Ökad lycka som politisk målsättning

Av den 17 oktober, 2013

I går skrev jag ett inlägg med reflektioner kring tillväxt och välfärd. Det var efter ett samtal med Anna Jivén från tankesmedjan Forum Egalia, som kom till vårt möte för Tjänstemännens S-förening. Här kommer avslutningen.

Det föreslås ofta att alternativa mått, som Human development index, skulle kunna användas istället för BNP. Något som ibland tas upp i det sammanhanget är den så kallade lyckoparadoxen. För fattigare länder finns det ett starkt samband mellan ekonomisk tillväxt och andra mått på framsteg. En tämligen entydig forskning visar i dag att de positiva effekterna av en allmänt höjd materiell levnadsstandard upphör när ett samhälle har nått en viss ekonomisk nivå. Medan ökat välstånd ännu påverkar såväl medellivslängd som medborgarnas tillfredsställelse i fattiga länder bröts dessa samband i de rika länderna någon gång under femtio- eller sextiotalet - den period som i Sverige brukar kallas rekordåren. 1974 redovisade välfärdsforskaren Sten Johansson svenska och internationella data som pekade på att sambanden mellan BNP-ökning och olika andra mått var brutna på en rad punkter, bekräftat bland annat av lyckoforskaren Richard Layard.

Anna Jivén, bland annat aktiv inom Forum Egalia, kom och pratade med oss i Tjänstemännens S-förening.

Just graden av aggregerad lycka i ett samhälle är ett ganska vanligt förslag till alternativt - eller i varje fall kompletterande - mått på utveckling, exempelvis i en riksdagsmotion från Miljöpartiet. Jag är inte helt övertygad om förtjänsten i detta, av skäl som jag vill återkomma till. Ofta nämns i sammanhanget också Bhutan. Sedan 1972 har det uttalat övergripande målet för det lilla kungadömet varit att maximera medborgarnas lycka, och mätningar av landets bruttonationallycka ligger till grund för femårsplanerna för landets utveckling. Det finns säkert bra saker med det här, men det går knappast att bortse från att Bhutan är en feodal stat, utan fria demokratiska val, som fått en hel del kritik av såväl FN som Amnesty och andra människorättsorganisationer. Lycka som politiskt mål och mått på utveckling har även diskuterats på regeringsnivå i Storbritannien och Frankrike.

Nu finns det också ett växande forskningsfält som kan säga en del om vad som kännetecknar länder med en hög nivå av aggregerad lycka. Bland annat det följande.

  • En demokratisk, stabil stat och ett dynamiskt civilsamhälle, rikt på tillit och socialt kapital.
  • En viss nivå av materiellt välstånd, utöver vilken tillväxten inte har någon större betydelse.
  • Inte alltför stora ekonomiska klyftorna och inte alltför hög arbetslöshet.
  • En individualistisk kultur, där människor har stor frihet att själva bestämma sina liv.

Sett till dessa olika faktorer ligger Sverige mycket bra till i de flesta mätningar. Ändå har inte just graden av lycka, eller välbefinnande, ökat sedan sextiotalet. Det sistnämnda använder Richard Layard som argument för att lycka ska överordnas ekonomisk tillväxt som politiskt mål. Jag tycker snarare att det talar emot införandet av ett index för bruttonationallycka. Vilket inte innebär att lyckoforskning inte kan vara vägledande för den politiska idéutvecklingen. Det är något annat.

Att mäta en hägring

Dagens Nyheter publicerade under våren en artikelserie av Maciej Zaremba, med fokus på det som kallas New Public Management inom vårdsektorn. En av aspekterna som tas upp där är hur den obönhörliga resultatmätningen lett till en del skadliga bieffekter - som att kontrollsystemen och dess administrativa börda tynger ned själva verksamheten. Själva vården och omsorgen riskerar att i praktiken bli mindre viktig än byråkratin kring densamma. Samma sak kan vi se inom skolsektorn och utbildningssystemet. Nu är det förstås lite vanskligt att hårddra detta, men jag tror att fokus på mätbarhet kan avpolitisera den i grunden politiska frågan om samhällets färdriktning. Det gäller lyckoindex såväl som BNP. Vi ser en systemets kolonisering av livsvärlden, för att tala med den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas. Dessa saker ska vara ämnen för demokratisk överläggning i offentlig debatt - där aktörerna är politiska partier, sociala rörelser, opinionsbildare, medborgare, etc. - inte en resultatmätning för teknokrater. Jag förstår att viljan att komplettera eller ersätta ekonomisk tillväxt med andra mått är en vilja att sätta fokus på viktigare värden. Jag tror bara att det kan vara lite missriktat, rentav kontraproduktivt.

Anledningen till att graden av lycka i länder som Sverige inte har ökat sedan sextiotalet tror jag har att göra med någonting djupt mänskligt. Lycka är en vanesak. Det finns en gammal paradox, eller åtminstone ett kontraintuitivt rön, i forskningen om lycka: De som har vunnit på lotto verkar inte vara mycket lyckligare än de som har drabbats av förlamning. Oavsett om vi vinner eller om vi skadar oss vänjer vi oss vid vår nya situation. Kanske är förklaringen evolutionär, att det inte finns någon större poäng i att gå omkring och vara glad, eller ledsen, hela tiden. Både lycka och olycka kan ses som signaler som säger att vi gör någonting bra, eller någonting dåligt, och då är det vettigt att vi anpassar oss till den nya situationen. Lyckonivån återgår efter ett tag till normalläget. Evolution handlar om anpassning till förändrade omständigheter. Men jakten på lyckan går ofta ut på att vi strävar efter att uppnå någonting - om det så är högre lön, att få barn eller att skriva en bok - och när vi uppnår det kommer nya mål att sträva efter. Efter den första upplevelsen av tillfredsställelse känns det ganska mycket som innan. Det är vägen, som är mödan värd.

Reformismens psykologi

Tage Erlander, Sveriges statsminister och Socialdemokraternas partiledare 1946-69.

Tage Erlander myntade på sextiotalet, då han var socialdemokratisk statsminister, uttrycket "de stigande förväntningarnas missnöje". Det är som den individuella jakten på lyckan, men på en kollektiv nivå. Trots att samhället sakta men säkert blir rikare, och människor får det allt bättre, så finns där ändå ett missnöje bland medborgarna. Det finns alltid någon samhällsutmaning som måste antas, ständigt nya missförhållanden som kräver åtgärd, aldrig något som inte kan bli bättre. När grundbehoven av mat, värme och skydd väl är tillgodosedda behöver vi främst kärlek, erkännande och självförverkligande. Vi förväntar oss också mer av detta i framtiden. Människor som får det bättre och upplever att demokratin ökar har också en grogrund för att ställa krav på fortsatt samhällsförändring. Det är intressant att se att denna insikt kom till Erlander efter att han grubblat över vad som skulle hända med socialdemokratin efter att välfärdsstaten var på plats, när man uppnått allt det man strävat efter. Liknande bryderier hade man stått inför tidigare, när den allmänna rösträtten var ett faktum och man inte riktigt visste vad man skulle göra med den.

Jag har inte kommit med några lösningar på det vi inledningsvis talade om: Korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och en rad indikatorer på försämrade ekologiska levnadsförutsättningar. Det får bli en senare diskussion, en angelägen sådan. Vad gäller det brutna sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökat mänskligt välbefinnande så är min uppfattning att den politiska diskussionen behöver sätta fokus på vad vi vill med samhällsutvecklingen på lite längre sikt, säg 15-20 år, hellre än att vi inför nya mått på utvecklingen. Erlanders insikt knyter an till reformismens kärna, som hans läromästare Nils Karleby med sin skrift Socialismen inför verkligheten (1926) träffsäkert satt fingret på, nämligen att samhällsomvandling fullbordas först i den psykologiska verkligheten. Det handlar om att medborgarna känner att de är fullt ut delaktiga i samhällsutvecklingen och att samhället är möjligt att förändra. I grund och botten är det en moralisk dimension i politiken. Strukturreformism, som jag ofta talar mig varm för, kan lätt ses som social ingenjörskonst i något slags teknokratisk, elitistisk mening. Men det grundar sig i en moralisk syn på människan. Och jag påminns åter om att detta är något vi måste lyfta in i den politiska idéutvecklingen.

Här tror jag att jag får sätta punkt, för den här gången. Tack för att ni orkade hänga med ända hit.

För övrigt...

...har Mattias Vepsä och Sara Karlsson, ledamöter i Forum Egalias styrelse, en artikel i magasinet Tidens klimatnummer där de föreslår ett klimatpolitiskt ramverk. Idén om att, med inspiration från det finanspolitiska ramverket, på ett väldigt tvingande sätt prioritera klimatåtgärder kan vara nödvändigt med tanke på frågornas ödesdigra tyngd. Och strategiskt kan det också vara klokt att tala ett sådant språk. Men det riskerar att göra frågornas lösning till teknokrati snarare än politik. Jag kommer att återkomma till ämnet. (Anna Jivén har i samma nummer en lika intressant artikel om energipolitik. Den finns tyvärr inte att läsa på tidningens webbplats.)

...verkar det som att Lena Sommestad, som nu sitter i riksdagen som ersättare för Thomas Östros, inte kommer att hamna på valbar plats på listorna inför riksdagsvalet 2014. Det är väldigt trist, och smått obegripligt (även om det förstås finns olyckliga omständigheter som förklarar). Sommestad var, genom sina bidrag till den socialdemokratiska eftervalsdebatten hösten 2010, en indirekt orsak till att jag beslutade mig att gå med i partiet. Kom igen Lena!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anna Jivén, Bhutan, demokrati, evolution, Forum Egalia, hållbar utveckling, individualism, jämlikhet, klimatpolitik, Lena Sommestad, lycka, mänskliga rättigheter, Miljöpartiet, New Public Management, Nils Karleby, Richard Layard, socialdemokrati, strukturreformism, Tage Erlander, tillväxt, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, välfärd

Kommentera!

2 reaktioner på ”Ökad lycka som politisk målsättning

  1. Pingback: Tankar efter ännu ett samtal hos ABF « strötankar och sentenser

  2. Pingback: Bokslut över ett sömnigt bloggår « strötankar och sentenser

Kommentera