Lucretius och det aleatoriska

Av den 19 juni, 2011

För snart två år sedan påbörjade jag ett resonemang om en möjlig grön ontologi, benämnd neomaterialistisk ekosofi. Det har utlovats en fortsättning i någon form. Här följer ett oavslutat utkast som kan sätta igång tankarna.


Min inspiration kommer från Jane Bennett, professor i statsvetenskap vid Johns Hopkins University, som med en artikel i tidskriften Political Theory skisserar en materialism som undviker antropocentrismen hos den marxistiska historiematerialismen såväl som hos olika "kroppsmaterialister" (Maurice Merleau-Ponty, Michel Foucault, Judith Butler och Luce Irigaray).1

Jane Bennett anknyter i sin artikel till några tänkare som är rätt mycket i ropet på sina håll. I bakgrunden står Thoreaus begrepp om "det vilda": idén om en kraft hos tingen som inte kan reduceras till deras överlappning av mänsklig subjektivitet. I förgrunden finns tanken hos Lucretius om materialitet som kapabel till fria och aleatoriska rörelser; en icke-newtonsk bild av naturen som materiaflöden, särskilt som den utvecklats hos Deleuze; samt uppfattningen hos Spinoza att kroppar har en benägenhet att aggregera sig.

Vi kan börja med Titus Lucretius Carus, en romersk filosof och poet som dog cirka 50 år före vår tideräknings början och bekände sig till epikurismen, en från början grekisk filosofiskola. I sitt enda bevarade verk, De rerum natura ("Om tingens natur"), skriver Lucretius i Andra boken, raderna 216-224 (här i tolkning av Ingvar Björkeson) om det centrala konceptet clinamen.

Det finns en annan sak som jag gärna vill att du beaktar.
När av sin egen tyngd atomerna sjunker i rymdens
vakuum avviker de på icke förutsägbara
tider och platser ibland från sin bana men bara så lite
att det kan kallas ett knappt förnimbart byte av riktning.
Om inte stundom de avvek så från den lodräta linjen
skulle de falla som droppar av regn i tomhetens avgrund
utan att stöta ihop, atomerna skulle ej nånsin
mötas, och ingenting då skulle naturen ha frambragt.

Tingens oordnade rörelser - som Lucretius menar är grunden till världsalltet och dess dynamik - beror alltså inte på att tyngre föremål stöter till de lättare, utan på detta clinamen. Han har, likt Galileo Galilei (men till skillnad från t ex Aristoteles), insett att ting faller genom vakuum med samma hastighet helt oavsett vad de väger. Clinamen betecknar en obestämbarhet i atomernas rörelse, en oförutsägbar och infinitesimal avvikelse från deras inslagna bana som skapar turbulens snarare än stasis.

Efter det här kan du med fördel läsa Rasmus Fleischers blogginlägg om mutationer, eller Karl Palmås intro till Manuel de Landa. Jag hoppas kunna återkomma med en fortsättning.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • karl palmås

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Aristoteles, Baruch Spinoza, clinamen, ekosofi, epikurism, Gilles Deleuze, Henry David Thoreau, Jane Bennett, Karl Palmås, Lucretius, Manuel de Landa, neomaterialism, ontologi, Rasmus Fleischer

Noter

  1. Jane Bennett, “The Force of Things: Steps toward an Ecology of Matter”, Political Theory, vol. 32, nr. 3 (juni 2004), s. 347-373. Finns att läsa på Jstor, Scribd eller hos Heiti (pdf). []

Kommentera!

Kommentera