Om världen var som Sverige

Av Jimmy Sand, den 22 januari 2009 | 12 kommentarer

I rask följd kommer här andra delen av min serie inlägg om miljöpolitik, grön ideologi och ekosofi. Förra inlägget handlade om moderaternas omvändelse under galgen. Temat för den här gången är: ”Om världen var som Sverige”.

Är den svenska klimatpolitiken tillräcklig?

Budskapet från miljöminister Andreas Carlgren (c) på FN:s klimatmöte på Bali i december 2007 var att ”Sverige är nu det mest slående exemplet i världen på att det går att förena ekonomisk tillväxt och utsläppsminskningar”. Han hävdade att om hela världen gör som Sverige skulle utsläppen av växthusgaser kunna minska kraftigt. Detta baserades på beräkningar från Naturvårdsverket att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006), samtidigt som siffror från Statistiska Centralbyrån, SCB, visade att den svenska tillväxten ökat med 44 procent sedan 1990. Vad Naturvårdsverkets beräkningar inte tagit hänsyn till är bland annat svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder. (Varor producerade i Kina räknas till Kinas utsläppskonto, för att ta ett exempel.) Naturvårdsverket uppgav att en genomsnittlig svensk släpper ut ca 6 ton koldioxid per år.

Enligt uppskattningar gjorda av Rese- och Turistdatabasen (TDB) orsakar svenskarnas semesterresande med flyg att närmare 4 miljoner ton släpps ut per år. (Svenskar flyger i snitt cirka 300 mil per år, sex gånger mer än det globala genomsnittet.) I slutet av november 2008 släppte Naturvårdsverket en rapport, Konsumtionens klimatpåverkan (pdf), där man för första gången räknat in importen i utsläppen. Det gör att siffran stiger till mellan 10-11,5 ton per person och år (beroende på om flygresor med mellanlandningar i utlandet och den regnskogsavverkan som importen av nötkött från Brasilien och palmolja från Malaysia orsakar tas med i beräkningen). Det kan jämföras med de globalt genomsnittliga utsläpp på 1-1,5 ton per år som är maxgränsen för en hållbar nivå på lång sikt. Varför är då den svenska modellen så bra?

På DN Debatt den 18 december 2006 presenterade statsminister Reinfeldt (m) och miljöminister Carlgren (c) den svenska miljöpolitiken. Inom EU ställer sig den svenska regeringen bakom Tysklands krav att utsläppen av växthusgaser ska minska med 30 procent från 1990 till 2020, och för svensk del är man optimistisk om att uppnå den förra regeringens mål att minska utsläppen med 25 procent under samma tidsperiod. Det är en ambition som innebär att de svenska utsläppen per person och år minskar från 10 ton till 7,5 ton – om man skulle räkna från i dag, eftersom det inte finns några jämförbara siffror från 1990 – när max 1,5 ton borde vara målet. Är det verkligen tillräckligt?

Det är lätt att satsa på miljön när någon annan får betala

En metod som regeringen jobbar för är att utöka handeln med utsläppsrätter, det system av ekonomiska styrmedel som utvecklats som tillämpning av Kyotoprotokollet, för att omfatta även transportsektorn. Det är bra. Men systemet av utsläppsrätter skulle behöva utformas på ett mer radikalt sätt, för att omfördela kvoter från industri- till utvecklingsländer. EU:s klimatmöte i polska Poznan beslutade att alla flyg som startar eller landar på en flygplats inom EU kommer att omfattas av systemet från den 1 januari 2012. Målet i övrigt blev till slut att EU-länderna ska minska sina koldioxidutsläpp med 20 procent från 1990 till 2012. Reinfeldt och Carlgren förespråkar också ”grön teknik”, t ex brännare för biobränsle i utländska kolkraftverk, och ser svensk teknikexport som viktig för att minska de globala utsläppen.

De svenska satsningarna inom klimatpolitiken sker till övervägande del – över 4 miljarder kronor – genom öronmärkning av biståndspengar till miljöprojekt. Detta trots att det strider mot bland annat FN:s klimatkonvention UNFCCC och Kyotoprotokollet. (Sedan tidigare har medel till såväl flyktingmottagande som skuldavskrivning tagits från biståndskontot, och folkpartisten Carl B Hamilton har tyckt att biståndspengar ska kunna gå till ”militära insatser”.) I övrigt sker satsningarna genom dels CDM-projekt (Clean Development Mechanism), dels Världsbankens Clean Technology Fund. Det förstnämnda, CDM, ingår i Kyotoprotokollet och låter industriländer investera i utvecklingsländer för att minska utsläppen där – och slipper på så vis undan mer kostsamma utsläppsminskningar på hemmaplan. Världsbankens cleantech-fond har högst tveksamma kriterier för vad som kan ses som ”ren teknologi”: exempelvis är det helt okej att satsa på kärnkraft och kolkraft. Satsningar på kärnkraft är för övrigt en del i EU-kommissionens klimatstrategi, men också i en strategi för att bryta beroendet av Ryssland, trots att kemikalierna från uranindustrin hör till de mest miljöskadliga utsläpp man kan tänka sig – för att inte tala om avfallshanteringen och härdsmälterisken. Är det en hållbar miljöpolitik?. Till detta kommer risken för reaktorolyckor och de ännu olösta problemen med slutförvaring. Enligt FN:s atomenergiorgan IAEA räcker tillgängligt uran i världen för att driva nuvarande reaktorer i ca 40-50 år. Även om problemen med kärnkraften blir lösta, så är det alltså en energikälla som inte är mer långsiktigt hållbar än fossila bränslen. [Ändrat den 26 februari]

Detta sammantaget understryker vikten av en sammanhållen grön politik. Det är en politik som ser klimatfrågan som en viktig del av miljöpolitiken, men inte den enda. Det är också en politik som sätter ekologisk hållbarhet i relation till social hållbarhet (att vanmakt och motsättningar inte odlas genom klyftor och murar mellan människor) och ekonomisk hållbarhet (att de finansiella systemens bärkraft inte äventyras av jakten på kortsiktig profit). Hur kan då en sammanhållen grön politik utformas?

Fortsättning följer.

Uppdatering den 27 maj: Läs gärna också den granskning av regeringens klimatpolitik som Miljöpartiet gjort.

***

Lästips: Rasmus Fleischer, doktorand i samtidshistoria på Södertörns högskola och en av grundarna till Piratbyrån, har tagit sig an Georges Bataille och dennes teori om den allmänna ekonomin. Texterna, från början en serie inlägg på bloggen Copyriot, finns att ladda ned som pdf. Jag klurar på hur Bataille på ett vettigt sätt kan föras in i en grön ekonomisk teori.

***

Bloggkoll: Sakine har varit på minnesstund för mördade Hrant Dink, Anna uppmärksammar att Israels högsta domstol underkänner förbud mot arabiska partier, Lina tycker det är lite tidigt att kalla Obama ”internetpresidenten”, Johanna instämmer i Kd-motion om äktenskapslagstiftning, Ia anser inte att läkare ska få yrkesförbud för brott utanför tjänsten, Marta gläds åt Svenska kyrkans kommande könsneutrala vigselordning, Emma är trött på att tjejer ses som offer på nätet och Marie ser vad sociala medier kan tillföra.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: miljöpolitik, grön ideologi, ekosofi, moderaterna, klimatpolitik, Andreas Carlgren, Bali, FN, växthusgaser, Naturvårdsverket, Fredrik Reinfeldt, Reinfeldt, Kina, Kyotoprotokollet, utsläppsrätter, industriländer, utvecklingsländer, u-länder, industrialism, utveckling, omfördelning, fördelningspolitik, EU-kommissionen, tillväxt, Statistiska Centralbyrån, SCB, BNP, Turistdatabasen, semesterresor, flygresor, import, konsumtion, konsumism, klimatpåverkan, regnskog, regnskogsskövling, nötkött, köttimport, Brasilien, palmolja, Malaysia, hållbar utveckling, ekologisk hållbarhet, transportsektorn, EU, Poznan, grön teknik, biobränsle, kolkraft, bistånd, skuldavskrivningar, flyktingmottagande, biståndspolitik, UNFCCC, Carl B Hamilton, militarism, militära insatser, insatsförsvar, CDM, Clean Development Mechanism, Världsbanken, CTF, Clean Technology Fund, cleantech, kärnkraft, Ryssland, uran, härdsmälta, social hållbarhet, segregation, ekonomisk hållbarhet, profit, vinstmaximering, Rasmus Fleischer, Piratbyrån, Georges Bataille, grön ekonomi

christoffer

du skriver ”trots att kemikalierna från uranindustrin hör till de mest miljöskadliga utsläpp man kan tänka sig” Berätta gärna för mig vilka extremt farliga kemikalier som används i uranindustrin men ingen annan stans och som desutom släpps ut. För i den literatur jag har sett finns inga sådanna, uranindustrin är inte värre än tex kopparindustrin och har oftast LÄGRE utsläpp per ton tillvrkad råvara.

—
Du kan läsa om uranbrytning på Greenpeace webbplats. Men några exempel: Radioaktiva gaser och damm frigörs, vilket medför hög risk för lungcancer. Radioaktivt slam samlas i kringliggande sjöar. Vid konvertering bildas först gasen uranhexaflourid, som är instabilt, brandfarligt och högexplosivt. Det ska sedan anrikas till en mer stabil form av uran som kan användas. /Jimmy
http://nuclearpoweryesplease.org Michael Karnerfors

…för att inte tala om avfallshanteringen och härdsmälterisken. Är det en hållbar miljöpolitik?

Intressant påståenden. Kan du berätta lite mer om detta och vilka problem du menar på att detta medför?

—
Tja, det torde vara allmänt känt för var och en som följer debatten. Förespråkare av kärnkraft brukar tona ned riskerna, men att risker finns är det väl ändå ingen som förnekar? Med avfallshantering syftar jag på problemet med slutförvaring. Anser du att det har blivit löst? /Jimmy
http://blue-green-mess.blogspot.com/ christoffer

Jimmy att fråga Greenpeace om information om uranbrytning är lika vetenskapligt som att fråga Jehovas vittnen om hur världen skapades.

Deras påståenden är inte underbygda med fakta och deras representanter har erkänt att de ljuger och kraftigt vinklar sanningen. se tex http://en.wikipedia.org/wiki/Criticism_of_Greenpeace

då det gälelr uranbrytning så utsattes arbetarna i lkab’s stålgruva under 60 % 70 talet för 20 gånger så höga stråldoser som arbetare i urangruvorna idag gör.
I de gruvor som Sverige köper från (Vist finns det ett par riktigt otrevliga gruvor i afrika men de är inte värre än koppar eller guldgruvor i samma länder) så släpps inte radioaktivt slam ut. (att göra detta är dessutom idiotiskt då det är de radioaktiva ämnena man vill åt.)

Sen att ett av mellanleden inom uranupparbetning är uranhexaflourid är väl inget argument, Det finns massvis av kemiska processer som har giftiga och/eller brandfarliga mellanled (tex kopparframställning, spritframställning, bensintillverkning osv) frågan är om man släpper ut ngt farligt eller om det är stor risk för olyckor, och här är svaret nej.

—
Det var kanske dumt att referera till Greenpeace, men jag avsåg inte att hänvisa till organisationen som en auktoritet – utan länkade bara till en informationssida som var lätt att hitta. (Jag har för övrigt själv kritiserat Greenpeace, när det gäller synen på GMO.) För övrigt var wiki-artikeln tunn på källhänvisningar.

Att det finns andra industrier som också släpper ut farligt avfall är väl knappast något argument för att uranbrytning också ska få göra det? Har du någon källa för att belägga att de gruvor som Sverige köper från är (relativt) ofarliga? /Jimmy
http://nuclearpoweryesplease.org Michael Karnerfors

Tja, det torde vara allmänt känt för var och en som följer debatten

Problemet med saker som är ”allmänt kända” brukar vara att det är ingen som kollar att de verkligen är korrekta (bara fö ratt det är ju ”allmänt känt”), vilket ofta gör att påståendena kan vara käpprätt åt helvete.

Exempel: det är ”allmänt känt” att hundar av de olika pitbull-raser är aggressiva, labila och livsfarliga mördardjur…. detta trots att rasens framavlade egenskaper var precis det motsatta.

Med avfallshantering syftar jag på problemet med slutförvaring. Anser du att det har blivit löst?

Det är precis det jag anser. Greenpeace förnekar detta, så klart, då det ligger i deras intresse att inte medge att man kan finna lösningar på sådant som de i tre årtionden hävdat inte går att lösa…

Metoden heter KBS-3 och bygger bland annat på kunskap ifrån naturens eget experiment i slutförvaring: de naturliga kärnreaktorerna i Oklo, Gabon.

1.7 miljarder år… 1 700 000 000 år har fissionsprodukterna legat helt still i berget, trots att förhållandena ur ett lagringsperspektiv varit horribla. Det är exempelvis 70 000 halveringstider för Plutonium 239… vilket betyder att nu finns inte ens en enda atom av det kvar. (2 upphöjt till 70 000 är ungefär en etta följt av tjugoentusen nollor… 10^21000. Det kända universom har bara ca 10^80 antal atomer).

Är inte detta gott nog åt dig?

—
Självklart är det inte så att något som är ”allmänt känt” för den sakens skull behöver vara sant. Det insåg redan Francis Bacon på sin tid. Jag menade bara att det jag påstod knappast kan anses kontroversiellt.

KBS-3 verkar onekligen intressant, men jag är inte övertygad. För övrigt: Menar du att det – till skillnad från i fallet med Greenpeace – inte ligger i SKB:s intresse att hävda att deras modell för slutförvaring är säker?

Vad säger du om härdsmälterisken – har den blivit löst? /Jimmy
http://gronaliberaler.blogspot.com Johan Simu

Jimmy, en stor del av SKB’s forskning bedrivs av universitetsforskare. De har ingen anledning att försöka framställa KBS-3 som säkrare än det är. Dessutom granskas SKB’s arbete av SSI (numera SSM) och de bjuder även in internationella granskare.

När det gäller härdsmälta. Vi har hittills under 60 år med kärnteknik haft en endaste härdsmälta i en elproducerande reaktor, TMI olyckan i Harrisburg. Den incidenten hade ingen miljöpåverkan och skadade ingen. Sannolikheten för härdsmälta i moderna lättvattenreaktorer ligger på runt en på miljontals år. Ungefär samma storleksordning som sannolikheten för att en dinosauriedödar meteroit/komet ska dimpa ner. Sannolikheten är alltså trivialt liten och konsekvenserna av en härdsmälta obetydliga.

I andra reaktortyper, tex pebble bed reaktor, kan en härdsmälta överhuvudtaget inte ske då bränslet i reaktorn lätt klarar de maximala temperaturer som uppkommer under värsta tänkbara olyckan.

De två största uran exportörerna är australien och kanada. Båda de länderna har rikligt med informatiom om uranbrytning på sina strålskydds och naturskyddsmyndigheters hemsidor. Se tex
http://www.environment.gov.au
http://www.arpansa.gov.au

—
Okej, jag betvivlar inte att SKB är en legitim verksamhet – tyckte bara behövde belysas att det är en sammanslutning av svenska kärnkraftsföretag och att dessa säkerligen har vinstintresse och därmed är partiska lika väl som Greenpeace kan vara det. Min brasklapp där är en sidosak.

Kärnkraftsolyckor behöver inte gå så långt som till härdsmälta för att vara allvarliga – se t ex Tjernobyl som ju knappast kan ses som en liten obetydlig incident. Bra att Australien och Kanada redovisar vad de gör. Det har gått framåt sedan 1970-talet. Det är ändå lite väl vågat att betrakta kärnkraft (och kolkraft) som lösningen på miljöproblemen. /Jimmy
http://gronaliberaler.blogspot.com Johan Simu

Tjernobyl var en helt annan typ av olycka som var betydligt värre än en härdsmälta någonsin kan bli. En härdsmälta sker ner kylningen havererar efter att man slagit av kärnreaktionen. Ingen fission sker men sönderfall av fissionsprodukter fortsätter producera värme ett tag. Värmeproduktionen motsvarar några procent av den vanliga effekten. En vanlig 3000 MW reaktor producerar några tiotals MW i södernfallsvärme. Dessutom har alla reaktorer i väst gastäta betonginneslutningar runt reaktorn som hindrar något från att släppas ut ifall man får en härdsmälta.

Det som hände i Tjernobyl däremot var att själva kärnreaktionen skenade och effekten ökade med en faktor hundra. Istället för att ha runt 3000 MW så hade man helt plötsligt 300 000 MW! Den enorma effekten orsakade en ångexplosion som förstörde hela byggnaden. Tjernobyl hade inte heller någon inneslutning som kunde minska effekten av olyckan.

En sådan olycka kan inte ske i andra reaktortyper eftersom omständigheterna måste vara väldigt speciella för att en kedjereaktion överhuvudtaget ska kunna skena iväg.

Håller med om att kolkraft inte är någon lösning på nått. Men majoriteten av livscykelanalyser, ekologiska fotavtrycksanalyser etc visar att kärnkraft är lika miljövänligt eller miljövänligare än förnybar energi. Rent vetenskapligt är det alltså inte vågat att se kärnkraft som en lösning på miljöproblemen, det är bara politiskt det är vågat.
http://nuclearpoweryesplease.org Michael Karnerfors

För övrigt: Menar du att det – till skillnad från i fallet med Greenpeace – inte ligger i SKB:s intresse att hävda att deras modell för slutförvaring är säker?

En viktig skillnad här: SKB står under konstant granskning av myndigheter. Om inte deras grejor fungerar som hävdat kommer detta att upptäckas och då är hela arbetet, med de miljarder som lagts på det, helt till spillo. De kan inte komma undan med att bluffa, vilket Greenpeace däremot kan därför att det finns ingen som granskar dem.

Men som Johan påpekade: det finns ingen anledning att bluffa. Forskning på Oklo och liknande så kallade ”naturliga analoger” bevisar med extrem tydlighet att även utan de tre extra barriärer som KBS-3 lägger till så är djupförvar en helt säker metod. Anledningen till att det funkar ligger i naturlagarna: aktinoiderna (som plutonium och de andra radioaktiva transuranerna) är näst intill olösliga i vatten, men binder väldigt hårt till lera, sten och liknande. Så fort de får kontakt med någon sådan yta så fastnar de… för gott.

Vad säger du om härdsmälterisken – har den blivit löst?

Det beror på vad du menar. Risk för en olycka där härden skadas finns. Men frågan är vad detta innebär för risker till omgivningen. Där visar Harrisburg tydligt vilka skador som sker: det vill säga enbart materialskador. TMI-2 olyckan som den kallas hade noll döda, noll skadade och noll cancerfall.

Tjernobyl var som sagt inte en olycka som ens är fysiskt möjlig i en svensk reaktor då de använder helt olika fysksika principer för att uppnå kärnreaktionen. I RBMK-reaktorernas fall (Tjernobyl, Ignlina) så har de det som kallas positiv återkoppling, det vill säga att när effekten börjar skena så matar den processen på sig själv. I svenska och andra tryckvatten/kokvattenreaktorer så fungerar de istället med negativ återkoppling… det är som ett strypkoppel: försök dra iväg, och hela processen kvävs.

Jag brukar likna det hela vid en kula och en halvklotsformad skål. I en RBMK-reaktor ligger kulan ovanpå den upp-och-ned-vända skålen. Peta på kulan och den ramlar av. I alla andra reaktorer ligger kulan i botten på den rättvända skålen. Peta till kulan, och det enda som händer är att den rullar tillbaks in i mitten igen.

Olyckor kan alltid ske. Men konsekvenserna av en kärnkraftsolycka är mindre än vissa andra olyckor som vi riskerar utsätta oss för. Skulle exempelvis Stornorrfors raseras, då har Umeå liten chans att ens hinna få panik innan det är över. Skulle en järnvägsvagn med klorgas rämna så den går igenom min hemstad Lund kan vi räkna döda i drivor. Och så vidare. Det är farligt att leva, ja… men kärnkraft gör det inte farligare.

Exempel: När Banqiao-dammen i Kina rasade 1975 dog 170 000 människor. År 2002 hade Tjernobyl dödat 56…

http://en.wikipedia.org/wiki/Banqiao_Dam
http://www.unscear.org/unscear/en/chernobyl.html

Många kärnkraftsmotståndare kör det fula debattknepet att säga att kärnkraftsolyckor kommer att bli för stora för att ens försöka kvantifieras. Detta är bluff, båg och falsk argumentation. TMI-2 och Tjernobyl bevisar att kärnkraftsolyckor, om än kostsamma och allvarliga, inte på något sätt är The Ultimate Accident™. Det finns värre saker vi människor har ställt till med.
http://nuclearpoweryesplease.org Michael Karnerfors

Ett tillägg här.

Kärnkraftsolyckor behöver inte gå så långt som till härdsmälta för att vara allvarliga – se t ex Tjernobyl som ju knappast kan ses som en liten obetydlig incident.

Du har vänt på det hela här. En härdsmälta är en relativt långsam och i sammanhanget beskedlig, om än destruuktiv, process. Tjernobyls kritikalitetsolycka är långt allvarligare än en härdsmälta. Där handlade det om att hela reaktorn exploderade i en ångeexplosion och, vad man misstänker, en därpå följande kemisk explosion när vattnet som spjälkats i väte och syre av värmen reagerade i en väteexplosion.

På den sjugradiga INES-skalas med vilken man graderar kärnkrafts- och strålningsolyckor var Harrisburg en 5:a… Tjernobyl en 7:a.

För övrigt anses ”Kinasyndromet” vid det här laget vara en felaktig hypotes.
Pingback: Du gröna nya värld, del III « strötankar och sentenser
Pingback: Om världen var som Sverige « Du gröna nya värld
Pingback: Ny blogg: Du gröna nya värld « strötankar och sentenser
Pingback: Centerpartiet de gröna? « strötankar och sentenser

strötankar och sentenser

Om världen var som Sverige

Relaterade inlägg: