Jo, jag håller nog med dig och Chomsky, och jag vill betona att min kritik i första hand gäller Hultman och andra postmodernistiska feminister, snarare än Jimpan och Kalle P:s texter (som är lite väl långa, men inte helt obegripliga).

Jag håller verkligen med dig i din generella poäng, men tycker inte kritiken är applicerbar på Jimmy, som jag tycker är bra på att uttrycka sig klart. Kalle P brukar också kunna förklara hyggligt pedagogiskt sina grejjer.

Det är inte så ofta jag håller med Chomsky, men han har faktiskt gjort en mycket träffsäker och humoristisk observation på detta tema, som jag känner att jag måste dela med mig av:

”There are lots of things I don’t understand — say, the latest debates over whether neutrinos have mass or the way that Fermat’s last theorem was (apparently) proven recently. But from 50 years in this game, I have learned two things: (1) I can ask friends who work in these areas to explain it to me at a level that I can understand, and they can do so, without particular difficulty; (2) if I’m interested, I can proceed to learn more so that I will come to understand it. Now Derrida, Lacan, Lyotard, Kristeva, etc. — even Foucault, whom I knew and liked, and who was somewhat different from the rest — write things that I also don’t understand, but (1) and (2) don’t hold: no one who says they do understand can explain it to me and I haven’t a clue as to how to proceed to overcome my failures. That leaves one of two possibilities: (a) some new advance in intellectual life has been made, perhaps some sudden genetic mutation, which has created a form of ”theory” that is beyond quantum theory, topology, etc., in depth and profundity; or (b) … I won’t spell it out.”

En lite elak tolkning är att det delvis handlar om att dessa människor kanske inte alltid vill bli förstådda. För om de blev det, så skulle folk inse att deras ”teorier” faktiskt inte alltid har så mycket substans, utan att det de säger ibland är banaliteter med ”avancerade ord”..

(Ursäkta att det blev lite of-topic Jimmy)

Jag har faktiskt FÖRSÖKT förstå såväl Donna Harraway, som Kristina Hultman, men har misslyckats, gång på gång. Kanske beror det på att jag är en inskränkt naturvetare med empiriska böjelser, kanske för att jag inte är tillräckligt intelligent eller djupsinnig, vad vet jag? Men jag tycker iallafall att om en forskare på hög akademisk nivå som jag inte ALLS FÖRSTÅR det de försöker säga så känns det som om de som avsänder budskapet nog måste fundera lite på hur de ska bli mer begripliga. Är det för mycket begärt?

Det gäller dessvärre denna LÅNGA text också: det är säkert intressant med ”djupekologi” och annat, men kan det inte förklaras och definieras kortare och mer koncist än du gör här? De långa ordmassorna får mig att tänka på det klassiska uttrycket: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Postmodernistisk vetenskapskritik måste kunna kritiseras för detta, avsändaren har ett större ansvar än mottagaren för att på ett begripligt sätt förklara vad man menar. Skyll inte på mottagaren om budskapet inte går fram.

Slutligen: Eftersom jag är den ”någon” som kritiserade Hultmans text och fick in en replik i ARENA så kanske det kan vara på sin plats att påpeka att det svar jag fick av Hultman var närmast av karaktären ”Goddag yxskaft!”. Istället för att konkret diskutera det biologiska exempel som hon ursprungligen ifrågasatte, alltså flera olika honvarianter inom en art och orsaken till att de bibehölls i populationen, så ifrågasatte Hultman att de överhuvudtaget var honor (!). Tydligare än så kan knappast den postmodernistiska grumliga verklighetuppfattningen knappast illustreras: Naturen är en konstruktion. Ingenting existerar säkert, och alla våra observationer är endast subjektivt filtrerade känslomässiga intryck som inte kan generaliseras. Det börjar, milt sagt, kännas aningen slutet och uttjatat´…

—
Lite kortfattad bara, eftersom du inte gillar långa texter (och det förstår jag – det här inlägget blev lite väl långt): Det jag skrev var inte menat som kritik riktad mot dig. Jag ville inte gå in på den diskussionen, utan håller med dig dels om att Kristina Hultmans kritik mot dig var lite märklig, dels att hennes svar var av karaktären ”Goddag yxskaft!”

Så, kort sagt: Min poäng med det här inlägget är att den postmoderna läsningen av Haraway (som bl a K.H. gör sig skyldig till) är rätt ointressant och fruktlös. Jag är posthumanist, inte postmodernist. Naturen är ingen social konstruktion. /Jimmy