Politik och ickevåld

Av den 4 maj, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, resonerar jag kring vänsterns historia av våldsromantik - från Franska revolutionen till protesterna mot den nyliberala globaliseringen.

För 75 år sedan, klockan halv sju på morgonen den 12 mars 1930, inledde Mohandas Karamchand – hedersbetygad som mahatma ('stor själ') – Gandhi den s.k. saltmarschen. Med början som en fredlig protest mot britternas vidunderligt höga skatt på salttillverkning ledde den fram till republiken Indiens självständighet från Storbritannien år 1947. Med eko i mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin, nästan femtio år senare, blev Gandhi skjuten till döds av en ung hinduisk högerextremist den 30 januari 1948. Hans ickevåldsfilosofi har ändå blivit ett bestående arv till eftervärlden: Martin Luther King Jr och Dalai lama, Solidaritetsrörelsen i Polen och Nelson Mandela i Sydafrika är bara några som tagit intryck av hans tankar och metoder.

Vänsterns våldsromantik

Ända sedan sin uppkomst under franska revolutionen har den moderna politiska vänstern brottats med ett problematiskt förhållande till våld. Franska revolutionen brukar ses som ett försök att omsätta upplysningstänkarnas vackra paroller i politisk handling ("frihet, jämlikhet och broderskap eller döden" blev det), men resulterade snart i jakobinernas paranoida skräckvälde. Idéhistorikern Amanda Peralta har i sin avhandling …med andra medel visat hur marxistiskt tänkande, från Marx, via Lenin och Mao, till Che Guevara, påverkats av militärteoretikern Carl von Clausewitz. Samhällsförändring skulle uppnås genom revolution, teoretiskt beskriven – om inte t.o.m. praktiskt genomförd – i krigstermer. Anarkisten Michail Bakunin, den främste konkurrenten till Marx vid Första internationalen, såg det våldsamma förintandet av alla existerande institutioner som den enda vägen till ett fritt och fredligt samhälle. En annan förespråkare var fransmannen Georges Sorel, en gång marxist, sedan syndikalist och efter ryska revolutionen bolsjevik, men mot slutet av sitt liv en anhängare av Mussolini och inspirationskälla åt fascismen. Förutom att betona generalstrejkens centrala roll i syndikalismen såg han, redan i en bok från 1908, våldet som ett legitimt uttryck för en skapande kraft.

Det har hävdats att protesterna i Seattle, Prag och Göteborg aldrig skulle ha hamnat i mediernas fokus om det inte varit för de våldsamma inslagen. Och även om debatten på kultursidorna mest handlade om hur humanismen hotas om djur behandlas med medkänsla, så var ändå de destruktiva metoderna det mest uppseendeväckande med nittiotalets veganrörelse. Idén om dådets propaganda präglar dagens s.k. autonoma vänster kanske lika mycket som 1800-talets ryska nihilister och italienska anarkister. Men kan radikal samhällsförändring verkligen uppnås utan våld? Frågan förutsätter att den är möjlig med våld. Jag tror inte det. Min övertygelse säger att våld föder våld – eller, som Gandhi sade: "Det som uppnås med hjälp av våld kan endast försvaras med våld." Det innebär problem för vänstern om dess radikala tänkare inte kan se någon annan väg.

Kritik av våldet

Men det finns andra än de ovannämnda att ta intryck av, vissa som med traditionella kriterier kanske inte betraktas som vänster. Tillsammans med Ralph Waldo Emerson, själv en mycket intressant gestalt (den lilla texten ”Självtillit” gavs ut av Ordfront i boken BOOM, 2002), är Henry David Thoreau den mest namnkunnige representanten för en grupp amerikanska tänkare vid mitten av 1800-talet. Thoreaus mest kända bok är nog Skogsliv vid Walden, god läsning för miljökämpar, men han har också skrivit en om civil olydnad. Poängen är att ingen statsmakt, särskilt inte den som gör anspråk på att vara demokratisk, kan ha någon makt över sina medborgare som dessa inte erkänner. Finns det en orättfärdig lag står det i vars och ens rätt att bryta mot den för att uppnå förändring – förutsatt att man är beredd att ta konsekvenserna. Thoreau stödde kampen för slaveriets avskaffande i Nordamerika, och han har varit en inspirationskälla för såväl Tolstoj och Gandhi som plogbillsrörelsen. Den finns representerad också i Vägval Vänster, vilket förhoppningsvis kommer att märkas mer i debatten.

Också inom den frihetliga vänstern har det funnits fredliga tänkare. Liksom sin efterföljare Bakunin önskade Pierre-Joseph Proudhon – den förste som självmant kallade sig anarkist, snarare än att bli beskylld för det – att statsapparaten skulle försvinna, men vägen dit såg han i uppkomsten av frivilliga samarbetsorganisationer inom det kapitalistiska samhället. Med dagens terminologi kan det röra sig om medborgarägda vårdcentraler, arbetarägda företag eller annan form av kooperativ ekonomi. De ska göra så att kapitalismen undan för undan konkurreras ut. Dessutom var Proudhon federalist. Han menade att allt tvång, sakta men säkert, kommer att försvinna i takt med att mänskligheten enas genom den federativa demokratin. I ett geografisk-politiskt perspektiv kan det federativa sägas vara samma som det kooperativa är i ett ekonomiskt. Däremot inte förespråkande av en superstat.

En radikal tänkare som resonerat kring politik och våld, och som i likhet med Gandhi har principiella invändningar mot det sistnämnda, är Hannah Arendt. Hon anser att den direkta demokratin i antikens Aten var möjlig genom att man höll hem och offentlighet skarpt åtskilda, vilket också innebar att endast fria och därmed jämlika män ägde tillträde till politiken, medan alla övriga fick hålla sig till hushåll och produktion. Åtskillnaden har sedan dess gjorts otydlig, för vi föreställer oss gärna staten som en stor familj. Detta är ett inslag av konservatism. Det offentliga har, åtminstone i tanken, gjorts tillgängligt för alla människor oavsett kön, etnicitet, klass, etc. Det är givetvis ett framsteg, tack vare liberalismen. Samtidigt har det också skett ett kollektivt omyndigförklarande av medborgarna, genom att vi överlåter beslutsfattandet åt de folkvalda. Vänsterns problem är att den blandar ihop produktion och politik, med följd att politiken instrumentaliseras. Man föreställer sig att det går att skapa det goda samhället på samma sätt som man tillverkar en maskin. Risken är att våld, det instrumentella våldet, börjar uppfattas som politikens fortsättning med andra medel.

Ickevåldets konstruktiva väg

Sociologen Max Weber definierade makt som förmågan att uppnå sina mål oavsett motstånd, och våld kan vara ett legitimt medel till att övervinna motstånd – om än det som tas till när allt annat misslyckats. Staten såg han som innehavaren av våldsmonopol, men enligt Arendt utesluter våld och makt varandra. Makt uppstår när en mångfald individer samverkar för att uppnå ideal. I dessa möten blir vi till som människor, för vi är i egentlig mening aldrig enskilda. En ensam människa kan aldrig ha makt. Det är endast i kommunikation med andra som hon kan utföra en politisk handling. Våld skapar inget annat än mer våld, och som instrument kan det uppnå ett mål endast genom att utplåna allt motstånd. "Det tragiska är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad", sade Martin Luther King Jr. Ickevåldsmotstånd kan aldrig vara passivt, utan tvärtom det enda verkligt konstruktiva. Det har, om inte annat, det kontraproduktiva kriget mot terrorismen visat genom att bara skapa fler terrorister – en bra affär för det militärindustriella komplexet. Det skapar en ond cirkel av våld.

Inlägget från Andreas Magnusson den 17 mars på VVV:s hemsida, med rubriken "Garderobsliken lever!", känns mycket uppmuntrande. Han påpekar att man på samma gång kan ta avstånd från både Bush och Castro – vi behöver inte välja mellan Bush och bin Ladin heller, skulle jag vilja tillägga. Med attentatet den 11 september 2001 vändes mediernas uppmärksamhet bort från protesterna mot den nyliberala globaliseringen. Det antyddes – påstods ibland rakt ut – att de bars av samma målsättningar och ideal som den religiösa fundamentalismen. Men kritiken finns fortfarande kvar. Kampen mot nationalism, kapitalism och militarism förs bäst med ickevåld som medel. Ett konfliktorienterat politiskt språk uppnår inget annat än mer konflikt. Politik måste präglas mer av dialog än retorik, för det kan alltid hända att motparten har någon poäng. Ändamålen uppnås mest effektivt om vi låter medlen ge uttryck för dem. "Det finns ingen väg till fred", sade Gandhi, "fred är vägen."

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Carl von Clausewitz, civil olydnad, demokratiteori, federalism, franska revolutionen, Gandhi, globalisering, Hanna Arendt, Henry David Thoreau, ickevåld, Michail Bakunin, Pierre-Joseph Proudhon, vänsterlibertarianism

Kommentera!