Makt att forma samhället och sitt eget liv

Av den 10 december, 2005

Följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, är en uppföljning av en replik till ett tidigare inlägg om feminism. Den här gången handlar det bland annat om offentligt/privat samt om tanken om basinkomst eller medborgarlön.

Det var roligt att Charlotte Wiberg uppskattade mitt inlägg om feminism som ett verktyg för kvinnors och mäns frigörelse. Naturligtvis kan man inte vara överens om allting, och jag är inte helt övertygad om vikten av att uppnå konsensus. Däremot är det helt avgörande att det finns en vilja till dialog. Demokrati förutsätter åsiktsskillnader. På samma sätt tror jag inte det finns feminism i bestämd form – tvärtom måste det finnas en mångfald feminismer, speglande de olika förutsättningar människor har.

Även om altruism är en beundransvärd dygd, så är nog ändå någon form av egenintresse – precis som Charlotte säger – den mest avgörande drivkraften för de allra flesta för att förändra samhället. Det bör så också vara. Därför tror jag det är viktigt bl.a. att hellre vara för något än mot, att vara beredd att kompromissa om oväsentligheter, att finna mål som är gemensamma för en själv och motparten, att aldrig se motparten som en personlig fiende, samt att aldrig exploatera motpartens för frågan irrelevanta svagheter. Detta är några av principerna för en gandhiansk kampstrategi – massmobilisering för radikala mål utan att stegra konfliktnivån. Argumentet för det är inte moral, utan effektivitet. Exempelvis leder det till att fler vågar delta, liksom det leder till att motparten vågar ge upp. Dessutom orkar inte människor vara mobiliserade hela tiden, varför en kamp måste kunna gå i vågor.

Tillvarons olika sfärer

Det är inte ovanligt att dela in den mänskliga tillvaron i olika sfärer. Charlotte tar upp distinktionen mellan den produktiva respektive den reproduktiva sfären. Man kan också tala om privat/offentligt eller om stat/marknad/civilsamhälle. Jag tror att det kan vara lämpligt att skilja sfärerna åt, men att eftersträva en dynamik mellan dem. När vi pratar om produktion/reproduktion är det uppenbart att de påverkar varandra. För att ta ett konkret och alltjämt aktuellt exempel: Kvinnors löner är i Sverige av idag (SCB 2004: ”På tal om kvinnor och män”, uppgifterna gäller 2002) endast 83 procent av männens, utan standardavvägning. Samtidigt tog kvinnor ut 84 procent av föräldrapenningen. År 2003 var 67 procent av alla kvinnor i åldern 20-64 år heltidsarbetande, medan motsvarande för männen var 91 procent. Av detta drar jag en slutsats, avgörande för varje politisk aktör som anser sig ha ett klass- och könsperspektiv (inte minst Fi): Om vi vill att alla människor, oavsett kön, ska ha samma möjlighet till ett fullgott liv, så måste dels kvinnors fackliga rättigheter prioriteras mer, dels en ökad individualisering av föräldraförsäkringen genomdrivas (t.ex. en förlängning till femton månader, med fem åt vardera föräldern och fem att dela enligt eget tycke). Jag menar att dessa två politiska linjer förutsätter och förstärker varandra.

Liksom Charlotte tror jag att medborgarlön kan vara en åtgärd för att tillförsäkra människor större ekonomisk självständighet, och i ett postindustriellt samhälle tror jag det är en mer realistisk väg mot ekonomisk demokrati än det av somliga fortfarande så hyllade förstatligandet av resurser. 1700-talsliberalen Thomas Paine var bland de första att föra fram idén om medborgarlön, och den har sedan förespråkats av så skilda aktörer som nyliberalen Milton Friedman och svenska Miljöpartiet. Idén är att alla medborgare garanteras en dräglig ekonomisk standard – utan de negativa effekter som finns inbyggda i olika bidragssystem, exempelvis att arbete, studier eller annan meningsfull sysselsättning kan leda till försämrad ekonomi. Istället för det system av olika bidrag som finns idag – bostadsbidrag, socialbidrag, studiebidrag, etc. – fastställs ett grundavdrag som är lika för alla, ett slags barnbidrag för hela livet. De som tjänar över en viss tröskel betalar skatt i vanlig ordning, medan de som inte tjänar något får tillbaka det outnyttjade avdraget. Däremellan får man behålla hela inkomsten, men avdraget minskar proportionellt mot denna. Med ett avdrag på 200 000 kr och en negativ inkomstskatt på 50 procent av outnyttjade avdrag, ges ett bidrag på 100 000 kr om du har 0 i inkomst. Skulle du tjäna 20 000 kr, minskas bidraget med 10 000 kr till 90 000 kr och den totala inkomsten blir 110 000 kr. Med en sådan generell medborgarlön behöver det inte bli dyrare rent samhällsekonomiskt – snarare tvärtom, eftersom man slipper mycket av den byråkrati som följer med behovsprövningen – och det finns ingen s.k. pomperipossaeffekt. Dessutom slipper man den stigmatisering som följer med socialbidragen.

Feminismen är en humanism

Charlotte anknyter till att jag använt mig av Jean-Paul Sartre som ett led i mitt resonemang, och passar på att framföra en del kritik mot Sartre. Jag kan inte annat än medge att kritiken är berättigad, och från mitt håll skulle jag kunna komplettera den med ytterligare svaga punkter hos honom. T.ex. håller jag Simone de Beauvoir, orättvist betraktad som sin livskamrats filosofiske efterföljare, som mer tänkvärd i mycket av det hon skrivit. Det gäller inte bara det att hennes magnum opus, Det andra könet (1949), tar upp ett ämne som Sartre knappt, om alls, berört. Utan det gäller också Beauvoirs utläggning av Hegels herre/slavdialektik, där hon menar att lösningen på kampen för erkännande inte ligger i att den underordnade kommer till det läge att hon kan betrakta sig själv som överlägsen, utan snarare en insikt om att vi måste börja med att erkänna den andre som en like. Att kunna göra det förutsätter förstås ekonomisk självständighet och möjligheten att eftersträva sina egna mål. Med sin mer optimistiska syn på människans villkor skiljer sig Beauvoir från Sartre, på ett i mina ögon mycket sympatiskt sätt, men hon lyckas också bättre framhäva behovet av jämlika ekonomisk-politiska förutsättningar.

Charlotte tar upp Lysistrate och strejkvapnet. Strejken, tillsammans med en vilja till dialog, har varit arbetarrörelsens främsta tillgång, och visst kan det vara önskvärt också för kvinnorörelsen att använda sig av de metoderna. Svårigheten ligger i organiseringen, vilket man märker av de högljudda protesterna mot feministisk separatism. Liksom Charlotte vill jag att både kvinnor och män ska finnas med i kampen för jämställdhet, eftersom jag tror det är någonting hela samhället tjänar på, men separatism som tillfällig strategi kan ändå vara nödvändig om än riskabel. Genussystemet, för att använda Yvonne Hirdmans begrepp, drabbar män och kvinnor olika. Jag tror att ökad jämställdhet är ett plussummespel, där män måste ge upp vissa saker (vilka jag ändå ser som tvivelaktiga fördelar) men istället vinner andra saker. Man bör lyfta fram vilka nackdelar män har med rådande ordning: lägre genomsnittlig livslängd, att klara skilsmässor sämre än kvinnor, högre andel som begår självmord, sitter i fängelse eller är hemlösa. Detta utan att förringa kvinnors situation.

Jag förstår Charlottes tvekan att till feminism koppla en särskild sorts etik, eller att göra kvinnorörelsen till en fredsrörelse. Att jag kallade omsorgsetiken feministisk beror på att den har utvecklats inom den kontexten, och därför – och för att jag tilltalas av den – tog jag upp den i min artikel. Det betyder naturligtvis inte att jag tycker att kvinnor ska vara självuppoffrande. Men om en mer empatisk och relationell etik skulle få större genomslag i samhället som helhet tror jag mycket skulle vara vunnet. Jag nämnde också Gandhi och buddhistisk tradition, vilka knappast med någon entydighet kan kallas feministiska. Bortsett från att fredsbudskapet fanns med som inslag redan i tidig kvinnorörelse är det förstås tvivelaktigt att associera aggressivitet till något slags manligt inre väsen och det motsatta till en kvinnlig essens. Feminismen, hbt-rörelsen m.m. äger sitt berättigande utan att behöva motiveras med att den skulle göra världen fredligare, mer välmående, etc. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är tillräckligt. Men min bestämda uppfattning är ändå att ett jämställt och jämlikt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter också skulle vara mer socialt (kanske också ekologiskt) hållbart.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • för- och nackdelar med det postindustriella samhället

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Charlotte Wiberg, emancipation, feminism, föräldraförsäkring, Gandhi, jämställdhet, löneskillnader, medborgarlön, Milton Friedman, offentligt/privat, omsorgsetik, sfärism, Simone de Beauvoir, Thomas Paine

Kommentera!

3 reaktioner på ”Makt att forma samhället och sitt eget liv

  1. Andreas (26 comments)

    Först vill jag säga att detta inlägg var jättebra och intressant.

    Men det är framförallt en aspekt som skiljer ditt och mitt resonemang åt i denna fråga. Jag tror nämligen att män som grupp tjänar tjänar på den rådande maktstrukturen.

    Annars tror jag inte könsmaktsordningen skulle existera. Om vi kan vara överens om att könsrollerna är diskriminerande så tjänar väl den diskriminerande gruppen på det?

    Personligen tycker jag om att dra paraleller mellan rasism och sexism. Jag tycker t.ex. inte att det är konstigare att en man är feminist än att en vit man under apartheidregimens Sydafrika ville förändra strukturen. Trots att han skulle kunna tjäna på status quo.

    Jag tror inte egenintresse är den starkaste drivkraften hos många feminister, och jag tror att det är tursamt. Jag tror även att det är direkt farligt att gå ifrån konfliktperspektivet. Men allt detta bottnar såklart i hur jag ser på vem som tjänar på maktordningen. Så istället för att dra upp fler följder där vi kommer tycka olika så slutar jag här.

    I övrigt håller jag med dig om att man bör skilja på reproduktiv och produktiv sfär men ha med dynamiken dem emellan.

    Svara
  2. jimpan (121 comments)

    Kul att du uppskattade mitt inlägg! Fast jag tror egentligen att vi kan enas om t.o.m. mer än du tror - jag instämmer nämligen i att män som grupp tjänar på könsmaktordningen i förhållande till kvinnor som grupp. Ditt argument för detta håller jag också med om.

    Men, och detta är min poäng (som kanske inte framkom så tydligt), jag tror också att många män - kanske inte de flesta, kanske inte som grupp - skulle få det lite bättre än idag i ett jämställt samhälle. Medan förmodligen de allra flesta kvinnor skulle få det betydligt bättre.

    Jag tror att någon form av egenintresse är den yttersta drivkraften för de allra flesta att förändra samhället - inte "snöd vinning", men någon form av egenintresse. Kanske inte för de allra flesta feminister idag, men om feminismen ska bli riktigt bred (och det inte bara som en "Perssonsk" läpparnas bekännelse), tror jag att man mer än idag behöver lyfta fram detta.

    Jag känner själv en och annan - feminister och andra progressiva - som mer eller mindre bränt ut sig för att de kämpat mot överväldigande strukturer. Det kanske har med dem som personer att göra, men faktum kvarstår, som jag ser det...

    Din parallell mellan rasism och sexism tycker jag, som du använder den, är god. Men det kan också slå snett.

    Svara

Kommentera