Du skriver mycket kloka saker som kommer ta ett tag för mig att bearbeta (jag är inte lika insatt som du i de ekologiska diskurserna) men en sak reagerar jag på – ingen (oavsett grad av textighet) verkar skilja ordentligt på begreppsnivåerna.

Säker kan man ju inte vara på något, men det verkar ju rimligt att anta att Naturen är en social konstruktion – ett namn med associationer och idéer knutna till sig – som antas referera till ett empiriskt objekt, den ”verkliga” naturen. Rent filosofiskt har jag svårt att förstå varför existensen av det ena antas var säkrare än det andra.

Dikotomin Natur/Kultur: det är ju uppenbart att dikotomin finns. I tänkandet. Och det är väl den enda plats där dikotomier kan finnas? Dikotomin är ett (förmodligen ofrånkomligt) sätt att organisera mänsklig kunskap. Mer epistemologi än ontologi sas. Det är lätt att hålla med pomos och postpomos när de kritiserar föreställningen att dikotomier i tanken korresponderar med dikotomier i verkligheten. Men felet har mer med korrespondenstänket än med dikotomierna att göra. Behåller man korrespondenstänket men byter ut dikotomier mot ”infinitomier” (min neologism), eftersom ”det är så verkligheten verkligen är” (hur man nu kan veta det), så får man det omvända problemet eftersom vi inte tänker så. Det sista är väl också förklaringen till att post och postpostisarna framstår som obegripliga (a propos Tegnér-referensen i en tidigare kommentar).

Min reaktion föranleddes av att jag inte tycker att du pekar på någon brist i argumentation i min inledande citering, jag har helt enkelt inte läst eller hört någon hävda några sådana ”vattentäta skott”. Jag uppfattade därför inledningen av ditt inlägg som argument mot en ”konstruerad” motståndare. Om denne inte existerar blir argumenten just tomma ord och hårklyverier.

Visst framgår det att du står på Naess och von Wrights sida i sysnen på framstegstron, men är den verkligen i överensstämmelse med Guattaris? Jag tänker på det citat av Guattari som Kalle P diskuterade häromdagen:

”Natural equilibriums will be increasingly reliant on human intervention […] The pursuit of mastery over the mechanosphere will have to begin immediately if the accelleration of techno-scientific progress and the pressure of huge population increases are to be dealt with.
In the future much more than the simple defence of nature will be required; we will have to launch an initiative if we are to repair the Amazonian ‘lung’, for example, or bring vegetation back to the Sahara. The creation of new living species – animal and vegetable – looms inevitably on the horizon (43-44)”

—
Huruvida Guattari har en sådan framstegstro som den Naess och von Wright kritiserar vet jag inte. Jag tror i och för sig att människan måste använda sig av en del teknik för att reparera de skador hon åsamkat, men det främsta är att ställa om sitt sätt att leva. Men det jag ansluter mig till hos Guattari är framför allt synen på ”de tre ekologierna” – att mekanosfären, sociala relationer och den mentala ekologin fungerar på ett likartat sätt och att det inte är så klokt att uppfatta dem som åtskilda.

Just formuleringen om vattentäta skott mellan Natur och Kultur riktade jag inte mot någon särskild – det har du rätt i. Jag hävdade inte att personer som Naess ser på det på det sättet, även om det kan finnas sådana tendenser i hans sätt att resonera, utan ville understryka just att Natur och Kultur bör ses som sammanhängande. Kanske mer än så: Varför prata om Natur som en sak och Kultur som en annan överhuvudtaget? En lek med ord – kanske det… /Jimmy

Vem har påstått det? Jag tycker att du slår in öppna dörrar och argumenterar mot en karikatyr. Denna dikotomi, som du vill lösa upp, är ju bara en av många sätt för oss att klä vår verklighet i ord för att finna och diskutera de problem vi vill lösa. Självklart är människan, och därmed kulturen, en del av naturen. Men det är ju faktiskt så att människan utmärker sig gentemot andra ”naturliga” organismer genom att inneha makten och tro sig begripa såväl hur världen fungerar som hur den skall manipuleras för att blil bättre. Denna unika mänskliga övertro på sin egen roll gör dikotomin Natur/Kultur högst relevant precis som överklass/underklass är högst relevanta motsatspar i många andra samhällsfrågor. Jag har en känsla av att ditt försök att reda ut detta på ett abstrakt plan blir ett hopplöst företag. I konkreta problemformuleringar kan alla nyanser av såväl natur/kultur som överklass/underklass diskuteras utan att man behöver haka upp sig på själva principen om att undvika dikotomier. Kan inte detta abstrakta sätt att diskutera faktiskt liknas vid den ”textism” som du anklagar, är det inte bara en lek med ord, texter och akademiskt hårklyveri?

—
Oj, det hade jag inte riktigt väntat mig… I mitt förra inlägg, som jag givetvis inte kan utgå från att någon läst som kommenterar här (men de båda inläggen utgör tillsammans en förhoppningsvis sammanhängande argumentation), hoppas jag det framgår att jag står på Arne Naess, G H von Wright m fl:s sida i deras kritik av framstegstron. De pekar på riskerna med att se människan som skild från naturen.

Jag anser, liksom du, att det stora problemet här är den mänskliga övertron på sin egen roll – att hon anser sig, som kulturvarelse, stå över sina naturliga sammanhang. Tråkigt nog har jag misslyckats att förmedla den uppfattningen. Men mitt bloggande har nog alltid varit ganska substanslöst. /Jimmy

Själv är jag mycket skeptisk mot GMO och faktiskt lite skeptisk även mot stamcellsforskning. Men jag tycker inte att ansvaret för naturen handlar om det vi vet, utan om det vi inte vet. Det finns en gräns för människans kunskap. Vi kan utrota djurarter men vi kan inte skapa nya, eller förutse hur en ny djurart kommer att påverka våra ekosystem. Är det inte lärdomen från kaosteorier likväl som religiositet? Att vi måste vara försiktiga och sätta gränser för vårt handlade.

Postmodernismen handlar väl om en insikt om att dessa gränser är fullständigt godtyckliga. Men jag tror de behövs ändå.

Om Gud är död så är allt tillåtet skrev Dostojevski, och tyvärr tror jag att han har rätt. Om vi tycker oss att ha rätt att göra något bara för att vi kan göra det så försvinner förutsättningarna för moral.

N.B. Det här handlar om samhällets yttre gränser, inom principen ska vara frihet. Jag menar inte att vi ska göra som vi alltid gjort. Bara att vi inte ska göra allt som står i vår makt.

—
Håller väldigt mycket med dig om människans ansvar och att detta bör utgå från en insikt om bristerna i den egna kunskapen – och att vi inte ska göra saker bara för att vi kan det. Jag är också skeptisk mot GMO, men inte för att det är ”onaturligt”. (Vad har du förresten emot stamcellsforskning?)

Fast jag tror inte Gud behövs för den goda moralens skull. Vad vore goda gärningar värda om vi utförde dem enbart av rädslan för straff? /Jimmy