Miljöpolitikens breda genomslag

I min serie om miljöpolitik, grön ideologi och ekosofi är det nu dags för tredje delen: ”Miljöpolitikens breda genomslag” (del I, II). Vi fortsätter vårt sökande efter en grön ideologi genom några nedslag i miljöopinionens historia.

Sju gröna riksdagspartier – eller bara ett?

Den 1 februari 2007 publicerade MiljöBloggAktuellt (en blogg startad av frilansjournalisten Sven Cahling för Naturvårdsverkets tidning MiljöAktuellt, hösten 2006, men fristående sedan 2007) en e-postutfrågning av de sju riksdagspartierna. Var och ett hade ombetts svara på frågan om huruvida det är ett grönt parti. Samtliga svarade Ja, med lite olika motivering. Moderaterna svarade att ”det beror på vad man lägger i orden ‘grönt parti’”, men landade slutligen i ett Ja. Folkpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet svarade Ja utan större utvikningar, medan Miljöpartiet sade sig vara det enda gröna partiet i Sveriges riksdag och Centerpartiet ansåg sig ha varit grönt ”långt innan man började använda grön politik som benämning för miljöpolitik” (Bondeförbundet beslutade 1929 ta färgen grön som sin).

Man frestas att jämföra detta med hur det några år tidigare blev populärt bland riksdagspartier att göra anspråk på att föra en feministisk politik. År 1997 gick Vänsterpartiet som första parti ut med att det var ett feministiskt parti – och inte, som tidigare, enbart socialistiskt. År 2004 var det endast Fredrik Reinfeldt (M) och Göran Hägglund (KD) bland partiledarna som inte kallade sig feminister. Ändå fanns det dem som kände sig nödda och tvungna att bilda ett nytt feministiskt parti. Den 4 april 2005, efter något år av spekulationer, presenterades Feministiskt initiativ vid en presskonferens i Stockholm. Bland de mest namnkunniga företrädarna fanns Gudrun Schyman, Vänsterpartiets tidigare partiledare, queerfeministen Tiina Rosenberg samt Ebba Witt-Brattström. (Den sistnämnda var inför riksdagsvalet 1994 en av grundarna till Stödstrumporna – ett nätverk som med ”hot” om att starta ett särskilt kvinnoparti lyckades få andra politiska partier att sätta upp fler kvinnor på sina kandidatlistor, samt satsa mer på kvinnofrågor.) Under första veckan anmälde ca 2 000 personer sitt intresse för medlemskap, men inför valet 2006 var jämställdhet och angränsande frågor lika lågprioriterade som miljön. Feministiskt initiativ fick bara 0,68 procent av rösterna till riksdagen.

När miljön blev politisk

Centerpartiet har enligt egen utsago varit ett grönt parti sedan 1929 och arbetat med miljöfrågor sedan början av 1970-talet. Sociologen Manuel Castells beskriver i band II av sin trilogi om nätverkssamhället, Identitetens makt (1998), hur det var först mot 1960-talets slut som miljön blev en fråga i den allmänna opinionen och miljörörelsen en global folkrörelse. På 1800-talet uppstod idéer om naturvård eller naturskydd, men var länge begränsade till upplysta eliter i Nord – ibland lantliga aristokrater som såg sig hotade av industrialismen, ibland enskilda politiska tänkare som Pjotr Kropotkin och Henry David Thoreau. Ofta var syftet, hos organisationer som Svenska Naturskyddsföreningen eller Audubon Society i USA, att påverka makthavare till att införa naturskyddslagstiftning eller finansiera den goda saken. Sällan ifrågasattes själva grunderna för människans relation till ”sin naturliga miljö”. [Ändrad den 2 april.] Det är en sanning med modifikation. I det förindustriella bondesamhället, som inspirerade politiska tänkare som Pjotr Kropotkin och Henry David Thoreau under det industriella 1800-talet, var man mer eller mindre tvungen att leva i samspel med ekosystemen – även om man också manipulerade dem genom djuravel, växtförädling och andra teknologier. Knappheten tvingade fram småskalighet och självförsörjning.

Redan på 1600-talet väcktes, genom debattinlägg som John Evelyns Sylva, or A discourse of forest trees (1662) till brittiska vetenskapsakademin Royal Society, idéer om naturskydd eller naturvård. Syftet hos många av de tidiga miljöorganisationerna, som Svenska Naturskyddsföreningen (bildad 1909) och National Audubon Society i USA (bildad 1905), var till en början att påverka makthavare till att införa naturskyddslagstiftning eller finansiera den goda saken. Sällan ifrågasattes själva grunderna för människans relation till ”sin naturliga miljö”. [Ändrad den 22 april.] Främst var syftet då att uppnå en mer effektiv resurshantering. Hos romantikens poeter och tänkare, från slutet av 1700- till mitten av 1800-talet, fanns ett natursvärmeri och en utpräglad civilisationskritik. Friedrich von Schelling, ofta betraktad som romantikens främste filosof, betraktade naturen som besjälad, en ”slumrande ande”, ett spel av levande krafter snarare än ett mekaniskt system av materiepartiklar. Poeten Novalis, ”romantikens profet”, lanserade uttrycket avförtrollning eller avmystifiering av världen (ty. Entzauberung der Welt). Den förnuftsdyrkande och materialistiska civilisationen ansågs göra världen till en kall och hård plats där känslolivet var hotat. Samhällspolitiskt präglades romantiken framför allt av reaktionära och konservativa tankegångar – exempelvis har den moderna nationalismen sin grogrund där – men främst var romantiken en litterär och filosofisk strömning begränsad till en kulturell elit.

På Mauritius infördes på 1700-talet en miljölagstiftning av det slag som många länder infört under senare delen av 1900-talet. När den lilla ön (ca 2000 km2) utanför Madagaskar i Indiska oceanen ockuperades av Frankrike 1721 var den redan hårt exploaterad av holländarna, som haft den i sin besittning sedan 1598. Guvernören Pierre Poivre, som var starkt påverkad av såväl naturvetenskap som naturromantik, instiftade 1769 en rad lagar för att förhindra erosion, nedsmutsning och överfiske. Inte heller är oron för att människan kan ändra jordens klimat på ett destruktivt sätt – och inte enbart lokalt, utan på global skala – särskilt ny för vår tid. 1858 lade J S Wilson fram en rapport för the British Association for the Advancement of Science där han varnade för att människan påverkade atmosfärens sammansättning. Han befarade att proportionerna mellan syre och kolsyra i atmosfären höll på att ändras så radikalt att planeten blir olämplig för människan.

Målsättningen hos många av de tidiga miljöorganisationerna, som Svenska Naturskyddsföreningen (bildad 1909) och National Audubon Society i USA (bildad 1905), var till en början att påverka makthavare till att införa miljölagstiftning eller finansiera den goda saken: att skydda olika naturområden samt hotade arter. Det skulle dröja innan konkret miljöpolitik samsades med radikal civilisationskritik genom en folklig rörelse. Även om Rachel Carsons bok Tyst vår (1963) blev en storsäljare som satte igång en omfattande debatt om användningen av miljögifter som DDT inom jordbruket, så är kärnkraften den fråga som gjorde miljörörelsen i Nord till en folkrörelse. Kärnkraften var det största och mest centrala industripolitiska projektet under efterkrigstiden, och frågan begränsade sig inte till enstaka miljöförstörande fabriker eller projekt på lokal nivå.

Från början var kärnkraften en biprodukt av kärnvapenproduktionen, men efter kriget började spridandet av kärnkraftsteknologi ses som ett sätt att bevara freden. Den ambitionen uttalade USA:s president Dwight Eisenhower i sitt tal ”Atoms for Peace” till FN:s generalförsamling 1953. Året därpå startade det första kärnkraftsverket i Obinsk, Ryssland. 1957 bildades såväl Euratom som FN:s atomenergiorgan IAEA, med syfte att ”att samordna medlemsstaternas forskningsprogram för en fredlig användning av kärnenergi”, respektive att ”utöka kärnkraftens bidrag till fred, hälsa och välstånd över hela världen” och ”kontrollera att den inte används på sådant sätt att den främjar militära syften”. Vid 1970-talets början hade många industriländer, inklusive Sverige, stora kärnkraftsprogram med både forskning och etablering av kraftverk.

Oljekrisen och keynesianismens död

Perioden från Andra världskrigets slut till Oljekrisen 1973, och i synnerhet 1960-talet, lyfts ofta fram som en period av ständig oavbruten tillväxt – på många håll åtföljt av en ökad allmän välfärd. Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades staterna i Nord i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män). Genom korporativ samverkan mellan stat, näringsliv och arbetarrörelse – den svenska modellen med dess Saltsjöbadsavtal är ett iögonfallande exempel – skapades fred på arbetsmarknaden och en solidarisk lönepolitik. Omfattande välfärdsstater – med sjukförsäkring, ålderspension och barnbidrag – byggdes upp och massproduktion för masskonsumtion bildade den industriella grunden.

Även om lågkonjunkturer existerade även under guldåldern 1945-73 var Oljekrisen – då Opecländerna som följd av Oktoberkriget samma år vägrade sälja olja till de länder som stöttat Israel mot Egypten och Syrien – på många sätt omtumlande för det ekonomiska och politiska systemet åtminstone i Nord. Tillväxten sjönk och var under vissa år rentav negativ. Arbetslösheten steg kraftigt och bemöttes med statssubventioner till framför allt stål- och varvsindustrin. Behovet av en energikälla som alternativ till oljan fick flera länder att högprioritera sina kärnkraftsprogram. För svensk del påskyndades utbyggnaden av reaktorer i  Barsebäck, Oskarshamn och Ringhals. Inom partipolitiken var det till en början bara Centerpartiet som protesterade.

Fortsättning följer.

***

Lästips: Heiti rekommenderar en skrift framtagen av Gröna gruppen i Europaparlamentet: Grön ekonomi: Om konsten att låna en jord av någon annan (pdf). Passa också på att läsa övriga skrifter i serien – om t ex allmänintressebolag, kommunal utrikespolitik och lokal ekonomi.

Bloggkoll: Ia slutar blogga (och är saknad), Charlotte tar upp antisemitismen inom vänstern, Anna synar Sverigedemokraternas bild av ”svenska värderingar”, Anna-Lena ser att inga stödpaket går till offentliga sektorn, Lina tittar in i bibliotekens framtid, Marie är tillbaka på Emmausvandrarna och filosoferar kring ägandet, och på Vänstra Stranden påpekar hon att blockpolitik missgynnar Sverigedemokraterna, Mikaela gillar intellektuell allemansrätt, Evelina får en déjà vu om genus och bloggosfärerna, Johanna belyser censur på nätet, Karin anser inte att det är Wanja Lundby-Wedin som är problemet, Louise uppmärksammar firandet av en fullkomligt katastrofal narkotikapolitik och Emma startar det öppna nätverket Ipredia.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: miljöpolitik, grön ideologi, ekosofi, Miljöpartiet, De gröna, riksdagspartierna, Sven Cahling, Naturvårdsverket, MiljöAktuellt, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Bondeförbundet, feminism, Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund, Feministiskt initiativ, Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg, Ebba Witt-Brattström, Stödstrumporna, jämställdhet, valet 2006, Manuel Castells, miljörörelsen, nätverkssamhället

Inkommande söktermer

• miljöpolitikens historia

Inga relaterade inlägg.