Nostalgins frestelse

Av den 8 februari, 2016

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den nostalgiska idéströmningen.

I somras skrev America Vera-Zavala, tidigare aktiv i Vänsterpartiet, en kulturartikel med rubriken ”Sagolandet som inte längre finns”. Det var en berättelse om ett Sverige som förändrats, liknande myten om det förlorade paradiset. Tankefiguren är ganska etablerad: Arbetarrörelsen byggde landet Sverige, kanske den mest anständiga välfärdsstat vi känner till, och sedan 1970-talet har detta bygge raserats. Del i skulden, även om Vera-Zavala inte nämner och kanske inte heller anser det, har den så kallade kanslihushöger med Kjell-Olof Feldt i spetsen som förde nyliberalismen in i socialdemokratins själva hjärta. (Daniel Suhonen brukar torgföra sådana föreställningar.)

Bokomslag
Tony Judts Illa far landet (på originalspråk 2010) är en på många sätt nostalgisk uppgörelse med samtiden.

Historikern Rasmus Fleischer sammanfattade på sin blogg den debatt som följde på Vera-Zavalas artikel, så det tänker jag inte göra här. Men värd att nämna är den referens som gjorts till historikern Tony Judt, vars bok Illa far landet (2011) låg väldigt rätt i tiden när Håkan Juholt blev partiledare för Socialdemokraterna. Boken är, som Marika Lindgren Åsbrink skrev i en recension, ”en rasande uppgörelse med en ekonomistisk samtid, men också med en socialdemokrati som förlorat kraft, röst och självförtroende”. Mycket läsvärd på sitt sätt, men Judts bok erbjuder inte så mycket till förklaring till varför det gått som det gått – annat än att skulden skulle ligga hos marknadsliberalismens genomslag och 68-vänsterns misslyckanden. Svaret blir att socialdemokratin måste hitta sin framtid genom människors nostalgi över det som en gång var, som Katrine Marçal (då Kielos) skrev i en artikel om Judt, Juholt och den idéströmning som kallas Blue Labour.

Nu ska inte Juholt beskyllas för någon generell åsiktsgemenskap med Blue Labour, en mycket värdekonservativ yttring av den engelska socialdemokratin. (Säkert skulle en svensk motsvarighet attrahera de unga, lågutbildade män på landsbygden eller i småstäder som historiskt röstat på Socialdemokraterna men numera sympatiserar med Sverigedemokraterna.) Men det är intressant hur Juholt talade till en känsla av att något gått förlorat – att solidaritet och omtanke, som präglat det Sverige många minns, sakta börjar ge vika för egenintresse och geschäft. Eller – som han skrev inför medverkan i SVT Agenda, två veckor efter att ha blivit vald till partiordförande – känslan av att ”någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle och att det med obeveklig kraft drabbar just våra barn och ungdomar”. Jag tror säkert att den där känslan finns bland medlemmar, sympatisörer och – kanske – potentiella väljare, och att den alls inte är att förringa. Men det är knappast så enkelt som nämnde Suhonen, Juholts rådgivare och talskrivare, menar att Fredrik Reinfeldt, Nya Moderaterna och Alliansregeringen ”bröt slutligt ner de strukturer som skapat ett fungerande samhälle”. Det är visserligen rimligt att anta att ett mål för Reinfeldts (och Maud Olofssons) projekt var att ”krossa Sossesverige”, och det är helt klart så att deras reformistiska handlag var mer framgångsrikt än Carl Bildts närmast revolutionära iver. Men att strukturerna skulle ha brutits ner?

Vad jag främst har emot den här nostalgiska idéströmningen – förutom dess svårighet att förklara samhällsutvecklingen med stringens och empirisk tillförlitlighet – är hur den riskerar att tala till vår rädsla. Och den är inte någon konstruktiv kraft. Isobel Hadley-Kamptz skrev träffsäkert om hur samtidens flytande rädsla (Zygmunt Bauman) undergräver möjligheterna och förmågan till konstruktiv problemlösning. Det finns stora utmaningar – det finns det alltid – och det kommer att krävas kompromisser, men för att de ska vara acceptabla måste vi lämna undergångsstämningen och skyttegravskriget och börja tala om vad som är önskvärt och möjligt. Jag har tidigare efterfrågat framtidsvisioner. Hadley-Kamptz ställer frågan om vad vi ser för underbara dagar framför oss. Det uttrycket, hämtat från Henrik Berggrens biografi över Olof Palme, använde jag som rubrik för en text om den framtidstro som historiskt präglat socialdemokratin. Om det är något vi behöver gå tillbaka till, så är det inte ett förlorat paradis, utan just den framtidstron.

Och om det är någon poäng nostalgikerna har, så är det inte just historieskrivningen, men vikten av att främja den känsla för det allmänna som Carl Tham omtalade i sin recension av Judts bok.1 (Värnandet om allmänintresset och det gemensamma bästa är för övrigt ett arv från en äldre, republikansk tradition som socialdemokratin förvaltat. Vi lär få återkomma till ämnet.)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om America Vera-Zavala, Blue Labour, Daniel Suhonen, folkhemmet, Håkan Juholt, Isobel Hadley-Kamptz, nostalgi, Nya Moderaterna, socialdemokrati, Tony Judt

Noter

  1. Två böcker som verkar läsvärda - och relevanta i det här sammanhanget - är Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen (2014), av Irene Wennemo, och Känslan för det allmänna: Medborgarnas relation till staten och varandra (2011), en antologi med Kerstin Jacobsson som redaktör. Jag hoppas hinna läsa dem under 2016. []

Kommentera!

En reaktion på ”Nostalgins frestelse

  1. Pingback: Idealismens tjusning - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentarer inaktiverade.