Vad är naturen? Vad är det naturliga? Är det någonting skilt från människan, opåverkat av henne? I förra inlägget diskuterade jag miljörörelsens (särskilt Greenpeace) syn på GMO. Nu vill jag gå djupare in på det gröna tänket.
Kan människan någonsin lämna naturen bakom sig?
Refererade civilisationskritiker – anarkoprimitivister såväl som mer moderata modernitetskritiker – har rätt i att den antropogena dikotomin Natur/Kultur är skadlig för såväl människor som ekologiska system. Dessvärre bidrar kritikerna till att befästa just denna diskursiva dikotomi – litegrann som den gamla vänstern gör i sin kritik av Kapitalismen. Här tror jag att gröna har en hel del att lära av vetenskapliga discipliner som cybernetik, evolutionsbiologi och termodynamik. Natur och Kultur är inga sfärer med vattentäta skott mellan sig, lika lite som Staten, Marknaden och Civilsamhället. Men detta får vi anledning att återkomma till i senare inlägg.
Tidigare nämnda filosofen Petra Andersson, Göteborgs universitet, är rakt på sak i sin kritik av retoriken.
Att hävda att någonting är naturligt därför att det är opåverkat av människor, gör att man hamnar i en sits där det blir svårt att hitta en rimlig roll för människan. Det är en ganska stor risk att det blir misantropiskt och människofientligt, säger hon.
Här är det kanske inte anarkoprimitivister som är de farliga (även om Unabombaren, Theodore Kaczynski, är ett undantag). Snarare är det deras brungröna kusiner – ekofascister som Pekka-Eric Auvinen, Pentti Linkola och “de esoteriska och gröna nazisterna” – som är de mest avskräckande exemplen på mörkgrön ideologi. För att inte vara så extrem kan man retoriskt fråga sig om inte sådant som hiv och malaria är att betrakta som naturliga företeelser. (Nu finns det dock personer som tror att hiv skapats av Väst…)
Petra Andersson igen:
Man hävdar att människan är en del i naturen, i miljöpolitiken kan man se det när man talar om kretslopp. Men om man betonar att vi ingår i naturen, blir det konstigt att samtidigt betona att det som är naturligt är opåverkat av människor.
Hos Arne Næss, som jag för övrigt gillar väldigt mycket, finns den tendensen. Han har myntat begreppen ekosofi och djupekologi. De hänger intimt ihop, till den grad att de är svåra att skilja åt. Bland de åtta punkter för den djupekologiska rörelsen som Arne Næss tillsammans med George Sessions formulerade 1984 (läs mer i ett tidigare inlägg) står följande.
- Dagens mänskliga inblandning i den utommänskliga världen är överdriven och situationen förvärras snabbt.
- Politik och åtgärder måste av det skälet förändras. Det handlar om grundläggande ekonomiska, tekniska och ideologiska strukturer.
Djupekologins principer formulerades i opposition till en av Arne Næss identifierad “ytlig ekologi” , en utilitaristisk environmentalism som främst går ut på att administrera naturresurser på ett för mänskligheten på sikt mest gynnsamt sätt. Djupekologin gör anspråk på att gå på djupet – att råda bot på orsakerna snarare än att ägna sig åt symptomen – och frånskriver människan det exklusiva egenvärdet i förhållande till ekosystem. Man kan av de åtta punkterna lätt få intrycket att människan själv aldrig ingår i dessa ekosystem, utan alltid står vid sidan av. Jag kan förstå och uppskatta det strategiska värdet av att uppvärdera det led av en dikotomi som varit systematiskt nedvärderat – här: Naturen i förhållande till Kulturen – men som bland andra Frantz Fanon vittnat om kan en sådan strategi bara vara högst kortsiktig. Det ger ingenting i längden att blott ställa hierarkierna på huvudet. Vi måste också arbeta för att upplösa dikotomierna – visa att det inte är så det fungerar.
Djupekologin har fått kritik från socialekologer som Murray Bookchin för att inte vara tillräckligt socialt medveten: djupekologin misslyckas med att koppla ihop miljökriser med auktoritarism och sociala hierarkier. Socialekologer menar att miljöproblemen är intimt sammankopplade med hur mänsklig social interaktion fungerar, och de anser att ekologiskt hållbara samhällen mycket väl kan exploatera människor. Djupekologer har svarat på kritiken med att hävda att socialekologerna gör sig skyldiga till ett antropocentriskt felslut, och de menar att ett socialt egalitärt samhälle mycket väl kan exploatera jorden. Båda sidor kan med goda skäl sägas ha delvis rätt. För att lösa det dilemmat bör vi söka oss till en ekosofi i Félix Guattaris tappning (som jag nämnt tidigare här på bloggen). Guattari gör en poäng, bland annat i essän The Three Ecologies (Les trois écologies, 1989, på engelska 2000), om att ekologi handlar om komplexa fenomen där de tre ekologierna mänsklig subjektivitet, ickemänsklig miljö och sociala relationer är intimt sammankopplade. Det är i denna posthumanistiska ekosofi mitt resonemang mynnar ut, men jag vill ta omvägen via en kritik av “postig”/“textig”/stark socialkonstruktionism.
Lär Haraway verkligen ut att naturen är en social konstruktion?
Mot bakgrund av den refererade diskussionen om Natur/Kultur är det befriande att ta del av biologen och vetenskapshistorikern Donna Haraways tankar. I Arena skrev för något halvår sedan Kristina Hultman, själv tidigare redaktör för tidningen, en artikel betitlad “Naturens pinsamma närvaro” (Någon tyckte att det mest var Kristina Hultmans artikel som var pinsam, men det ska jag inte gå in på här). I artikeln står det bland annat följande.
Om naturen inte finns? Om hon bara är en social konstruktion, så som samhällsvetenskapare och medvetandeforskare som Donna Haraway lär ut. Om det inte finns några granar och ollonborrar och fragg och väderlekssystem och miljösanerade jordar. Om det bara finns ord, och några enstaka hundar av mer eller mindre ädel börd som man kan bestämma sig för att älska.
Kristina Hultman talar i artikeln om båda de sätt på vilka ordet natur används – dels som i “djur och natur”, dels som i “människans natur”. Det är i den sistnämnda begreppsanvändningen som det är vanligt att tala om sådant som kön och sexualitet som sociala konstruktioner. Det finns inget “naturligt” sätt att vara kvinna eller man på. Heterosexualitet är inte det “naturliga” uttrycket för intimitet och kärlek. Här är Judith Butler en intressant tänkare, men vi ska inte fördjupa oss på detta spår. Kristina Hultman åberopar sig på Donna Haraway och undrar om inte granar och väderlekssystem bara är ord – skapelser av vår mänskliga fantasi. Det enda som finns är nog bara språk och text som vi kan dekonstruera. Men kan Haraway verkligen ha sagt så?
(Kristina Hultman tycks inte själv till hundra procent vara anhängare av tanken att naturen bara är en social konstruktion – det är ett genomgående spår i texten att det kan finnas något sådant som Henry David Thoreau kallade “Det Vilda”: en kraft hos tingen som inte kan reduceras till dess inordnande i mänsklig subjektivitet. Det får vi anledning att återkomma till i senare inlägg. Jag vill här fokusera på vad Donna Haraway “lär ut”.)
Först vetenskapskritiken: I sin studie Primate Visions: Gender, Race, and Nature in the World of Modern Science (1989) undersöker Haraway primatologins (det tvärvetenskapliga studiet av primater, dvs apor) historiska utveckling. Den tidiga primatologin uppfattade aporna som de mest människoliknande varelserna bland de icke-mänskliga, därmed en evolutionär länk mellan Natur och Kultur, och utifrån experiment och beteendestudier lanserades en rad normativa föreställningar om mänskligt beteende – genomsyrade av rasism och sexism. Under efterkrigstiden förväntades den empatiska kvinnan, övervakad av manliga filmare, kunna etablera den nära kontakt med aporna som den manliga vetenskapen visat sig oförmögen till. Slutligen följer Haraway kvinnor som Jeanne Altmann och Linda Marie Fedigan i deras arbete med att genom grundligt fältarbete visa en annan bild än den av Familjen som passivt väntar på Hannens/Jägarens hemkomst.
I sin vetenskapskritik har Haraway lanserat uttrycken gudatricket och situerad kunskap. Det förstnämnda betecknar föreställningen om vetenskapsmannen som kan se allt från en neutral punkt, utan att själv bli sedd. Det är idén om verkligheten som ett passivt ting där ute någonstans, väntande på att bli upptäckt och entydigt beskrivet. Men från den kritiken bör man inte ta steget över till den starka socialkonstruktivismens kunskapsrelativism. Haraway anser att vetenskapen faktiskt lyckas fånga världen. Däremot kan vår kunskapsproduktion aldrig åstadkomma mer än partiella översättningar av vad studieobjekten säger oss. Haraway ville med Primate Visions uttryckligen finna ett sätt att förmedla vetenskap som inte är beroende av dikotomierna aktiv/passiv, natur/kultur, människa/djur, social/naturlig, etc. Som Kalle P skriver i sin kritik av Kristina Hultmans artikel.
Haraway hoppas på en demokratisering av perspektiven. Hon vill behålla en syn på vetenskapen där vi tror att kunskapen kan fånga verkligheten, men lyfta fram behovet av ’situated knowledges’. En optisk metafor som hon använder för att beskriva detta är den om ‘diffraction’ – de kunskapsmönster som uppstår vid studier är beroende på varifrån man står. (Haraway, 1988) Det handlar inte så mycket om att forskare skall börja skriva från ‘utsattas perspektiv’, utan snarare om en demokratisering av kunskapsskapandet i sig. Ju fler perspektiv, desto bättre och rättvisare forskning.
Slutligen ontologin: Haraway är nog mest känd för A Cyborg Manifesto (1985, sedan publicerad i antologin Simians, Cyborgs and Women, 1991, som nu finns på svenska). DN:s Kajsa Ekis Ekman diskuterar cyborgbegreppet i sin recension av den svenska översättningen.
Cyborgen, av cybernetisk organism, är en blandning av maskin och människa. Enligt Haraway lever vi nu i en tid då det blivit allt svårare att skilja dem från varandra, precis som att upprätthålla andra politiska kategorier: vem är egentligen svart, finns kvinnor på riktigt och var går gränsen mellan människa och djur? /…/ Jag tror också att fascinationen för föreningen människa-maskin har andra ideologiska rötter: det handlar om en räddning från kroppen, närmare bestämt kvinnokroppen. /…/ Det är ingen slump att en av Haraways mest citerade fraser handlar om att cyborgen är att föredra framför gudinnan. Ironiskt nog skrev hon själv för trettio år sedan att vi måste skapa en teori som inte ser våra kroppar som fiender.
Lina Zoe Ydrefelt, en bibliotekarie som fattar det här med sajberspäjs, skriver att Kajsa Ekis Ekman är påtagligt ur fas med det ämne hon skriver om. Cyborgmanifestet är värdelöst för DN-skribenten, eftersom det inte deklarerar en seger över kapitalismen. Men Haraways tankar är mer livaktiga än sådant 68-tänk: de handlar, som Lina Zoe Ydrefelt skriver, om eroderade gränser mellan ”kött, idéer och IT”. Cyborgbegreppet handlar inte alls om datanördars eufori över att kunna lämna kroppen bakom sig – det är tvärtom förankrat i den posthumanistiska tanken att det inte finns vattentäta skott mellan Natur och Kultur. Kalle P skriver, i anslutning till Bruno Latour:
Det sociala påverkar vår förståelse för de vetenskapliga studieobjekten, samtidigt som de vetenskapliga studiobjekten påverkar ‘det sociala’. Denna enkla tanke leder dock till att vi måste omvärdera hur vi ser på såväl de ickemänskliga objekten i naturen, som de mänskliga subjekten i samhället.
Där sätter jag punkt för den här gången.
***
Det här inlägget, tillsammans med det förra, utlovades i somras. Då aviserades också den kommande uppföljaren, beskriven som följande.
För en posthumanistisk ekosofi – Delvis en uppföljare till ett tidigare inlägg, där jag ställer en text i antologin Perspektiv på grön ideologi i dialog med Jane Bennetts artikel “The Force of Things: Steps toward an Ecology of Matter” (Political Theory, 2004).
Men först vill jag ha lite diskussion om det inlägg du just läst.
***
Uppdatering den 28 augusti, 2008: Nu har också Göteborgs-Posten med en recension av Haraways bok. Och recensenten Johan Dahlbäck tycks fatta betydligt mindre än DN:s Kajsa Ekis Ekman.
***
Bloggkoll: Zaida skriver om att regeringen vill oskadliggöra kritiska folkpartister, Louise om OS i Kina och protesterna, Charlotte om antisemitiska kommentarer hos bloggaren Jinge, Vänstra Stranden om forskning som nationalism, Ia tänker tillbaka på sin barndom och Johanna debatterar PKU-registret i Liberal Debatt.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Petra Andersson, Göteborgs universitet, kapitalism, cybernetik, evolution, evolutionsbiologi, termodynamik, marknaden, civilsamhället, det civila samhället, civila samhället, misantropi, Unabombaren, Theodore Kaczynski, ekofascism, Pekka-Eric Auvinen, Pentti Linkola, nazism, hiv, malaria, ekosofi, djupekologi, Arne Naess, ekosystem, egenvärde, utilitarism, resurser, naturresurser, environmentalism, Murray Bookchin, socialekologi, antropocentrism, Félix Guattari, socialkonstruktionism, socialkonstruktivism, social konstruktion, Donna Haraway, Arena, Kristina Hultman, människans natur, genus, sexualitet, heterosexualitet, Judith Butler, dekonstruktion, Henry David Thoreau, vildhet, primater, primatologi, rasism, sexism, Jeanne Altmann, Linda Marie Fedigan, konservatism, Family Values, Kajsa Ekis Ekman, 68-tänk, Actor-Network Theory, ANT, aktör-nätverksteori, Bruno Latour, postmodernism, posthumanism, pomovänstern
Inkommande söktermer
- situerad kunskap haraway
- haraway cyborg
- donna haraway situerad kunskap
- gmo natur kultur dikotomi
- gränser mellan människor och samhället
- donna haraway döda djur
- haraway situerad kunskap
- haraway situerade kunskaper
- situerad kunskap
- donna haraway cyborg svenska
2012