Normalitet ska inte styra samhället

Av Jimmy Sand, den 1 mars 2008 | 6 kommentarer

Har skrivit en inledare för Fria Tidningar. Den här gången handlar det om tolerans, ett vackert ideal att eftersträva i relationen mellan människor. Men det hör inte hemma i statens relation till individen.

Tolerans. Smaka på det vackra ordet. Statsminister Fredrik Reinfeldt sade i sin regeringsförklaring 2007:

”Tolerans och öppenhet är andra värden vi vill ska bära Sverige. I vårt land ska människor kunna leva sida vid sida och forma sina egna liv, oavsett bakgrund, religion, hudfärg eller kön. Här ska alla vara lika inför lagen. I en värld där olikheter ofta används för att underblåsa konflikter och konfrontation ska Sverige visa på mångfaldens styrka. Vi ska ha ett inkluderande samhälle där varje människas okränkbara värde respekteras.”

Läs resten av artikeln >>

Tidigare har Vänstra Stranden (på gruppbloggen Frihetligt Forum) resonerat i samma banor, liksom Anders Wallner. Det är kanske inte lätt att i praktisk politik omsätta den hållning jag förespråkar, men som VS sade: ”Tolerans lägger en våt filt över konflikterna och bibehåller normalitetsdiskursen.”

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Fria Tidningar, tolerans, normalitet, Fredrik Reinfeldt, regeringsförklaring, öppenhet, likabehandling, diskriminering, antidiskrimineringspolitik, Augsburgska bekännelsen, successionsordningen, lagstyre, grundlagen, Lars Vilks, toleransediktet, sexualitet, sexuell läggning, funktionshinder, religion, etnicitet, kön, jämställdhet, social rättvisa

Inga relaterade inlägg.

Mattias

Jag håller med om att tolerans används på ett problematiskt sätt, men resonemanget håller inte riktigt. Det du egentligen vill göra är att ersätta en uppfattning av vad som är normalt med en annan. Det är jag bara positiv till, men att inte ta ställning är också att ta ställning. Man får tänka på att det främst är en universitetsutbildad västerländsk elit som är positiv till ett samhälle som inte tar ställning till vad som är normalt. Om det normala är att ifrågasätta könsroller är de med mer traditionella värderingar avvikare. Det gäller inte minst muslimer. I ett samhälle där antirasism är normen är rasisten avvikare. Hur ska vi hantera det? ”Accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna” verkar ganska bra tycker jag. Tolerans med andra ord.

—
Om du tolkar det som att jag förespråkar att en uppfattning av vad som är normalt ska ersättas med en annan, så har jag uttryckt mig oklart. Detsamma i frågan om att ta ställning eller inte. Regeringspolitik ska inte utgå från moral (hur fin man än kan tycka att den moralen är), den ska utgå från lagstiftning baserad på alla människors lika värde. /Jimmy
http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

Det är en lite problematisk fråga detta och jag tror det har att göra med att ordet ”normal” är flertydigt. Å ena sidan kan det tolkas som att det som är normalt är ”naturligt” och kanske även ”önskvärt”. I stil med hur exempelvis vissa kristna konservativa anser att heterosexualitet är ”normalt” och annan sexualitet avvikande och onaturlig. Å andra sidan kan ”normalt” tolkas som att det är det som är det vanligast förekommande rent statitiskt. I den andra (men *inte* den första) bemärkelsen kan man då vidhålla att exempelvis heterosexualitet är det mest normala.

Eller missförstod jag dig?

Sen har jag en till kommentar. Du skrev: ”Regeringspolitik ska inte utgå från moral (hur fin man än kan tycka att den moralen är), den ska utgå från lagstiftning baserad på alla människors lika värde”

Jag håller förvisso med dig om att alla människor har lika värde, *men* (och detta är väsentligt), även den uppfattningen är en moralisk uppfattning (det kan knappast bevisas empiriskt).

Så det betyder att om regeringspolitik ska utgå från den principen, så kommer den också utgå från en viss moraluppfattning. Men det skrev du att den inte skulle göra, hur fin man än kan tycka den moralen är.

—
Du missförstod mig inte; jag håller med dig om att frågan är om inte problematisk så åtminstone komplex. Tesen om alla människors lika värde uppfattar jag som ett axiom som ligger till grund för (den liberala) demokratin, men det är klart att man med utgång från den diskussion jag för kan ifrågasätta ordvalet. Kanske ”non-aggression principle” är att föredra? /Jimmy
http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

Håller med dig, ”komplex” är ett bättre ordval än ”problematisk”. Håller också med om att principen om alla människors lika värde är ett slags axiom som ligger till grund för den liberala demokratin, men likväl ett moraliskt axiom. Dessutom är det ganska oklart vad det innebär i praktiken, eftersom alla inte behandlas lika (av staten) för det.

”non-aggression principle” är jag f ö en varm anhängare av, men är det verkligen en princip som du skriver under på? Det brukar vara en typiskt libertariansk hållning, eftersom den principen inte kombineras särskilt väl med en välfärdsstat. Eller tänkte du på den i en annan mening?

—
Jag har kanske missförstått principen om icke-aggression, eller blandad ihop den med en annan liberal princip, men jag syftar på att medborgaren ska ha rätt att göra vad han/hon vill, så länge det inte går ut över någon annans rätt att göra vad han/hon vill. Och då i synnerhet inte skadar någon annan. T ex finns det ingen anledning att inte homosexuella ska kunna ingå äktenskap (som jag ser som en civilrättslig inrättning, och kyrkan bör fråntas vigselrätten i juridisk mening).

Problemet med att prata om ”tolerans” i de här sammanhangen är att man implicerar att det normala är heterosexuellt parförhållande, att homosexualitet är avvikande, och att staten är snäll som ”står ut med” att homosexuella avviker. Ergo: Vi bör inte använda ordet tolerans i samband med statens (eller samhällets) relation till medborgaren (eller individen). Det ordet bör reserveras för ett förhållande mellan individer. /Jimmy
http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

Jag tror inte du har missförstått principen om icke-aggression, men kanske inte tänkt tanken fullt ut vad det skulle innebära (?). Om en individ ska ha rätt att göra vad han/hon vill, så länge det inte går ut över någon annans rätt att göra vad han/hon vill, så innebär det att det är illegitimt att tvångsbeskatta människor. Om du initierar våld eller hotar en människa som inte vill betala in skatter till välfärdstaten så brytar man mot principen om icke-aggression. Men denna fråga är kanske vid sidan om ämnet?

I praktiken håller jag helt med dig om att kyrkan inte bör ha någon särställning när det kommer till vigslar, men det har den väl inte i dagsläget, eller? Kan inte även domare och kommunalråd agera vigselförrättare? Självklart bör även homosexuella få ingå äktenskap (tycker jag), men innebär inte ett registrerat partnerskap samma sak rent juridiskt? Jag är inte så insatt i den frågan, så du får gärna upplysa mig.

—
Hur man tolkar principen om icke-aggression när man drar det till sin spets är väl en fråga om ideologi, eller åtminstone en fråga som kan diskuteras? En enskild person kan anse att alla skatter är illegitima. Det är inte säkert att den personen har rätt för det. Men som du säger är det en fråga vid sidan om ämnet.

Jag ser ingen legitimitet för kyrkans vigselrätt i ett sekulärt samhälle. Ett religiöst samfund bör inte kunna besluta i frågor som får civilrättsliga konsekvenser. I så fall borde lika gärna fotbollsklubbar, rollspelssällskap eller privata företag ha vigselrätt. Fast du har rätt i att registrerat partnerskap innebär samma sak rent juridiskt, så vitt jag vet. /Jimmy
http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

”Ett religiöst samfund bör inte kunna besluta i frågor som får civilrättsliga konsekvenser.”

Ok, jag förstår. Ska denna princip gälla *alla* typer av icke-statliga samfund, eller är detta något som enbart ska gälla religiösa samfund?

—
Jag borde ha skrivit ”*Jag tycker att* ett religiöst samfund…” Min åsikt är att stiftandet, dömandet och genomdrivandet av lagar är en fråga för staten. Den principen har väl ingen nyliberal några problem med? (Lagarnas faktiska innehåll är en annan fråga.) /Jimmy
http://libertasetveritas.blogspot.com/ Marcus

”Min åsikt är att stiftandet, dömandet och genomdrivandet av lagar är en fråga för staten. Den principen har väl ingen nyliberal några problem med?”

Även denna fråga är lite mer komplex. Exempelvis så delegerar staten vissa rättigheter till att använda våld (genomdrivandet av lagar) till privata väktarbolag (även om ordningsvakter också står under den statliga Polisen).

Hur ska man se på fackens olika befogenheter?

—
Du har förstås helt rätt. Frågan är komplex. Att befogenheter delegerats till fackförbunden (och för den delen även arbetsgivarorganisationer) är en del av den svenska modellen. Och jag hör inte till dem som anser att den svenska modellen inte kan behöva ses över.

Men kvasi-statliga befogenheter för fackförbunden/arbetsgivarorganisationerna är en fråga, privata väktarbolag en annan och kyrkan en tredje. Vi kan säkert hitta fler frågor som faller under samma principdiskussion. Det är framför allt kyrkans befogenheter som utgår från föreställningar om moral eller sedlighet. /Jimmy

strötankar och sentenser

Rekommenderar

Normalitet ska inte styra samhället