Postmaterialismens tidevarv

Jag fortsätter mina reflektioner från läsandet av Anthony Giddens bok Tredje vägen (1998). Senast handlade det främst om globaliseringen. Nu går vi över till individualiseringen av samhället. Men först: en liten tillbakablick.

Socialdemokraterna gjorde i höstas sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande, och socialdemokratin befinner sig i kris på hela den europeiska kontinenten. Tyska SPD gjorde 2009 sitt sämsta val sedan 1920-talet. I våras förlorade brittiska Labour sitt tolvåriga regeringsinnehav. Det är lätt att glömma att när Tony Blairs New Labour kom till makten, 1997, var socialdemokratin regeringsinnehavare i elva av EU:s då femton medlemsländer. Det vinnande konceptet kallades tredje vägen (Third Way), eller den nya mitten (Neue Mitte), ett försök att finna en position mellan den gamla socialdemokratin och nyliberalismen. Till stor del var det inspirerat av Bill Clintons New Democrats, ett försök att genom triangulering bemöta de opinionsmässiga framgångarna för Ronald Reagans ekonomiska politik. I dag är det Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna och David Camerons New Tories som med framgång för vidare arvet, medan socialdemokratin famlar efter sin bärande verklighetsbeskrivning och i förlängningen sitt existensberättigande.

Den socialdemokratiska krisens svårbegriplighet

Egentligen har jag lite svårt att förstå varför det tycks vara så svårt. Visst, det vore dumt att påstå att utmaningarna är lätta: en hög strukturell arbetslöshet som bet sig fast under nittiotalskrisen, en oljeberoende ekonomi som i en tid av Peak Oil gör att det bara är en tidsfråga innan nästa stora finanskris kommer, en hittills inte på långa vägar löst klimatkris som leder till annalkande ekologiska katastrofer, en världsekonomi dominerad av ett praktiskt taget oreglerat finanskapital vilket försvårar en expansiv välfärdspolitik på nationell nivå, en skola som i friskolereformens och det fria skolvalets följd når allt sämre resultat, en järnväg som istället för stora investeringar lider av avregleringar och i decennier eftersatt underhåll, etc. Visst, det är inga lätta utmaningar. Men det var de knappast heller på 1930-talet, när den socialdemokratiska krispolitiken i Ernst Wigforss regi lyfte Sverige till att på ett par decennier bli ett av världens mest välmående länder.

Snigel

Bild från omslaget till Fronesis nummer om socialdemokrati. Olof Palme liknade en gång socialdemokratin vid en snigel – tålmodig och med känselspröten riktade mot framtiden.

Det obegripliga med krisen inom socialdemokratin är inte att man inte har några färdiga svar på de svåra utmaningarna – det som förundrar mig är den påtagliga frånvaron, med några få undantag, av tro på den egna ideologins möjligheter att hantera utmaningarna. Det är som att framgångarna för tredje vägen berövade socialdemokraterna det som i min förståelse framstår som en av socialdemokratins själva grundpelare, nämligen tron på politikens företräde.1 Möjligen kan Kriskommissionens rapport ses som ett tecken på att det äntligen börjar ljusna.2 Där heter det att bara genom demokratin kan människors lika värde få genomslag på samhällsutvecklingen. Reformismen är ett sätt att genom demokratiska processer korrigera brister, motverka sociala konflikter och med små steg i taget skapa ett bättre samhälle. Samtidigt skriver man att socialdemokratins delvis förändrade synsätt på marknaden under 1980- och 90-talet förmodligen är en av de historiskt sett största idémässiga förflyttningarna man gjort. Det var en kanske oundviklig följd av de omfattande strukturella förändringarna i västvärlden ekonomiska bas som tog sitt tidiga uttryck i Bretton Woods-systemets fall och energikrisen 1973. Men sedan 1990-talets mitt ser vi nya tendenser i världsekonomin – ökad produktivitet, dämpad inflation och en världshandel som ökat snabbare än världens samlade BNP-tillväxt. Liksom på 1950- och 60-talet finns nu möjligheter att bädda in marknaden i demokratiska reformer.

Det individualiserade samhället

Sociologen Anthony Giddens har utpekats som Blairs ideologiska guru, och när de brittiska väljarna belönat omstöpningen av Labour skrev han boken Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998, på svenska 1999). Ett grundtema i boken är tesen om ”den nya individualismen” – av den kollektivistiska vänstern förklarad som ett uttryck för marknadsliberalismens economic man, av den konservativa högern härledd till sextiotalets frigörelse från traditionerna. Giddens bestrider båda teserna, då han hävdar att det snarare är en seger för den socialdemokratiska välfärdsstatens frigörelseprojekt. Av någon anledning ser han det också som ett tecken på att välfärdsstaten spelat ut sin roll. Individualismen är inget hot mot den samhälleliga solidariteten, men Giddens menar att vi nu måste finna andra medel för att skapa denna solidaritet.

World Values Map

Sverige (högst upp till höger) sticker ut i den globala undersökning, World Values Survey, som genomförs med avseende på tradition-sekularism och överlevnad-självförverkligande. (Klicka för större.)

Giddens gör stor poäng av den så kallade World Values Survey och Inglehart-Welzel-kartan (se bilden) – ett slags global kartläggning av värderingar utefter två skalor: traditionell-sekulär och överlevnad-självförverkligande. Hit hör postmaterialism, Ronald Ingleharts term för tendensen att sådant som att vara allmänbildad, vara duktig på sitt arbete, vara en bra förälder eller ha gott om tid värderas högre än att äga en bil, ett hus, ett lantställe eller ett fräscht kök. Politiskt tar det sig uttryck i miljömedvetenhet, feminism, internationell solidaritet, etc., snarare än frågor om ens egen materiella standard. Inglehart förklarar empirin med stöd hos psykologen Abraham Maslows behovshierarki: När de grundläggande behoven, kroppsliga behov och trygghetsbehov, är tillfredsställda söker människor hellre kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Intressant nog går detta i linje med Gösta Esping-Andersens studie av olika välfärdsstater, The Three Worlds of Welfare Capitalism (1990), där Sveriges universalistiska modell visade sig mer framgångsrik än USA:s liberala eller Tysklands konservativa när det gäller att främja medborgarnas personliga autonomi. Den kännetecknas av generella snarare än behovsprövade välfärdssystem,  en hög grad av omfördelning och motsvarande låg grad av marknadsinflytande, och baseras på medborgarskap snarare än korporation (arbetsplats, kyrka, familj, etc).

Ytterligare stöd står att finna i forskningen om social rörlighet.3 Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien. De faktorer som har betydelse är följande.

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
  • Små inkomstskillnader.

Med andra ord tycks klassiskt socialdemokratisk välfärdspolitik betydligt mer framgångsrik för att förverkliga det liberala idealet om rättvisa i form av lika möjligheter än den borgerliga politiken: En till följd av det fria skolvalet segregerad skola med allt sämre resultat, jobbskatteavdrag som dränerar de gemensamma resurserna och vars eventuellt jobbskapande effekter ligger i en bruttosänkning av lägsta lönerna, höjda avgifter för arbetslöshetsförsäkringen vilket sänkt den fackliga organisationsgraden och gjort att bara var tredje arbetslös får a-kassa, etc.

Efter välfärdsstaten

De postmaterialistiska effekterna av välfärdspolitiken började märkas av redan mot slutet av den epok som brukar kallas rekordåren. Från vänster restes en kritik av socialdemokratin som gick ut på att ”det starka samhället” utgår från och främjar vissa sociala arrangemang på andras bekostnad. Den så kallade ”nya vänstern” gjorde revolt mot dessa alltför hierarkiska, exkluderande och homogena samhällsnormer. Under en kort tid, innan denna nya vänster urartade till en samling sekter ingen utanför kunde skilja åt, fördes en kreativ idédebatt. Man drev kraven på ökade rättigheter och en ökad jämlikhet och solidaritet som utgick från en större mångfald. Ekologiska och ”identitetspolitiska” perspektiv tillfördes – ofta postmateriella värden.

Den protestantiska etiken

Max Webers bok om den gamla kapitalismens anda.

Sociologen Luc Boltanski har beskrivit sextiotalsrevolten som en såväl konstnärlig som social samhällskritik.4 Det senare handlar om krav på reformer inom ramen för kollektiva och sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor m m), medan det förra mer har att göra med ökat självförverkligande, kreativitet och utrymme för individens spontanitet. Statsvetaren Marie Demker, som på sin blogg diskuterar denna tes, menar att den sociala kritiken ”stötte på 1980-talets liberala motkraft och desarmerades”. Den konstnärliga kritiken ”hjälptes av den liberala vågen under 1980-talet eftersom individualismen då understöddes från en starkt ideologiskt mobiliserande borgerlighet”. Dessutom passar 68:ornas konstnärliga kritik som hand i handske på ”kapitalismens nya anda”, som Boltanski och kollegan Eve Chiapello kallar den ”legitimerande diskursen” för den fas i vilken västekonomierna för närvarande anses befinna sig – efter de borgerliga dygderna under kapitalismens barndom och den byråkratiska professionalismen under 1900-talets mitt.5 Den här förklaringsmodellen har nog visst fog för sig, men utan att kompletteras med en analys av de strukturella förändringarna av västekonomierna sedan 1960-talet riskerar den att framstå som en lätt konspiracistisk tes om att socialdemokratin och vänstern framför allt lyssnat för mycket på nyliberaler och postmodernister.

Historikern Håkan Arvidsson, som var en del av sextiotalsvänstern men sedan 1980-talet snarare står Timbro nära, skrev i dagarna en intressant betraktelse kring socialdemokratins utmaningar.6 Betraktelsen tar sin utgångspunkt i en fråga som gnagde Tage Erlander redan vid mitten av 1950-talet: vad skall socialdemokratin ställa sig för stora uppgifter när man slutfört allt det som vid århundradets början sågs som utopier? Olof Palme lyckades – inte bara genom sin entusiasmerande retorik, utan också genom reformer för jämställdhet och arbetsrätt – skjuta frågan på framtiden. Och det har visat sig att välfärdsstaten ännu behöver sina försvarare såväl i praktisk politik som i retoriken. Men frågan som gnagde Erlander äger ännu sin aktualitet. För att åter bli en kraft att räkna med duger det inte för socialdemokratin att nostalgiskt blicka tillbaka. Det krävs också av den att ta sig an nya utmaningar. Bland annat kräver det, som Marika Lindgren Åsbrink skriver i en recension av Tony Judts Illa far landet (Karneval, 2011) att ”skaffa sig ett ordentligt grepp om dessa förändringar”. Hur svårt kan det vara?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • postmaterialism
  • postmaterialism betydelse

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Detta kan läggas till de två pelare som Bo Rothstein anger i en text i Tvärdrag nr 3-4/2010, ”Vad är socialdemokrati?” (pdf):

    1. en strävan att bedriva en social- och välfärdspolitik som syftar till att ge alla människor i ett samhälle oberoende av deras bakgrund en uppsättning generella rättigheter till vissa former av service och ekonomiskt stöd.
    2. en strävan att tämja men inte avskaffa marknadsekonomin.

    []

  2. Kriskommissionens rapport, ”Omstart för socialdemokratin”, presenterades den 15 februari 2011 och finns att läsa som pdf. []
  3. Daniel Linds rapport Hur långt från trädet faller äpplet? – Och hur länge lever den amerikanska drömmen i Sverige? (2009), som är den tredje delrapporten i Låginkomstutredningen från Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd, finns att läsa som pdf. []
  4. Luc Boltanski, ”The Left after May 1968 and the longing for total revolution”, Thesis Eleven, 2002, vol 69, no 1. []
  5. Luc Boltanski & Eve Chiapello, The New Spirit of Capitalism (2006, ursprungligen på franska 1999). []
  6. Håkan Arvidssons uppgörelse med sextiotalsvänstern kom med Makten, socialismen och demokratin: Om det förstatligade samhället (Zenit, 1980), vilken han skrev tillsammans med Lennart Berntsson och som kom att influera frihetliga strömningar inom SSU i debatten som civilsamhället. Ett decennium senare skrev han inom ramen för Timbros och Hans L Zetterbergs så kallade ”socialstatsprojekt” boken Modernisering och välfärd (City University Press, 1994) på liknande tema, tillsammans med Lennart Berntsson och Lars Dencik. Om något kom den boken snarare att influera Moderaterna. []