de israelitiska profeterna mot sådana kulter är exempel på.

Weber ser religionens roll dels, som hos Marx, i ett behov hos de härskande klasserna att legitimera sin status, dels ett behov hos alla människor av mening. Alla föreställningar om ett meningsfullt kosmos måste dock konfrontera världens bristfällighet. Därav följer det klassiska teodicéproblemet, till vilket Weber ser tre lösningar: predestination, som hos kalvinismen och till viss del islam; dualism mellan gott och ont, som hos zoroastrism och gnosticism; samt föreställningar liknande karma inom indisk religion. Den sistnämnda, vilken Weber såg som formellt sett mest fullständig, bygger på orsak och verkan och ett kosmos inom vilket människans öde är beroende av etiska handlingar.

Geertz: Religion är en relation mellan livsstil och världsbild

Den amerikanske antropologen Clifford Geertz (född 1926) bygger på Webers tolkande sociologi, men var mer uttryckligt inriktad på symboler och symboliska strukturer. Religiösa föreställningar fungerar huvudsakligen som bärare av mening. Religiösa symboler är till för att formulera en grundläggande överensstämmelse mellan en viss livsstil och en specifik världsbild, att ena ett folks stil och levnadssätt med dess mest omfattande uppfattningar om ordning. Geertz menar att det antropologiska studiet av religion bör ske i två steg: 1) att analysera det system av mening som ligger i den religiösa symboliken; och 2) att sätta detta system i relation till sociostrukturella och psykologiska processer.

I en studie av religionen på Bali diskuterar Geertz religiös förändring i ljuset av Webers idé om rationalisering. Utsatta för radikala sociala förändringar har den politiska eliten påbörjat en process av att översätta och tolka de heliga skrifterna, vilka tidigare varit esoterisk kunskap för bara prästerna, och ge ut dem så att gemene man kan läsa dem. Man har också börjat organisera ett religiöst råd, för undervisning och politisk verksamhet, samt strukturera upp tempelsystemet. Den traditionella religionen blir alltmer rationaliserad, demokratiserad och systematiserad, och detta för att överhuvudtaget kunna överleva som kulturell tradition. Aristokratin har satt igång denna process, menar Geertz, för att legitimera sin ställning inte bara i folkets ögon, utan framför allt i sina egna.

Skillnaden på perspektivet hos Weber och Geertz jämfört med de övriga som diskuterats, är att de för fram en tolkande ansats. Hos alla som diskuterats tycks religionen ha en funktion att skapa social sammanhållning, uttryckt på olika sätt, men Weber och Geertz lämnar möjligheten öppen att religion kan ha någonting annat än en ideologisk funktion. Symboler kan tolkas på olika sätt, såväl ideologiskt som utopiskt. Religiösa föreställningar kan också användas för att ifrågasätta en rådande ordning. Reformationen i Europa, exempelvis, var en uppgörelse med den katolska kyrkan. Som Weber visat var den protestantiska etiken också en nödvändig, om än kanske inte tillräcklig, orsak till att kapitalismen avlöste ett feodalt samhällssystem. Bristen hos dem, åtminstone Geertz, är kanske att religion som system av mening gör det svårt att kritisera den på det sätt som exempelvis Marx gör. Som åtskilt från vetenskap kan det aldrig utsättas för kritiken om att vara illusorisk, stå för en falsk uppfattning om världen eller ett falskt medvetande. Det blir också ganska relativistiskt.

Men Weber förknippar religionen mer med etik, och hos honom finns en större möjlighet att växla mellan ett positivistiskt och ett hermeneutiskt perspektiv. Man kan tänka sig att det öppnar för en möjlighet att kombinera symboltolkandet hos Geertz med historiematerialismen hos Marx, funktionalismen hos Malinowski och psykobiologin hos Freud.

Avslutning

Jag har medvetet valt att bortse från en del i och för sig intressanta tänkare på området religion, främst strukturalisten Claude Lévi-Strauss, som inte riktigt passar in i det schema av tre olika perspektiv jag försökt skissera. Det finns förstås också andra, som jag bara nämnt, men jag har redan tagit alltför mycket utrymme i anspråk och att diskutera fler än jag gjort skulle helt enkelt bli för mycket.

Vidare vill jag betona att de tre perspektiven – det sociala, psykologiska och hermeneutiska – bör betraktas som komplementära. Marx och Durkheim ger ett utifrånperspektiv på sociala fenomen, ett tankeväckande insikt i hur religion kan fungera som medel till social sammanhållning. Malinowski och Freud pekar på hur religionen svarar på psykologiska behov av människan – behov av tröst och trygghet – och kan som individperspektiv gott komplettera den metodologiska kollektivismen hos de andra. Slutligen presenterar Weber och Geertz förslag till hur man kan förstå religion inifrån, vilket exempelvis kan vara mer användbart i samband med förändring av religiöst innehåll – utlöst, men inte determinerat av för religionen yttre faktorer som socioekonomiska förhållanden och psykologiska behov. De tre perspektiven behöver inte utesluta varandra.

Litteratur

Lessa, William A. & Vogt, Evon Z., Reader in Comparative Religion: An Anthropological Approach, fjärde upplagan, Harper & Row Publishers, New York 1979.

Morris, Brian, Anthropological Studies of Religion: An Introductory Text, Cambridge University Press, 1987.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Carl Jung, Jung, Mircea Eliade, Joseph Campbell, Max Weber, sociologi, protestantism, kapitalism, Wilhelm Dilthey, hermeneutik, tolkning, humaniora, tolkning, avmystifiering, religion, etik, magi, Karl Marx, Clifford Geertz, antropologi, symbolik, symboler, Bali, ideologi, utopi, falskt medvetande, religionshistoria, religionsvetenskap, religionskritik, Friedrich Nietzsche, Henri Bergson

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • vad är skillnaden mellan vetenskap och religion? resonera och ta ställning i teodicéproblemet

Kommentera!

15 reaktioner på ”Religion som bärare av mening

  1. Thomas Svensson (75 comments)

    Du har nu i tre utmärkta uppsatser fört fram olika teorier och spekulationer om religionens ursprung och styrka. Det har för mig varit en mycket intressant läsning då de aktuella tänkarna är gnska obekanta för mig, förutom Marx förstås. Jag saknar emellertid den förklaring som ligger närmast till hands och som väl omfattas av en stor majoritet av människor, nämligen den att Gud faktiskt finns. Visserligen är den ologisk så tillvida att gudarnas skepnad växlar i både tid och rum. Men kanske kan man tänka sig följande logiska variant:

    Anta nu att det faktiskt finns ett högre väsen. En Gud som påverkar våra hjärnor på något, för oss, obegripligt sätt och därmed främjar tankar på gudstro. Den positiva syn på religion, som vi därmed har som grundton i vårt tänkande, får olika uttryck beroende på vår samhälleliga omgivning. Är vi födda i den kristna världen projicerar vi vår tro på Gud Fader, om än i olika form beroende på vilka inflytanden som dominerat i vår uppfostran. Är vi uppvuxna i arabländerna tror vi på Allah och i Asien blir det andra gudar som dominerar eller också projicerar vi religiositeten på någon halvgud i mänsklig gestalt såsom Buddha eller Jesus.

    En sådan teori skulle ju förklara alla varianter på religiositet och variationerna bestämmas av social evolution och/eller tillfälliga auktoriteter. Detta är väl ganska tilltalande ur ett teoretiskt metafysiskt perspektiv men oerhört opraktiskt ur ett pragmatiskt; för vem skall vi be till, vilken auktoritet skall vill lita till, hur skall vi blidka den Gud som tydligen kan ta oändligt många skepnader, skall vårt agerande gentemot just vår Gud bero på var vi är födda och vilka människor som uppfostrat oss?

    Jag tror förstås själv inte på denna teori, men den är en rolig tankelek.

    En mer seriös fråga som jag många gånger har ställt mig och ställt till andra utan att få ett tillfredsställande svar är: Hur kunde kristendomen dominera västerländskt (nedskrivet) tänkande så totalt under mer än tusen år? Jämför alla de olika fria tankar som man kan finna under några hundra år i antikt tänkande med vad som åstadkoms under de efterföljande ca 1500 åren i Europa. Jämför sedan vad som åstadkommits under några århundraden sedan väl proppen gått ur. Har du någon förklaring Jimmy?

    Svara
  2. Marcus (478 comments)

    "Hur kunde kristendomen dominera västerländskt (nedskrivet) tänkande så totalt under mer än tusen år? Jämför alla de olika fria tankar som man kan finna under några hundra år i antikt tänkande med vad som åstadkoms under de efterföljande ca 1500 åren i Europa."

    Nu är inte jag Jimmy, men jag tar mig friheten att svara ändå. Ett synsätt är att frågan bygger på en felaktig premiss. Det är inte det rena kristna tänkandet som dominerat, utan redan från Augustinus tid (c:a 400 e. kr), så inlemmades mycket filosofiskt tankegods från antiken i religionen, från bl.a. Platon. Augustinus hade en förkärlek till att underbygga sin tro med rationella och filosofiska resonemang. En rationell tradition som också levt vidare, och som är aktuell än idag.

    Svara
  3. Thomas Svensson (75 comments)

    Jag tycker att det även med dina reservationer är uppseendeväckande att så lite hände under dessa 1500 år, såväl inom idé-historien. Augustinus hade visserligen självständiga nya idéer, liksom t.ex. Thomas Aquino, men deras stora religiösa begränsning satte hinder för att tänkandet skulle blomma ut, tror jag. Och de stora resurser som intellektuella slösade bort i att analysera bibliska texter i ändlösa disputationer borde kunnat användas mer konstruktivt. Jag är alltså inte fullt nöjd med att bara tillbakavisa min premiss.

    Svara
  4. Anders (36 comments)

    Kristendomen kunde dominera tänkandet därför att den efter Kejsar Konstantin den stores dekret år 325 om att kristendomen skulle vara religionen i hela Romarriket, var den enda möjliga ideologi som kyrkan, kungarna och adeln, kunde bygga sitt fortsatta maktinnehav på.

    Thomas, vad menar du med att det hände så lite i idéhistorien under 1500 år? Kristendomen infördes på 300-talet - menar du att det under 1200-tal, 1500-tal och 1700-tal, hände "uppseendeväckande lite" i den Europeiska idéhistorien? Har du missat hela renässansen och upplysningen...

    Svara
  5. Thomas Svensson (75 comments)

    Ja, Anders, jag är både okunnig och slarvig med årtalen. Jag trodde väl att kristendomen etablerade sig ett par hundra år tidigare och kanske inte sett så mycket nytt i renässansen. Men säg tusen år då, det är ju åtskilligt mer än andra makthavare lyckats hålla uppe monopol på en ideologi. Jag är fortfarande förundrad.

    Svara
  6. heiti (17 comments)

    Det har säkert delvis med kristendomens nära relation med maktstrukturerna i det västerländska samhället att göra.
    En ömsesidig relation (beroende, växelverkan) för att upprätthålla den ”himmelska” och ”jordsliga” makten, vilket självklart båda sidorna drog nytta av.
    Det intressanta är egentligen inte varför kristendomen höll sit grepp runt samhället så pass länge, utan varför dröjde upplysningen så länge som den ändå gjorde.
    Många vetenskapliga framsteg gjordes redan under antiken, vilka glömdes bort eller avsiktligen gömdes av, just kyrkan.
    Hade dessa verk anammats tidigare och under ett friare tankeklimat, så hade utvecklingen (vetenskapliga) förmodligen legat mycket längre fram.

    En annan hypotetiskt fråga är, om inte människornas emotionella mognad hade matchat de vetenskapliga framstegen, eller hade vi gjort slut oss själva lång innan?

    Svara
  7. Thomas Svensson (75 comments)

    Heiti: Ett friare tankeklimat hade kanske främjat vetenskaplig upptäckter, men också främjat emotionell mognad. Å andra sidan, auktoritets- och textanalys- och disputationstraditionen från medeltiden kanske var en utmärkt grund för den noggranna och systematiska vetenskap som växte fram på 1600-talet. Och kanske var det lättare för Mammon att etablera sig i en Guds-tro-tradition. Det är omöjligt att veta, men ganska kul att spekulera i.

    Svara
  8. Gustaf Redemo (28 comments)

    Jämförandet av antiken och det ett och ett halvt millenium av kristendom som ni ovan gör ser jag som problematistkt.

    Utan att gå in för djupt tycker jag man bör skilja mellan filosofer och vetenskapsmän, även om de går ihop med varandra, eftersom där var de relativt tvärvetenskapliga.

    Se på den utveckling som har skett med synen på jordens placering i universum: Ptolemaios med sin jordcentrerade syn, Aristoteles och de sju sfärerna, Kopernickus som placerade solen i centrum, Galileo som gjorde oss till en liten plutt osv.

    Vetenskapen utvecklades hela tiden och alla från var kristna.

    Svara
  9. Thomas Svensson (75 comments)

    Gustaf: Jag tänker på all idéhistoria, dvs. såväl filosofer som naturvetare. Under antiken likställdes dessa grenar i naturfilosofin och Kopernikus och Galilei representerade väl också en omfattande idévärld.

    Men, dessa senare vetenskapsmän uppträdde faktiskt inte förrän efter halvannat millenium och min fråga kvarstår: varför hände det så ynkligt lite konstruktivt i den skrivna idéhistorien mellan antiken och Kopernikus?

    Svara
  10. jimpan (121 comments)

    Intressant diskussion! Jag frångår här mitt vanliga sätt att svara på kommentarer, eftersom diskussionen hunnit så långt...

    Kristendomshistoria är inte min starka sida (särskilt inte den här perioden), men jag tror att det är några faktorer man måste ha med när man studerar tiden mellan antiken och renässansen.

    En faktor av stor betydelse är Romarrikets nedgång och fall. Mycken lärdom gick förlorad för väst under 400-500-talet och framåt, en period som brukar kallas "the Dark Ages". Men kristendomen hade hunnit få ett ganska fast grepp, inte bara över Romarrikets gamla invånare utan också över de invandrade germanska folken. De senare bildade ju också Frankerriket, Västroms arvtagare, och under Karl den store (800-talet) kom vad som kan kallas "den lilla renässansen".

    Den antika lärdomen hade bevarats av araberna, som också gjort en del egna innovationer och fått influenser bland annat från Indien. Till dessa innovationer och influenser hör bland annat matematiska idéer som algebra och vårt nuvarande siffersystem (såväl algebra som siffra, som ord betraktade, kommer från arabiskan).

    Under 700-1300-talet var kalifatet i Bagdad världens antagligen mest högtstående rike. (Karl den store hade också nära kontakter med kalifen av Bagdad, Harun al-Rashid.) Därifrån kom många nya (och nygamla) influenser till väst, utan vilka renässansen och den naturvetenskapliga revolutionen varit otänkbara.

    Så på frågan: "varför hände det så ynkligt lite konstruktivt i den skrivna idéhistorien mellan antiken och Kopernikus?" Det hände, men inte så mycket i väst. Och varför det inte hände så mycket i väst beror till stor del på Romarrikets nedgång och fall.

    Svara
  11. Gustaf Redemo (28 comments)

    Jag håller med Jimpan om att krig och omvälvningar som folkvandringar påverkade tankeklimatet i framförallt Västeuropa, emedan i det arabiska riket och i Östrom skedde det mer framsteg. I och med langobarder, goter och andra barbariska folk påverkades den bildade kulturen i Västrom negativt.

    För att friska upp mina historiekunskaper plockade jag fram "Västerlandets visdom" av Bertrand Russel och där står det inte mycket utöver om munkväsende och annat smått och gott. 20 sidor behöver han och sen tilldelar han skolastiken 30. Ynkliga 50 sidor får denna tid.

    Grunden är att man måste man se kristendomen som en tankeformare. Detta kan man se antingen negativt eller positivt. Samtidigt sker det en ny samhällsuppbyggnad efter vandalernas härjningar där kristendomen kämpar om makten.

    Det är under den här tiden som litteraturen börjar utvecklas. Först bland munkar i form av tolkningar av bibeln som blir till episka verk, till helgonhistorier. Artursagorna kommer, där allmängods som Tristan och Isolde ingår. Homeros verk omdiktas De isländska sagorna skrivs. Augustinus m.fl. funderar över jaget och blandar kristendom och hedendom. Skolastikerna kommer och påverkar ända in i vår tid. Det lilla jag känner till om Heidigger tycker jag mig läsa Thomas ab Aquino. Occams rakblad som alla som har läst Carl Sagans bok Kontakt, vilket sedan fick efterdyningar till Popper.

    Det jag vill säga är att under denna tid sår man det som senare blommar ut i den moderna filosofin och vetenskapen. Det vi skördar idag.

    Svara
  12. Pingback: Allotetraploid » Post Topic » Symbolerna och sanningen

  13. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  14. Pingback: Ignorera Gud! « Tankspritt

Kommentera