Miljöpartiet i mitt hjärta

Av den 20 oktober, 2011

I fem års tid, från våren 2006, var jag medlem i Miljöpartiet. Jag lämnade när det gick upp för mig att vi båda, rent idépolitiskt, inte var på väg åt samma håll. Men det var mycket som var fint, och mycket som hade kunnat bli fantastiskt.

Den som troget följt min blogg - jag inbillar mig att det finns några - har förmodligen en ganska klar bild av vad för slags miljöpartist jag har varit och vart jag har önskat att Miljöpartiet var på väg. Jag tror inte att det finns några tvära kast i min idépolitiska utveckling. Men för alla andra vill jag i det följande resonera lite kring det ideala gröna parti som jag, inte helt rättvist, mäter det verkliga mot.

Därför blev jag miljöpartist

När jag fattade beslutet att bli medlem i Miljöpartiet uppfattade jag mig som något slags frihetlig vänstermänniska. Jag var sedan ett par år tillbaka engagerad i föreningen Vägval Vänster och lockades av språkrörens uttalade ambition att göra sitt parti till alternativet för människor som kallar sig för allt från frihetlig vänster till socialliberaler.1 Några år tidigare hade Vänsterpartiet under Gudrun Schyman utövat en liknande lockelse. 1998 fick jag rösta i allmänna val för första gången (jag fyllde 18 ett par månader efter valet 1994), och jag bidrog till Vänsterpartiets rekordnotering (sedan Andra världskriget) på dryga 12 procent. Det finns en enorm politisk sprängkraft i frågor som miljö, jämställdhet, integritet och globala rättvisefrågor. Detta tyckte jag att Vänsterpartiet tappade när den yngre generationen från Ung vänsters gamla ledarskikt tog över, och retoriskt började knyta an till det gamla kommunistiska arvet. Istället var det Miljöpartiet som började locka kvinnor och unga, särskilt i universitets- och storstäderna, med en radikal och modern samhällskritik. Man kan säga att jag var "den unga storstadskvinnan som dras till miljöpartistisk idealism i fridolinska brandtal".2

Miljöpartiets grundare Per Gahrton skriver i förordet till sin bok Vad vill de gröna? (1988) om sin förhoppning att den gröna rörelsen kommer att prägla 2000-talet på samma sätt som 1900-talet hörde socialismen till och 1800-talet var liberalismens (den ekonomiska och den politiska). Johan Lönnroth har, liksom Olle Sahlström, med ett grepp från nationalekonomen Jan Otto Andersson resonerat kring den första vänstern (liberalerna), den andra vänstern (arbetarrörelsen) och den tredje vänstern (som ännu är för mångfaldig för att sammanfattas under ett namn). Den gröna rörelsen, både i Sverige och internationellt, uppstod i skiftet mellan rekordåren och sjuttiotalets krisår. Det var en reaktion mot industrisamhällets baksidor, men den var möjlig endast tack vare en väl uppbyggd välfärdsstat. Som jag ser det måste denna bakgrund prägla en framtida grön rörelse: en förståelse för den generella välfärdens betydelse kombinerat med en ambition att korrigera dess brister, som följd av storskalighet och rovdrift, såväl som att flytta fram fronten för en politik för alla människors reella möjligheter.

Plats för människan i systemen

Jag tog tidigare upp Kajsa Borgnäs krönika om Miljöpartiet i ett nummer av socialdemokratiska idétidskriften Tiden. Hon, som då var ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet, menar där att den gröna ideologin främst bottnar i mätbara storheter som koldioxidutsläpp, oljetillgångar och sopberg. Sådant som värderingar och människosyn finns där inget utrymme för, hävdar hon, men däremot ett förespråkande av hållbarhet och ett motstånd mot centralisering. Det miljöpartister inte intresserar sig för bekymrar dem inte heller, och i allt utom kärnfrågorna kan de när som helst byta åsikt utan att skämmas. Det Borgnäs ser är en orubblig, och kanske lite naiv, tro på människan som leder inte bara till en respektlöshet mot uppfattningar om att saker och ting är ”nödvändiga” – tillväxt, konsumtion och lönearbete, för att nämna några exempel – utan också till ett ointresse för sammanhang. Om ett politiskt förslag ser ut att kunna främja småskalighet och hållbarhet spelar det ingen roll om det kommer från höger eller från vänster, utan de gröna tycker sig kunna välja och vraka från det politiska smörgåsbordet.

Kajsa Borgnäs, ordförande för S-studenter 2007-2010.

Det bör framhållas att själva poängen med Kajsa Borgnäs krönika är att lyfta fram lärdomar från de gröna som hon anser att socialdemokratin bör ta till sig. Hon menar att Miljöpartiets framgångar, särskilt bland medelinkomsttagare i storstäderna, inte – som man ofta kan få intryck av – har sin förklaring i den ekonomiska politiken. Åtminstone inte om man till det räknar sådant som avdrag för hushållsnära tjänster, en av den borgerliga regeringens reformer som MP:s dåvarande ekonomisk-politiska talesperson Mikaela Valtersson uttalat sig positiv till, eller sänkt moms för restaurangnäringen. Snarare framhåller Borgnäs den gröna ekonomikritik som ställer de fundamentala frågorna om klimatförändringarna, en bibehållen och utbyggd välfärd trots energikris och oljetopp (Peak Oil), hur det moderna konsumtionssamhället inte gör oss lyckligare, stressen i arbetslivet, tillväxthetsen som en överideologi vilken utarmar människor och miljö, etc. Att Miljöpartiet växer mest i storstäderna har enligt Borgnäs inte att göra med att klassamhället inte finns längre – för det gör det, även om det förändrats – utan att det är där stressen att prestera och konsumera är som starkast. Och att det är en växande grupp väljare för vilka den egna plånboken inte betyder mest i politiken. Snarare prioriteras tid, trivsel och frihet från kommersialism.

Mångfald och ekosystem

Jag menar att den gröna ideologin i grunden rymmer en spänning mellan konservatism och radikalism. Det finns en samhällskritik med konservativa undertoner, dels som en romantisk bild av hur människan vantrivs i det storskaliga och kalla samhället, dels som ett förhållningssätt till miljöfrågor som betonar det naturliga (det vill säga det av människan opåverkade). Det finns också en minst lika framträdande strömning av radikalism, eller kulturradikalism om man så vill, som förhåller sig kritisk till föreställningar om biologi och natur sådana de kommer till uttryck i normer kring kön, sexualitet, etnicitet, etc., och snarare omfamnar den "normupplösning"som följer i den marknadsdrivna strukturomvandlingens kölvatten. Karl Palmås har lanserat begreppet kvasiradikalism, eller snarare laddat det med ny innebörd, som ett sätt att att försöka lösa upp denna motsättning. Det knyter an till Bruno Latours tes om att modernitet handlar om att upprätta en tudelning mellan natur och kultur, undergräva denna tudelning genom att ständigt skapa hybrider av de båda kategorierna, och samtidigt förtränga att det är vad som pågår.3 Det går också i linje med idén om en generaliserad ekologism, sådan den kommer till uttryck hos Félix Guattari och Gregory Bateson. I korthet innebär denna idé att det finns mer som talar för en ontologi där allt som är utgörs av olika slags kommunicerande ekosystem - geobiofysiska, sociala, mentala - än en som bygger på dikotomier av natur/kultur, kvinnor/män, emotionellt/rationellt, etc. Det är vanligt att bland gröna med filosofiska fallenheter problematisera dessa dikotomier, men mindre vanligt att faktiskt tänka bortom dem. Kvasiradikalismen är ett försök till det.

Kajsa Borgnäs hävdade i sin krönika att de gröna inte har någon tydlig människosyn. Anders Wallner, numera MP:s partisekreterare, har i sitt bidrag till antologin Tänk grönt (red. Sven Elander, Premiss 2011) följande kloka formulering.

Vi gröna tror inte bara på den biologiska mångfalden som nödvändig för ekosystemen och jordens överlevnad. Vi tror också att en mänsklig mångfald är nödvändig för samhällelig utveckling.

Anders Wallner är sedan våren 2011 Miljöpartiets partisekreterare.

För ett par år sedan lade jag mig i diskussionen om Miljöpartiet som storstadsliberalernas nya älskling. Min käpphäst var bland annat det som John Gray kallar en tradition av modus vivendi - ett slags liberalism, med anor från David Hume snarare än John Locke, som inte väljer ut en viss livsstil och höjer den till skyarna, utan som strävar efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva. Den sluter upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men inte för att de grundas i några universella sanningar om människan – tvärtom är de att betrakta som högst kontingenta utfall av en mängd komplexa skeenden under det senaste århundradet – utan för att de har varit gynnsamma förhållanden att leva under, omständigheter som möjliggjort gott liv.4

Jag måste säga att Gustav Fridolins bok Maskiner & människor (skriven tillsammans med Ulf Bodach Söderström) verkar väldigt intressant (fast jag har ännu inte läst den). Om den kan ses som ett tecken på att de gröna börjar förstå sig på strukturomvandling - och vill utforma en politik för att utnyttja dess drivkrafter, snarare än att motverka dem - ja, då närmar vi oss mitt ideala gröna parti.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Wallner, ekologism, Gudrun Schyman, Gustav Fridolin, Johan Lönnroth, Kajsa Borgnäs, Karl Palmås, kvasiradikalism, Miljöpartiet, modus vivendi, Olle Sahlström, Per Gahrton, tredje vänstern, Vägval Vänster

Noter

  1. Min bevekelsegrund när jag hösten 2004 engagerade mig i Vägval Vänster var det för att jag såg föreningen som en ambition att samla en bred vänster – såväl utomparlamentarisk som partibunden, men överskridande de begränsningar som partipolitiken ofta reser. Att Vägval Vänster bildats som följd av en intern konflikt inom Vänsterpartiet var jag endast vagt medveten om. Som ursäkt kan nämnas att jag under större delen av våren 2004 befann mig på resande fot som backpacker i Latinamerika och hade missat det mesta av det som omgav valet av Lars Ohly till partiledare. Jag var medlem i Ung vänster något år i slutet av nittiotalet, men har aldrig varit vänsterpartist. Första gången jag fick rösta, 1998, blev det Vänsterpartiet, sedan 2002 har min röst gått till Miljöpartiet. []
  2. Kring 2005 var jag engagerad för flyktingamnesti och med anordnandet av Göteborgs sociala forum. Framför allt det förstnämnda, tillsammans med Göran Perssons tyngdpunkt på förvaltning av statsmakten, gjorde att Socialdemokraterna aldrig var särskilt aktuellt som parti. []
  3. Bruno Latour, We have never been modern, Harvard University Press, 1991. []
  4. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa Frihet & fruktan, en bok av Isobel Hadley-Kampz som skriver in sig i denna tradition. []

Kommentera!

7 reaktioner på ”Miljöpartiet i mitt hjärta

Kommentarer inaktiverade.