På toppen av tidens våg

Av den 12 augusti, 2013

Sommaren har främjat långsamma tankar och distans till dagspolitiken. Jag påbörjade bland annat en text om en politisk strategi med syfte att röja väg för produktivkrafternas utveckling under socialt acceptabla former.

Sommaren 1989 lanserade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama tesen att människan med Berlinmurens fall nått målet med sin ideologiska utveckling. Liberalismen, det vill säga marknadsekonomin och den parlamentariska demokratin, har efter segern över kommunismen inte kvar några seriösa utmanare om de politiska idéerna. Tanken påminner om Kommunistiska manifestets löfte att arbetarklassens seger skulle innebära slutet på den hittillsvarande historien av klasskamp. Influenserna kommer i båda fallen från filosofen Friedrich Hegel.

Rosa Luxemburgs porträtt på ett bevarat stycke av Berlinmuren vid Potsdamer Platz, med texten "Ich bin eine terroristin" ('Jag är en terrorist').

Varianter av denna tes om en seger för liberalismen, och en inledning på en så kallat postpolitisk era, står också att finna till vänster om den politiska mitten. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gav uttryck för den när hon i en artikel på tjugoårsjubileet av Berlinmurens fall hävdade att Sovjetunionens och dess satellitstaters existens utövade ett tryck som var till hjälp för att driva igenom den västliga arbetarrörelsens reformkrav. Efter 1989, menade hon, blev det betydligt svårare att bedriva en politik för ökad jämlikhet.

Tredje vägens socialdemokrati

Sociologiprofessorn Anthony Giddens står politiskt någonstans mellan Fukuyama och Linderborg. Han var en ledande intellektuell inom den strömning av europeisk socialdemokrati vars främsta namn var Storbritanniens premiärminister Tony Blair. I sin bok Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998) utgick Giddens från uppfattningen att ingen längre tror att socialismen – inklusive den reformistiska, parlamentariska och i väst dominerande variant som är den ”gamla” socialdemokratin – förmår frambringa ett samhälle som kan generera ett större välstånd än kapitalismen och fördela detta välstånd mer jämlikt.

Socialismen är död, sade Giddens, och socialdemokratin måste förnya sig. Den klassiska socialdemokratin formerades under mellankrigstiden som en tredje väg mellan en marknadsliberal dogm om laissez-faire och marxism-leninismens lika deterministiska tro på socialismens väntade uppståndelse ur den krisande kapitalismens ruiner. En ny socialdemokrati, menade Giddens, måste efter Berlinmurens fall vara en tredje väg mellan Margaret Thatchers och Ronald Reagans nyliberala tro på marknaden och den gamla socialdemokratins dominerande stat och keynesianska efterfrågepolitik.

Förutom Fukuyamas historicism, hans linjära historiesyn, kan vi urskilja några populära myter om socialdemokratin som vi behöver göra upp med. En handlar om dess beroende av hotet från Sovjetunionen och kommunismen för sina framgångar, och att utvecklingen i Östeuropa 1989-1991 innebar en misstroendeförklaring även mot socialdemokratisk politik. Det är en analys som tar fasta på den politiska retoriken, men som i hög grad bortser från fakta på marken. Jag misstänker att den ligger särskilt nära till hands för någon som betraktar socialdemokratin inte som någonting självständigt, utan mer som en feg, alternativt cynisk kompromiss mellan ljum socialliberalism och “riktig” socialism.

En annan myt är att den gamla socialdemokratin i allt väsentligt anslöt sig till John Maynard Keynes teorier om aktiv konjunkturpolitik. Den myten hänger också ihop med berättelsen om hur storkapitalet sedan sjuttiotalets början gjort ett slags kontrarevolution genom nyliberalismen och dess idéer om marknadskrafterna och den ekonomiska människan. Inte heller detta stämmer särskilt väl. Ryktet om socialdemokratins keynesianism är betydligt överdrivet. Den nyliberala vågen följde på förändringar i politikens ekonomiska grundförutsättningar som särskilt utmanat socialdemokratin. Det som kommit att kallas nyliberalism var ett svar på dessa samhällsekonomiska förändringar, inte deras orsak.

Jag skulle vilja skriva en essä där jag för ett resonemang kring fakta på marken och politikens ekonomiska grundförutsättningar. Den skulle utgå från en tes om socialdemokrati som en politisk strategi med syfte att röja väg för produktivkrafternas utveckling under socialt acceptabla, rentav gynnsamma former. För socialdemokratins framgångar har inte uppnåtts trots utvecklingen, utan på grund av att man bejakat den. Det har funnits en orubblig tro på framtiden och på politikens möjligheter. Åtminstone fram till de strukturkriser som inleddes med att USA år 1971 lämnade Bretton Woods.

För övrigt...

...har jag läst På toppen av tidens våg: Anne-Marie Lindgren 70 år (red. Marika Lindgren Åsbrink, Tiden debatt 2013), som är en vänbok till en av den samtida socialdemokratins främsta intellektuella. Därefter Det enda könet (2012) av Katrine Kielos - en annan sådan, om än från en yngre generation. Båda böckerna rekommenderas varmt!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anne-Marie Lindgren, Anthony Giddens, Åsa Linderborg, Berlinmuren, Bretton Woods, Francis Fukuyama, historicism, John Maynard Keynes, Katrine Kielos, keynesianism, nyliberalism, socialdemokrati, Sovjetunionen, strukturreformism, Tony Blair, tredje vägen

Kommentera!

En reaktion på ”På toppen av tidens våg

  1. Pingback: Bokslut över ett sömnigt bloggår « strötankar och sentenser

Kommentera