Löneandelen och strukturomvandlingen

Av den 19 juni, 2013

Alliansregeringen har sänkt skatterna med hundratals miljarder, men har politiken pressat ner lönerna?  För bättre läsbarhet bryter jag ut ännu ett tema från tidigare inlägg. Det handlar om den så kallade löneandelen.

Regeringens så kallade jobbpolitik, den borgerliga arbetslinjen, bygger på att lönerna ska pressas nedåt - genom jobbskatteavdrag och försämringar i socialförsäkringarna - och löntagarnas villkor på arbetsmarknaden försämras. För en tid sedan kom en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Ifau, som pekade på att regeringens arbetsmarknadsreformer hållit tillbaka löneökningarna. Enligt den ekonomiska teori som Anders Borg lutar sig mot är det här bra dels för att en ökad skillnad mellan a-kasseersättning och nettolön ökar människors drivkrafter att arbeta (en utbudseffekt), dels för att en dämpad ökning av bruttolönerna gör det billigare för företagen att anställa (en efterfrågeeffekt).1 Ändå är arbetslösheten i dag högre än när regeringen tillträdde 2006.2 Ifau-rapporten om lönebildning har fått kritik från fackförbundet TCO:s chefsekonom Göran Zettergren och samhällspolitiske chef Roger Mörtvik för att den inte tar hänsyn till finanskrisen efter 2008 och produktivitetsutvecklingen i ekonomin. Två faktorer som borgerliga annars gärna pekar på för att förklara den höga arbetslöshet vi har, enligt deras mening trots regeringens politik.

Inkomstutveckling och ekonomisk kris

Lönernas andel av förädlingsvärdet i produktionen var temat för SVT-dokumentären Lönesänkarna i vintras samt antologin Den sänkta löneandelen (red. Erik Bengtsson) från Premiss förlag kort därefter. Dokumentärens tes (boken har jag ännu inte haft tillfälle att läsa) om en fallande löneandel sedan början av 1980-talet skulle, om den stämmer, kunna vara en viktig faktor bakom hushållens ökade skuldsättning. Forskaren Magnus Ryner pekar i en artikel i tidskriften Fronesis3 på hur den ökande konsumtionen i USA efter avregleringen av arbetsmarknaderna, då det blev svårare att förhandla fram löneökningar i knutna till produktivitetsökningar, istället kom att finansieras genom att konsumenterna skuldsatte sig. Bill Clintons välfärdspolitik byggde till stora delar på att utvidga de privata lånen och bostadsägandet till större delar av befolkningen genom subprimelånemarknaden. Särskilt gjordes detta genom bostadspolitiska institutionerna Freddy Mac och Fannie Mae, med rötter i Franklin D Roosevelts reformprogram "New Deal". De var den dominerande mellanhanden mellan hypoteksmarknaden och värdepappershandeln.4 Hushållen lånade allt mer, ofta med bostäder som säkerhet. Bankerna öste ut billiga krediter. En bolånebubbla uppstod och när den brast var finanskrisen 2008 ett faktum.

Också i Sverige har hushållens skuldsättning växt till rekordnivåer. Men är förklaringen så enkel som att lönerna hållits tillbaka till förmån för större vinster i näringslivet? Det finns en del som tyder på att det är lite mer komplicerat. Att löneanspråken hållits tillbaka de senaste åren, främst som följd av finanskris och försämrad produktivitetsutveckling, är en delförklaring. (Mellan 1995 och 2006 hade svenska löntagare däremot rekordhöga reallöneökningar på omkring 30 procent.) Samtidigt föll också kapitalinkomsterna som följd av finanskrisen, vilket om man dessutom räknar bort den fattigaste tiondelen av befolkningen gör att Erik Ullenhag och Carl B Hamilton, integrationsminister respektive ekonomisk-politisk talesperson för Folkpartiet, kan hävda att de ekonomiska klyftorna inte ökat under den borgerliga regeringen. De oberoende faktorerna är viktiga för att förstå den minskade jämlikheten. Frågan är om en socialdemokratisk politik hade kunnat ge ett annat resultat.

Tjänsteekonomi och teknikutveckling

Strukturellt viktigare som förklaring till den sjunkande löneandelen är nog en kombination av två andra faktorer. Den ena är att det är missvisande att att tala om lönernas andel av förädlingsvärdet enbart i tillverkningssektorn, när arbetsmarknaden snarare bör ses som ett sammantaget helt. Övergången till en tjänsteekonomi handlar till stor del om att industriföretagen knoppat av sig för att fokusera på kärnverksamheten. Mycket av industrins utveckling, försäljning och marknadsföring har lagts ut på rena tjänsteföretag. Varje industrianställd sysselsätter i dag dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Det innebär att löneandelen kan falla i industrin medan den stiger i tjänstesektorn.

Manuel Castells trebandsverk om informationsåldern (1996-98) var banbrytande.

Den andra faktorn handlar om den teknologiska utvecklingen och vad den innebär för kapitalintensitet kontra arbetsintensitet. Som följd av IT-revolutionen har produktivitetsökningarna främst varit knutna till användningen av kapital (datorer, mobiltelefoner, etc.), snarare än som förr till användningen av arbetskraft. Investeringar i ny teknik gör att det krävs mindre arbetsinsats per producerad krona i förädlingsvärde. Snarare än att vinstandelen ökat på lönernas bekostnad har kapitalandelen ökat för att produktionen blivit mer kapitalintensiv. Det ökade förädlingsvärdet per anställd ger samtidigt utrymme för högre löner i absoluta tal - vilket vi sett under perioden 1995-2006. Detta är den förklaring OECD håller fram som viktigast i sin Employment outlook för 2012, där en del av forskningen kring de senaste årens internationella trend mot en lägre löneandel sammanfattas.

Sammantaget innebär det här att den sjunkande löneandelen inte i särskilt stor utsträckning ligger bakom hushållens ökade skuldsättning. Däremot kan de faktorer som förklarar löneandelens tendens vara intressanta för en diskussion om ekonomisk politik. Exempelvis kan vi vilja främja tjänstesektorn genom att hålla nere kostnaderna för arbetskraft, eller stimulera investeringstakten i näringslivet och därigenom främja den reala löneutvecklingen. Men ett fokus på löneandelen som bygger på en felaktig förståelse av denna riskerar, som Anders Nilsson och Örjan Nyström påpekat, att bli en pådrivande kraft för klyftan mellan dem som har en stark position på arbetsmarknaden och dem som inte har det. Det politiken behöver är inte militans utan reformistisk fantasi.

För övrigt...

...har fackliga tankesmedjan Katalys institut, som leds av Daniel Suhonen, kommit med en intressant rapport om den svenska arbetsmarknaden. Jag återkommer!

...är jag glad att Socialdemokratiska studentförbundet, S-studenter, på sin 24:e kongress valde Talla Alkurdi från Socialdemokratiska Handelsstudenter (Göteborg) som ny förbundsordförande. Hoppas nu också att S-kvinnor väljer Irene Wennemo som sin nya förbundsordförande.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Anders Borg, Anders Nilsson, arbetslinjen, arbetsmarknad, bostadspolitik, finanskris, Irene Wennemo, löneandelen, Örjan Nyström, Roger Mörtvik, strukturomvandling, strukturreformism, Talla Alkurdi, teknikutveckling, tjänsteekonomi

Noter

  1. Det finns intressant forskning, vid Lunds universitet och Umeå universitet, som pekar på att låg a-kassa påverkar såväl arbetslöshetstiden som kvaliteten på de arbeten som de arbetslösa återgår till. Försämringar av arbetslöshetsersättningen förefaller alltså leda bort från ett optimalt utnyttjande av tillgängligt humankapital. Investering i a-kassan är en effektiv stimulanspolitik. Till stor del handlar problemen på arbetsmarknaden om bristande matchning – det vill säga att arbetsgivare visserligen efterfrågar arbetskraft, men inte lyckats få tag på sådan med rätt kompetens. Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik för att åtgärda. []
  2. Regeringens tidigare rådgivare Lars Calmfors ifrågasätter inte teorin, men menar att långtidsverkningarna efter nittiotalskrisen i form av utslagning av arbetskraft gör att det ”nu krävs större doser av löneåterhållsamhet än tidigare för att nå en varaktigt hög sysselsättning”. Anders Nilsson och Örjan Nyström, två av socialdemokratins främsta intellektuella, har utifrån andra teoretiska utgångspunkter också understrukit nittiotalskrisens betydelse för dagens arbetsmarknad. Mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj där en eller båda föräldrarna drabbades av arbetslöshet. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. De drabbades dubbelt genom att barn till arbetslösa då utestängdes från förskolan och dess kompensation för skillnader i föräldrars förutsättningar att forma familjen till en utvecklande miljö. Nilsson och Nyström pekar också på en trend i reproduktionen som långsiktigt driver på polariseringen: högutbildade bildar par och skaffar barn med högutbildade, och lågutbildade med lågutbildade. Samtidigt utgör de högutbildade snart halva den vuxna befolkningen i storstadsregionerna. Jag skulle vilja återkomma till de här två tendenserna – utbildningsklyftorna samt reproduktionens betydelse för samhällets socioekonomiska förhållanden – i en framtida diskussion om familjepolitik. []
  3. Magnus Ryner, "Tredje vägen inför verkligheten: Finanskrisen och socialdemokratin i Europa", översatt av Thomas Helgeson, ur Fronesis nr 32-33, tema Socialdemokrati, 2011, s 108-124. []
  4. En sak som Clinton också gjorde var att avskaffa Glass-Steagal Act, en lag som skiljde bankernas reguljära bankverksamhet från deras finansiella handel. Denna reglering hade införts efter finanskraschen 1929. []

Kommentera!

5 reaktioner på ”Löneandelen och strukturomvandlingen

  1. Pingback: Tankar efter ännu ett samtal hos ABF « strötankar och sentenser

  2. Pingback: Låglönepolitik och samhällsekonomi « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Bokslut över ett sömnigt bloggår « strötankar och sentenser

Kommentera