Kärnkraftsolyckor behöver inte gå så långt som till härdsmälta för att vara allvarliga – se t ex Tjernobyl som ju knappast kan ses som en liten obetydlig incident.

Du har vänt på det hela här. En härdsmälta är en relativt långsam och i sammanhanget beskedlig, om än destruuktiv, process. Tjernobyls kritikalitetsolycka är långt allvarligare än en härdsmälta. Där handlade det om att hela reaktorn exploderade i en ångeexplosion och, vad man misstänker, en därpå följande kemisk explosion när vattnet som spjälkats i väte och syre av värmen reagerade i en väteexplosion.

På den sjugradiga INES-skalas med vilken man graderar kärnkrafts- och strålningsolyckor var Harrisburg en 5:a… Tjernobyl en 7:a.

För övrigt anses ”Kinasyndromet” vid det här laget vara en felaktig hypotes.

En viktig skillnad här: SKB står under konstant granskning av myndigheter. Om inte deras grejor fungerar som hävdat kommer detta att upptäckas och då är hela arbetet, med de miljarder som lagts på det, helt till spillo. De kan inte komma undan med att bluffa, vilket Greenpeace däremot kan därför att det finns ingen som granskar dem.

Men som Johan påpekade: det finns ingen anledning att bluffa. Forskning på Oklo och liknande så kallade ”naturliga analoger” bevisar med extrem tydlighet att även utan de tre extra barriärer som KBS-3 lägger till så är djupförvar en helt säker metod. Anledningen till att det funkar ligger i naturlagarna: aktinoiderna (som plutonium och de andra radioaktiva transuranerna) är näst intill olösliga i vatten, men binder väldigt hårt till lera, sten och liknande. Så fort de får kontakt med någon sådan yta så fastnar de… för gott.

Vad säger du om härdsmälterisken – har den blivit löst?

Det beror på vad du menar. Risk för en olycka där härden skadas finns. Men frågan är vad detta innebär för risker till omgivningen. Där visar Harrisburg tydligt vilka skador som sker: det vill säga enbart materialskador. TMI-2 olyckan som den kallas hade noll döda, noll skadade och noll cancerfall.

Tjernobyl var som sagt inte en olycka som ens är fysiskt möjlig i en svensk reaktor då de använder helt olika fysksika principer för att uppnå kärnreaktionen. I RBMK-reaktorernas fall (Tjernobyl, Ignlina) så har de det som kallas positiv återkoppling, det vill säga att när effekten börjar skena så matar den processen på sig själv. I svenska och andra tryckvatten/kokvattenreaktorer så fungerar de istället med negativ återkoppling… det är som ett strypkoppel: försök dra iväg, och hela processen kvävs.

Jag brukar likna det hela vid en kula och en halvklotsformad skål. I en RBMK-reaktor ligger kulan ovanpå den upp-och-ned-vända skålen. Peta på kulan och den ramlar av. I alla andra reaktorer ligger kulan i botten på den rättvända skålen. Peta till kulan, och det enda som händer är att den rullar tillbaks in i mitten igen.

Olyckor kan alltid ske. Men konsekvenserna av en kärnkraftsolycka är mindre än vissa andra olyckor som vi riskerar utsätta oss för. Skulle exempelvis Stornorrfors raseras, då har Umeå liten chans att ens hinna få panik innan det är över. Skulle en järnvägsvagn med klorgas rämna så den går igenom min hemstad Lund kan vi räkna döda i drivor. Och så vidare. Det är farligt att leva, ja… men kärnkraft gör det inte farligare.

Exempel: När Banqiao-dammen i Kina rasade 1975 dog 170 000 människor. År 2002 hade Tjernobyl dödat 56…

http://en.wikipedia.org/wiki/Banqiao_Dam
http://www.unscear.org/unscear/en/chernobyl.html

Många kärnkraftsmotståndare kör det fula debattknepet att säga att kärnkraftsolyckor kommer att bli för stora för att ens försöka kvantifieras. Detta är bluff, båg och falsk argumentation. TMI-2 och Tjernobyl bevisar att kärnkraftsolyckor, om än kostsamma och allvarliga, inte på något sätt är The Ultimate Accident™. Det finns värre saker vi människor har ställt till med.

Det som hände i Tjernobyl däremot var att själva kärnreaktionen skenade och effekten ökade med en faktor hundra. Istället för att ha runt 3000 MW så hade man helt plötsligt 300 000 MW! Den enorma effekten orsakade en ångexplosion som förstörde hela byggnaden. Tjernobyl hade inte heller någon inneslutning som kunde minska effekten av olyckan.

En sådan olycka kan inte ske i andra reaktortyper eftersom omständigheterna måste vara väldigt speciella för att en kedjereaktion överhuvudtaget ska kunna skena iväg.

Håller med om att kolkraft inte är någon lösning på nått. Men majoriteten av livscykelanalyser, ekologiska fotavtrycksanalyser etc visar att kärnkraft är lika miljövänligt eller miljövänligare än förnybar energi. Rent vetenskapligt är det alltså inte vågat att se kärnkraft som en lösning på miljöproblemen, det är bara politiskt det är vågat.

När det gäller härdsmälta. Vi har hittills under 60 år med kärnteknik haft en endaste härdsmälta i en elproducerande reaktor, TMI olyckan i Harrisburg. Den incidenten hade ingen miljöpåverkan och skadade ingen. Sannolikheten för härdsmälta i moderna lättvattenreaktorer ligger på runt en på miljontals år. Ungefär samma storleksordning som sannolikheten för att en dinosauriedödar meteroit/komet ska dimpa ner. Sannolikheten är alltså trivialt liten och konsekvenserna av en härdsmälta obetydliga.

I andra reaktortyper, tex pebble bed reaktor, kan en härdsmälta överhuvudtaget inte ske då bränslet i reaktorn lätt klarar de maximala temperaturer som uppkommer under värsta tänkbara olyckan.

De två största uran exportörerna är australien och kanada. Båda de länderna har rikligt med informatiom om uranbrytning på sina strålskydds och naturskyddsmyndigheters hemsidor. Se tex
http://www.environment.gov.au
http://www.arpansa.gov.au

—
Okej, jag betvivlar inte att SKB är en legitim verksamhet – tyckte bara behövde belysas att det är en sammanslutning av svenska kärnkraftsföretag och att dessa säkerligen har vinstintresse och därmed är partiska lika väl som Greenpeace kan vara det. Min brasklapp där är en sidosak.

Kärnkraftsolyckor behöver inte gå så långt som till härdsmälta för att vara allvarliga – se t ex Tjernobyl som ju knappast kan ses som en liten obetydlig incident. Bra att Australien och Kanada redovisar vad de gör. Det har gått framåt sedan 1970-talet. Det är ändå lite väl vågat att betrakta kärnkraft (och kolkraft) som lösningen på miljöproblemen. /Jimmy

Problemet med saker som är ”allmänt kända” brukar vara att det är ingen som kollar att de verkligen är korrekta (bara fö ratt det är ju ”allmänt känt”), vilket ofta gör att påståendena kan vara käpprätt åt helvete.

Exempel: det är ”allmänt känt” att hundar av de olika pitbull-raser är aggressiva, labila och livsfarliga mördardjur…. detta trots att rasens framavlade egenskaper var precis det motsatta.

Med avfallshantering syftar jag på problemet med slutförvaring. Anser du att det har blivit löst?

Det är precis det jag anser. Greenpeace förnekar detta, så klart, då det ligger i deras intresse att inte medge att man kan finna lösningar på sådant som de i tre årtionden hävdat inte går att lösa…

Metoden heter KBS-3 och bygger bland annat på kunskap ifrån naturens eget experiment i slutförvaring: de naturliga kärnreaktorerna i Oklo, Gabon.

1.7 miljarder år… 1 700 000 000 år har fissionsprodukterna legat helt still i berget, trots att förhållandena ur ett lagringsperspektiv varit horribla. Det är exempelvis 70 000 halveringstider för Plutonium 239… vilket betyder att nu finns inte ens en enda atom av det kvar. (2 upphöjt till 70 000 är ungefär en etta följt av tjugoentusen nollor… 10^21000. Det kända universom har bara ca 10^80 antal atomer).

Är inte detta gott nog åt dig?

—
Självklart är det inte så att något som är ”allmänt känt” för den sakens skull behöver vara sant. Det insåg redan Francis Bacon på sin tid. Jag menade bara att det jag påstod knappast kan anses kontroversiellt.

Vad säger du om härdsmälterisken – har den blivit löst? /Jimmy

Deras påståenden är inte underbygda med fakta och deras representanter har erkänt att de ljuger och kraftigt vinklar sanningen. se tex http://en.wikipedia.org/wiki/Criticism_of_Greenpeace

då det gälelr uranbrytning så utsattes arbetarna i lkab’s stålgruva under 60 % 70 talet för 20 gånger så höga stråldoser som arbetare i urangruvorna idag gör.
I de gruvor som Sverige köper från (Vist finns det ett par riktigt otrevliga gruvor i afrika men de är inte värre än koppar eller guldgruvor i samma länder) så släpps inte radioaktivt slam ut. (att göra detta är dessutom idiotiskt då det är de radioaktiva ämnena man vill åt.)

Sen att ett av mellanleden inom uranupparbetning är uranhexaflourid är väl inget argument, Det finns massvis av kemiska processer som har giftiga och/eller brandfarliga mellanled (tex kopparframställning, spritframställning, bensintillverkning osv) frågan är om man släpper ut ngt farligt eller om det är stor risk för olyckor, och här är svaret nej.

—
Det var kanske dumt att referera till Greenpeace, men jag avsåg inte att hänvisa till organisationen som en auktoritet – utan länkade bara till en informationssida som var lätt att hitta. (Jag har för övrigt själv kritiserat Greenpeace, när det gäller synen på GMO.) För övrigt var wiki-artikeln tunn på källhänvisningar.

Att det finns andra industrier som också släpper ut farligt avfall är väl knappast något argument för att uranbrytning också ska få göra det? Har du någon källa för att belägga att de gruvor som Sverige köper från är (relativt) ofarliga? /Jimmy