Nordamerikanska republikens radikala alibi

Av den 5 december, 2012

När det nu är ett glädjande faktum, om än ingen skräll, att Barack Obama blev omvald som USA:s president kan det passa att jag skriver lite om en av landets främsta politiska tänkare. Nämligen grundlagsfadern Thomas Jefferson.

I januari gjorde jag en tillbakablick på sådant jag skrivit vid tidigare års början, från 2005 till 2007. Tanken var att inom kort lägga ut en andra och avslutande del, från 2008 till 2011. Det blev inte av, men nu är ett gott tillfälle att knyta an till första inlägget för 2008. Dessutom får jag tillfälle att ta upp en lös tråd jag tidigare lämnat hängande.

På juldagen år 2007 reste min sambo och jag till New York. Det var en mycket trevlig och på flera sätt överraskande upplevelse som jag skrev om efter nyår 2008. Under resan började jag läsa Göran Rosenbergs två böcker om Israel (Det förlorade landet) respektive USA (Friare kan ingen vara). Båda är mycket välskrivna och intressanta, och jag har varit sugen på att skriva något om dem. Tiden har gått, men nu har jag en ursäkt att ta upp boken om USA.

Särskilt fascineras jag av Thomas Jefferson - den nordamerikanska republikens radikala alibi - som på vår sida av Atlanten kommit att gälla för liberal. Han verkade inom den klassiskt republikanska traditionen, som inte är detsamma som liberalism men inte heller blott "en politisk rörelse vars mål är republik istället för monarki". Om man med Republikanska partiet förknippar kristen höger, storföretagens särintresse och en aggressiv utrikespolitik, så leder inte heller det tanken riktigt rätt.1

De upplystas republik

Thomas Jefferson, huvudförfattaren till USA:s självständighetsförklaring, landets tredje president och en intressant politisk tänkare.

Den originella filosofen Hannah Arendt menade att frihet förutsätter en politisk sfär - ett torg, en församling eller en idéernas marknadsplats - det vill säga en offentlighet. Fri är människan endast när hon är bland jämlikar. Den som med tvång härskar över andra är inte fri, för han kan inte njuta av de underordnades förutsättningslösa uppskattning eller respekt.

I det antika Grekland var denna frihetssfär förbehållen en liten slav- och jordägande manlig elit. Jefferson och de andra grundarna till den nordamerikanska republiken ville avskaffa denna bördsaristokrati, som fortfarande härskade i det gamla Europa, och ersätta den med en naturlig aristokrati. Där skulle de mest lämpade, oavsett börd, bland jämlikar kunna föra debatt om idéerna och fatta de kloka besluten, bli bedömda och ihågkomna. Jeffersons idé var att medborgarna själva, genom fria val, skulle kunna skilja den naturliga aristokratin från den falska. Grunden för republikens fortlevnad ansåg han måste vila på en folkets bildning. Därför drömde han in i det sista om en utbildningsreform vilken han försökte få genomförd i Virginia, hans egen delstat, och som till sist förverkligades till en del: University of Virginia.

Utbildningspolitik för medborgaranda

Men basen för Jeffersons publika skolsystem var gratis grundutbildning för alla, såväl fattig som rik, finansierad genom frivilligt arbete och måttlig lokal skatt. Från denna grundskola skulle de bästa gå vidare till avgiftsfinansierade distriktsgymnasier eller yrkesskolor, de fattiga med hjälp av offentliga stipendier. Och som kronan på verket universitetet, där republikens samlade kunskap skulle förfinas för att brukas till det allmännas bästa. Den poäng jag ser i detta är inte en sorteringsskola i Platons efterföljd, där de mest välutbildade ("filosoferna" enligt Platons terminologi) är de som ska styra samhället. Nej, poängen är snarare medborgarsskolan som ska se till att varje elev kan skaffa sig de förmågor som behövs för ett gott liv i ett gott samhälle. Det förutsätter att skolpolitiken riktas mot att främja kritiskt tänkande mer än ett snävt fokus på anställningsbarhet och entreprenörskap. Och att politiken för forskning och högre utbildning i mycket högre grad än i dag premierar samhällsvetenskap och humaniora. Detta har i förlängningen också ett instrumentellt värde för samhällsekonomin.

En republik är i grunden någonting mer än ett statsskick med demokratiskt vald statschef. En republik är ett samhälle där medborgerlig dygd och vishet satts att styra över fåfänga och själviska passioner. Bokstavligen betyder ordet republik det offentligas angelägenheter, res publica, och det betecknar en samhällsordning som utgår från det allmännas goda, the public good. Hos Jefferson och de andra revolutionärer som skapade den nordamerikanska republiken genom frigörelsen från England fanns hela tiden insikten om en spänning mellan offentlighetens frihet, grundad i republikens dygder som en omsorg om och känsla för det allmänna, och individens privata frihet grundad i egenintresset. Machiavelli hade på 1500-talet resonerat kring de båda som virtú respektive fortuna.2 Republikens grundare trodde inte att egenintresset och allmänintresset per automatik kan förenas, som genom en osynlig hand, och deras ideal var snarare medborgaren än individen. En republik kräver dygd - här i betydelsen medborgaranda - för att inte korrumperas.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • radikal thomas i usa

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Barack Obama, dygdetik, egenintresse, forskningspolitik, Göran Rosenberg, Hannah Arendt, humaniora, Machiavelli, medborgaranda, New York, Platon, republikanism, Thomas Jefferson, USA, utbildningspolitik

Noter

  1. Men när partiet bildades på 1850-talet av motståndare till slaveriet och förespråkare av en stark kongress hellre än presidentmakt, med Abraham Lincoln som sin första president (1861-65), hämtade man inte bara sitt namn utan även sin politik från en tankeströmning med rötter i antiken som i Europa efter franska revolutionen hamnat i oförtjänt skugga av industrialismens tre ideologier. Republikanska partiet bildades partiet 1854 med främsta syfte att avskaffa slaveriet. De drev igenom trettonde tillägget till konstitutionen (1865), som olagligförklarar slaveri, samt femtonde tillägget (1870) om skydd mot rasdiskriminering. Likaså fjortonde tillägget (1868), som bland annat säger att en person har samma rättigheter gentemot de federala myndigheterna som mot myndigheter på delstatsnivå. Intressant nog, särskilt med tanke på den tokkonservativa profil partiet har i dag, åberopades fjortonde tillägget i fallet Roe mot Wade för att ogiltigförklara delstatslagar mot abort. 1972 fastslog Högsta domstolen i fallet Furman mot Georgia att dödsstraff inte var förenligt med konstitutionens åttonde och fjortonde tillägg (åttonde tillägget säger att "grymma och ovanliga" straff inte är tillåtna). 1976 revs beslutet upp i fallet Gregg mot Georgia, där dödsstraffet förklarades förenligt med konstitutionen. []
  2. Niccoló Machiavelli är främst känd för Fursten, 1516, men intressant här är framför allt Discorsi sopra la Prima Deca di Tito Livio, ”Reflexioner över de första tio böckerna hos Titus Livius”, 1513-18. []

Kommentera!

2 reaktioner på ”Nordamerikanska republikens radikala alibi

  1. Pingback: Ännu ett år till handlingarna « strötankar och sentenser

  2. Pingback: Några lösa trådar att knyta ihop « strötankar och sentenser

Kommentera