Läs det här, Mona, Maria och Peter!

För att inte bara ta det som en smart-alec-remark… Ja, jag tror att vi måste börja tala om pragmatism som något i sig – det håller för det, jag är övertygad. Det behöver inte alls förstås som en mindre dogmatisk variant av någon annan ideologi. Tvärtom! Det går att vara dogmatisk pragmatist!

—
Jag vill minnas att du skrev i en kommentar hos Kalle P nån gång och spekulerade kring tre varianter av pragmatism – den amerikanska (Dewey), den tyska (Habermas) och den franska (Deleuze). Jag gillade tanken!
Tror att det kan vara ett bra spår att knyta an till. Inte minst i kombination med en ekosofi av bennettskt/guattarianskt/batesonskt snitt… /Jimmy

Där var den, ja! Jo, det finns säkert många som vill lägga beslag på Dewey. Min poäng är att det inte beror på hans brist på ställningstagande, en hållningslöshet, utan på att pragmatismen (också) har verkligheten på sin sida.

—
Alexander Bard kallar ideologin bakom sitt nätverk Liberati för ”pragmatisk liberalism”. Som jag uppfattar det är det en pragmatism i bemärkelsen ”kompromissvilja” han syftar på. Jag skulle gärna se en pragmatisk liberalism som utgår från insikten att människan är en handlande varelse (och då menar jag inte shoppande), snarare än några abstrakta principer om självägande o dyl.

Den sortens pragmatisk liberalism är jag benägen att kalla vänsterliberalism. En liberalism är det för att handling i någon utsträckning alltid utgår från och befäster friheten, att människan inte är determinerad (även om hon heller inte skapar sig själv ur intet). Att handla är att göra *skillnad*. /Jimmy

Har ni läst Kalles genomgång av modus-vivendi liberalism? Lite synd att han inte nämner de gröna i genomgången, men som jag ser det är den gröna tänkandet genomsyrad (och inspirerad) av av Deweys pragmatism. Pragmatismen blir också en utväg (reflexitiv modernism?) i det neomaterialistiska perspektivet: allting är ekologier. Annars blir det svårt att komma bort från det eklektiska i det hela…
http://www.isk-gbg.org/99our68/lindgren_palmas_liberalism.pdf

—
Jo, jag har läst Kalles (och Johan Lindgrens) text. Den är väldigt bra, vilket för övrigt kan sägas om hela det nummer av Fronesis som den ingår i. Håller med om att det är något att anknyta till. /Jimmy

Jodå, Heiti: Kalle är alltid med oss… Men vad menar du att pragmatismen är en utväg för neomaterialismen?

Jimmy,

jag sjunger gärna med i ”förmågan att ingjuta hopp”-refrängen. Visst finns lärdomar att ta tillvara på. Jag tänker främst på följande två aspekter:

- Förmågan att fiska röster, inte bara brett, utan även från personer som för första gången väljer att gå och rösta. Utanförskap vänds till hopp om innanförskap via aktivt medborgarskap.

- Den påstådda förändringsviljan. Ord vi uttalar omvandlas till våra sanningar. Att få så otroligt många väljare att förespråka förändringsvindar bäddar också för byggandet av väderkvarnar. Framtidsvisioner och förändringsarbete får inte bara företräde – det avkrävs av Obama.

—
Jag måste bli bättre på det där (som du är väldigt bra på): positivt tänkande, för att ta ett slitet uttryck. Det känns ibland som att vi i vår postutopianska samtid glömt bort hur man drömmer. Politik ska inte i första hand handla om hur man administrerar budgetar. /Jimmy

Marcus:

Ok, jag är med på vad du menar; egentligen håller jag med dig i att den ÄR faktiskt den praktiska tillämpningen av neomaterialistiska idéer. Min poäng också. Men jag utgick ur någon slags försvarssynpunkt – ty teorin kan upplevas som yet-another-pomo-idea av (de inbillade) kritikerna. Den man inte förstår direkt eller som inte direkt kan knytas mot de klassiska filosofierna brukar ju rätt snart hamna i skottgluggen.

Det blev helt enkelt en halmdocka mot inbillade kritiker

När det gäller försiktighetsprincipen, så kan ju den ändå vara giltig (och eftersträvansvärt); oavsett metodval. Jag skulle vilja påstå att försiktighetsprincipen per automatik blir inbyggd i den neomaterialistiska epistemologin.

Det är mycket möjligt att du har rätt, men jag försöka visa lite kort hur jag menar:

Även om pragmatismens experimenterande kan ses som öppnande, kreativ process – så tycks mig just att den pragmatiska processen genomsyras av en steg-för-steg approach (test feedback lärdom osv.) och försiktigt trevande i själva processen. Det är just det som är skillnaden mot den klassiska sociala ingenjörskonsten: där kan man ju också experimentera men man ”brötar” på då man ”tycker” sig veta vad man kan förvänta sig för resultat. Man har så att säga alla kort på bordet – antigen blir det si eller så. Teknokraterna tycker sig handla objektivt och har så att säga koll på mekanismerna bakom alla processer som man vill kontrollera.

När man pratar om ekosofi av det neomaterialistiska snittet – så har man egentligen tagit ännu ett steg vidare mot en värld utan stora sanningar. Man tar ännu ett steg bort från determinism och predestinering, bort från upplysningens absolutism och allt förrädiskt som heter ”objektiv kunskap”. När man inser att kunskapen (eller den vetenskapliga processen) alltid är färgad av subjekt och att det inte existerar några slutgiltiga sanningar så ser jag det som att vi är tvungna att tillämpa ”försiktighetsprincipen” i alla leden.

Mellan två eller flera alternativ som kan ha en viss ”negativ” påverkan på ett skeende (människa, samhälle, ekonomi, ekosystem whatever) så räcker det inte enbart med experimentlustan; man bör ju vara ”försiktig” så att man inte ”skadar” eller påverkar det man experimenterar med ”negativt”. Försiktighetsprincipen är i realiteten ett värderande instrument – men ack så nödvändig. Pragmatismen och försiktighetsprincipen ser jag som en samlad enhet.

Lite kort…

Ja, det kanske är hårklyveri. Vi ser på begreppen lite olika tycks det; huvudsaken är att vi är överens om målet —
— ”Att jobba (bygga) försiktigt”

Okej… Men detta är en rent epistemologisk diskussion, inte en praktisk.

Poängen är att inte bara de fenomen vi kan veta något om uppvisar emergenta egenskaper… Vetandet självt är ett emergent fenomen – ”univocity of being” och allt det där: Man kan inte på materialistiska grunder upprätta en hierarki mellan olika fenomen i verkligheten.

Det går därför bara att tala om en brist på (objektiv) kunskap – som då skulle mana oss till försiktighet – om man föreställer sig att kunskap om ”allt” existerar i någon slags högre sfär, att fenomen inte alls är emergenta utan bara verkar vara så för att vi inte förstått tillblivelseprocesserna i tillräcklig grad… Det är helt enkelt inte en god materialistisk/monistisk förklaring att kunskapen finns ”där ute”, men att vi av olika anledningar har svårt att, eller omöjligt kan, nå den.

Kunskapen emergerar ur handling. Det finns ingen skillnad mellan att få veta och att handla. Man kan alltså inte förhålla sig till nästa steg, till utsidan av vetandet, på något annat sätt än att ta det – eller något annat…

Annorlunda uttryckt: Du kan inte vara pragmatiker och samtidigt agera för att infria någon storvulen utopi, eftersom utopin är en representation och inte något som emergerat genom handling. Försiktighetsprincipen hänger alltså ihop med det representationella tänkandet, inte med pragmatismen.

—
Om något så har 1900-talet visat oss faran med storvulna utopier, men jag ser också en risk i vår postutopianska tid att kasta ut drömmarnas barn med det utopistiska badvattnet. Jag gillar Ernst Wigforss tanke om ”provisoriska utopier” – även om Wigforss var en mycket aktiv deltagare i det folkhemsbygge som är den sociala ingenjörskonsten par excellence.

Massans intelligens är bättre än expertstyre, som en klok person formulerade det. Jag tror att Habermas + Dewey + AI-forskning kan vara en väg att gå. /Jimmy

Marcus:

Jag håller med dig återigen i det mesta när det gäller kunskap och vetande och den neomaterialistiska epistemologin – men har några funderingar:

När man pratar om pragmatik som inbegriper själva idén alltid en viss praktik (om jag har förstått det rätt) – därför tycker jag att man inte kan enbart prata om epistemologi och skära bort praxisen i det här fallet. Det blir märkligt då. Storvulna Utopier är väl inte lämpliga någonstans kan jag tycka. Men när man pratar om pragmatism så ser jag det som en metod. Mål (samhället, politiken, ekonomin etc) kommer det ju alltid finnas: frågan är vilka metoder som lämpar sig bäst. Här tycker jag ju att pragmatismen är den mest sympatiska metoden och premisserna (de kunskapsmässiga) som ligger till grund skulle kunna vara neomaterialistiska.

Eller har jag resonerat tokigt…

—
Ja, det är väl rätt svårt att skilja på praxis/episteme? Känns som att själva det åtskiljandet är ett typexempel på vad vi kallar ”textism”. /Jimmy

Ni får inte missförstå mig här, Jimmy och Heiti.

För det första: Utopin i sig behöver inte alls vara farlig, men oavsett hur man handlar – även om man tillämpar försiktighetsprincipen och setg-för-steg – så kan det inte bli den där egenvärdiga pragmatismen, inte när vi sätter upp ett fördefinierat fjärran mål (storvulet eller inte). Det är uppenbarligen också svårt att förena med en icke-representationell materialism. Sedan kan man naturligtvis hävda att den egenvärdiga pragmatismen inte är så eftersträvansvärd, eller byggd på felaktiga grunder, men det är en annan sak.

För det andra: Nej, en pragmatiker kan naturligtvis inte dra några skiljelinjer mellan praxis och epistemologi. Men jag hängde inte riktigt med på om ni menade att jag försökte göra det? Var det min ironiska inledande kommentar som misstolkades?

Båda dessa frågor faller tillbaka på två pragmatiska grundförutsättningar, tycker jag:

1. Det pragmatiska handlandet syftar inte på förändring mot en viss målbild utan på förändring i sig.
2. Därmed skiftar värderingen av handlingen (bra/dålig etc) från vilka effekter den får, till de omständigheter som gör förändringen möjlig. I Logic of Sense skriver Deleuze: ”Either ethics makes no sense at all, or this is what it means and has nothing else to say: not to be unworthy of what happens to us”.

Det är alltså handlingen i sig som måste värderas, inte dess effekter. Politiskt kan handlingen då varken vara en reaktion på en orättvisa eller rikta sig mot ett tänkt saktillstånd där rättvisa råder, utan syfta till förändring av de villkor som producerar orättvisan.

Dessutom: Man ska inte göra misstaget, som jag tycker att Mangan gör lite grand, att tro att pragmatism endast opererar på en liten tunnelseende skala. Detta är inte fråga om skillnad i skala, utan i kvalitet.

Krigstid: Det blir några motfrågor här….

På vilket sätt är ”omständigheter” inte ett objektivt tillstånd? (Om vi bortser från att ”tillstånd” kanske inte riktigt är rätt ord om man är flödesontolog, och att betydelsen av ordet ”objektiv” måste preciseras i sammanhanget – materialism innebär ju delvis att objektiv som opposition till subjektiv inte riktigt funkar.)

Varför skulle det inte vara möjligt att värdera en handling politiskt efter vilka omständigheter som gör den möjlig – att mål och medel måste mötas i immanent kausalitet?

Och varför skulle inte också rättvisa, ur ett strängt materialistiskt perspektiv, vara något – en idé, om man så vill – som konstrueras genom materiella tillblivelseprocesser (att det alltså är dess metafysiska grund)?

Mangan: Sorry, men du tappar bort mig i den sista kommentaren. Jag vet inte ens hur jag ska börja att förstå det du skriver – jag har särskilt svårt att få ihop de två första styckena. Jag ska istället försöka förtydliga min egen ståndpunkt genom att haka i vissa lösgjorda trådar, så får vi jobba vidare därifrån…

1. Skillnaden mellan människa och maskin är bara graden av komplexitet. Det är graden av komplexitet som gör medvetandet möjligt.
2. I det komplexa myllret av mentala processer finns ingen kvalitativ skillnad mellan det medvetna och det omedvetna. Alla mentala processer är materiella processer.
3. Medvetandet emergerar ur ett enormt komplex av materiella processer och har förvisso, liksom allt faktiskt (i betydelsen ”verkligt”), en inverkan på världen. Denna inverkan är avhängig en unikt sammansatt förmåga att affektera och affekteras.
4. Det medvetna har på så sätt en viss intensitet (affekter är kvanta av intensitet som uppstår mellan ”tillstånd”) som inverkar på vilken av alla virtuella möjligheter som aktualiseras. Den inverkar alltså inte på världen genom att förmedla/påtvinga sin representation av den; det skulle kräva transcendens, och det kan faktiskt inte vara materialism (ja, jag hävdar att dialektisk materialism inte är materialistisk nog). Dessutom:
5. De mentala processer som föregår handlandet är bara några av alla myriader omständigheter som gör handlingen möjlig.

Med andra ord: Jag och den pragmatism som jag tänker mig bortser inte från den toppen-av-ett-isbergs-analys som heter ”tanken föregår handling”. Min värld är trots allt samma som din! Men jag förstår denna process helt annorlunda, ”tricket” är att fenomenen (livsvärlden) också kan ses som objekt, sida vid sida om de objekt de trodde sig representera. Det är immanens, och riktig materialism.

Detta innebär naturligtvis andra sätt att handla politiskt på och andra sätt att vara etisk på – om det nu finns några, eller om vi helt enkelt är utlämnade till att försöka göra oss värdiga det som sker.

Objektiva tillstånd och politik: Ta ett konkret exempel – varför inte AIDS? Att det är ett ”förvärvat immunbristsyndrom” kanske är en objektiv definition som är viktig för att kunna bedriva forskning kring. Däremot säger ”förvärvat immunbristsyndrom” ingenting om hur AIDS ska institutionaliseras i samhället. Medan människor dog i drivor under 80-talet så tryckte den amerikanska högern upp kepsar som sade ”Thank God for AIDS”. Eller mer konkret: medan ”vi” i nordväst är upptagna med att diskutera hur läkemedelsföretagen ska kompenseras – och ”läkemedelsekonomin” är ett objektivt existerande fenomen – pågår en massdöd av enorma mått till följd av fattigdom och brist på mediciner som vi faktiskt har. Nu är det här kanske ganska mycket av en ”no brainer” för oss goda kommunister och liberaler här, men vi får lov att erkänna att det till och med i detta fall finns olika politiska positioner som omöjliggör kompromisser. Vi och våra motståndare är inte ens överens om vad vi talar om (och låt oss illustrera med ett enkelt exempel: sätter man en liberal och en kommunist i samma rum för att diskutera politik så kommer de inte att komma överens – inte för att de har olika politiska åsikter utan för att de har olika åsikter om vad politik är).

Finns det en skillnad mellan filosofiska reflektioner och politisk praktik? Ett radikalt immanenstänkande kanske inte erkänner det och jag instämmer i att gränsen är omöjlig att upprätthålla. Men det är dåliga nyheter för filosofin: dess smidigt fungerande systemacitet bryts mot samhället och de konflikter som genomkorsar det. Det är inte att säga att filosofin är omöjlig, men det är en indikation på att den har problem att förhålla sig till. Jag skulle säga att positivismen – och er pragmatism som i sina konsekvenser känns snarlik – har ett avgörande problem här. Om vi bara kunde konfrontera problem i sig själva! Jag förstår att ni vill kasta ut Kant fortare än kvickt.

Till skillnad från er deleuzianer så är jag inte beredd att kasta ut det cartesianska subjektet och ”människoformen” som relevant för mänskligt (politiskt) liv. Men de praktiska konsekvenserna av det gör att jag nog återigen ligger ganska nära mangan här – medvetandets kvalitativa aspekter är relevant för politisk teori och praktik. Men jag tycker att vi ska tala mindre om transcendens och mer om det transcendentala. Man bör hålla i minnet att Deleuze själv förordade en transcendental empiricism. Man behöver inte vara Derrida för att konstatera att ett vulgärt immanenstänkande upprättar transcendens genom sitt binära exkluderande av detsamma. På samma sätt så riskerar en ”riktig materialism” att förvandla sig till en alltför riktig idealism – bortom tingen som vi ser dem finns det en idévärld av materia, av kvarkar och strängar eller kanske rhizomatiska begärsflöden. Är vi visa nog kan vi ta oss ur vår grotta av sociala och politiska relationer så kan vi skåda dem direkt. Det är en bekant väg för filosofin, men jag betvivlar att den inbegriper ett omkullkastande av platonismen.

Jag är mer lockad av det projekt som Slavoj Zizek driver under namnet ”trascendental materialism”. För att citera ur inledningen av hans ”The Parallax View”: ”Materialism is not the direct assertion of my inclusion into the objective reality (such an assertion presupposes that my position of enunciation is that of an external observer who can grasp the whole of reality); it rather resides in the reflexive twist by means of which I myself am included into the picture constituted by me – it is this reflexive short-circuit, this necessary REDOUBLING of myself as standing outside AND inside my picture, that bears witness to my ”material existence.” Materialism means that the reality I see is never ”whole” – not because a large part of it eludes me, but because it contains a stain, a blind spot, which signals my inclusion in it.”

Mangan: Jo, kvalitativa skillnader uppstår ur komplexiteten i sig – det är ju det som är självorganisering och emergens. Men därifrån till påståendet att medvetandet är ”irreducibelt fenomenell” måste det saknas några tankeled.

Vad det kokar ner till för mig – och det fungerar som svar även till Krigstid – är frågan om inte subjektifikationen räcker, och subjektet (cartesiskt eller inte) därmed är själva det badvatten som bör kastas ut?

Svaret på din avslutande frågeställning: Exterioritetsrelationer.

Vi behöver inte se världen som resultatet av ett finit antal linjära orsakssamband. Men vi behöver inte heller se den som en helhet, som delarna sätts i relation till och definerias av. Båda dessa förståelser lider av determinism – den första genom sitt obevekliga telos, och den andra i sin fundamentala brist på dynamik. Den första är sluten för alternativ, den andra är ett slutet system med entropidöden om hörnet (såvitt vi inte kan transcendera in nytt liv i den – fri vilja, Guds skapelsekraft eller något sådant).

Om vi istället låter varje entitet definiera sig själv, sin egen tillblivelse, genom sina kopplingar mot utsidan får vi ett öppet system, där varje handling, varje intensitet, varje dynamiskt kvanta, varje skillnadgörande, är något i sig – samtidigt som det likafullt handlar om ett system.

Krigstid: Ja, transcendental empiricism – det ovillkorade villkoret, det som gör det möjligt att tänka verkligheten som immanent.. Jag har dock svårt att ta det som en ”ursäkt” för att släppa loss transcendentalism i materialismen.

Ditt AIDS-exempel är mycket bra. Men jag förstod faktiskt inte om och i så fall vad det talar emot min ståndpunkt.

brasklapp: tänk bort ”genrella” i ”genrell lokik”.

”Tolerance makes everything boring, we need more conflict!” som Zizek uttrycker det. Inbördeskrig är alltid de intensivaste och blodigaste konflikterna, så det är kanske ingen slump att vi skärper våra motsättningar. Därmed har jag kanske avslöjat min inställning i frågan om konflikt som en drivkraft i världen: ”Kriget är alltings fader och konung” som Herakleitos uttrycker det (citerat ur minnet). Men det är klart, i frågan om negativitet lär vi väl stå för oförenliga utgångspunkter.

Subjektifikation är en term som fungerar för Deleuze och för Althusser. Subjektet antar i en lacaniansk diskurs en annan funktion. Det kräver en utläggning som det här är ett dåligt forum för. Men en grundläggande poäng är att fasthållandet vid subjektet här är relaterat till dess språkliga funktion och betydelse och därmed också till det omedvetna. Ang. Descartes säger Lacan att ”in the term subject . . . I am not designating the living substratum needed by this phenomenon of the subject, nor any sort of substance, nor any being possessing knowledge in his pathos . . . nor even some incarnated logos, but the Cartesian subject, who appears at the moment when doubt is recognised as certainty.” (från det elfte seminariet). Subjektet är kluvet och skrivs som överstruket. Så, det finns lite skillnader men i grund och botten håller Lacan fast vid en version av cogitot. Själv är jag inte så säker på att en viss subjektifiering inte kan kallas cogito och därmed känns det mer dogmatiskt än pragmatiskt att avfärda användandet av begreppet. Men det är kanske bara jag. Husserl är det inte i vilket fall, det kanske räcker (även om jag antar att man kan lära sig mycket av Husserl).

AIDS-exemplet är ett försök att naivistiskt uttrycka grundstrukturerna i det politiska tvistemålets problem: gayaktivister och högerkristna kan mycket väl enas om att det rör sig om ett förvärvat immunbristsyndrom. Men vad ett sådant ska ha för samhälleliga konsekvenser är en öppen fråga. Om vi är överens om det så förstår jag inte riktigt vad vi var oense om från början. Min poäng är att politiska ställningstaganden relaterar till existentiella förhållningssätt. Det innebär att handlingar inte kan ”värderas i sig” eftersom detta I SIG inte existerar (iaf inte i någon meningsfull politisk kontext).

Ang. din slutkommentar, Marcus, så tänker jag mig att det hade varit roligt att se en debatt mellan Deleuze och Fanon.

Marcus: Det är inte Lacans subjektteori i sig som är kvävande, utan den verklighet som den helt adekvat beskriver. Därmed tror jag att jag ännu en gång understrukit mitt fasthållande vid en dogmatisk utgångspunkt.

Att vi lever i samma värld är inget jag bestrider, men det är också det som är problemet och orsaken till att jag understryker konfliktens primat. AIDS-exemplet är extremt vulgärt, utformat för att visa på två oförenliga ståndpunkter som båda strävar efter att forma denna gemensamma värld. Jag kan mycket väl tänka mig att den högerkristna, reaktionära positionen är frånstötande för de flesta som bekänner sig till pragmatismen – men det visar också att det politiska spiller över på det metafysiska. Visst tillhör de skilda sfärer, palatsintrigen och metallurgin, men i slutändan kan de sammanstråla via dolken i den framstående metallurgens rygg. Annan status, visst, men inte åtskilda (och jag skriver ju också uttryckligt att något ”i sig” inte existerar i just någon ”meningsfull politisk kontext”). Där är vi ju överens som materialister (är det bara jag som får en känsla av att vi just svängde runt i en positionering nu?).

Jag kan helt enkelt inte se hur lyftandet av frågan om problemformulering till en problemlösning undflyr det politiska problemställandets problem. Det kanske är en vulgäruppfattning, men min poäng är att jag ser en ganska vardaglig borgerlig ideologisk inställning bakom idén om att den rena handlingen kan frambringas och lösa rent tekniska problem. Och att denna pragmatism utgör teori för en förlängning av den borgerliga ideologin in i miljörörelsens (borgerligt) parlamentariska gren är därmed inte förvånande. För mig. Men jag styrs ju av mina politiskt motiverade fördomar här (som ju identifierar allting som säger sig ha överskridit höger-vänster-skalan och inte behöva kapitalismkritik som fiendens krigslister). För att återknyta till den artikel av Angela Ayward som länkas i posten: en vänsterliberal fortsättning på arbetarrörelsen är en sorglig – och otillräcklig – ersättning för arbetarrörelse.

Marcus: ”Metafysik” är i mina exempel ovan slarvigt använt för att signalera reflektion kring varat i allmänhet. Det är alltså inte avsett att väcka några specifika tankar om Aristoteles eller Heidegger. Det är heller inte avsett att signalera någon sorts vulgärt dekonstruktionstänkandes kritik av metafysiskt tänkande. Grundpoängen i exemplen är att filosofi och vetenskap utgör tänkande som i någon mån är frikopplat från samhälle och politik, i den mån de producerar vetande. Samtidigt är detta vetande alltid beroende av eller direkt orienterat mot samhälle och politik (det senare då det försöker analysera samhället). Som jag sagt tidigare är det dåliga nyheter för filosofin, eftersom den därmed dras in i ett positionerande av mindre ädelt mått. Metallurgen kan utveckla ett tänkande för att producera bra vapen som sedan i sin tur kan placeras i hans rygg för att han ska sluta göra det. Upptäckten av nya legeringar finns där ändå, men någon håller ändå i dolken.

Jag har förstått så pass mycket att ni deleuziansk-neomaterialistiska pragmatiker (pragmatister?) sinsemellan har olika ståndpunkter i vissa frågor. Det skulle vara intressant att se er utveckla dem ordentligt någon gång och inte bara nöja er med (den icke-antagonistiska) skillnaden i en gemensam övertygelse om att pragmatism är ert gemensamma förnuftiga svar på samhälleliga problem. Som jag ser det riskerar den överlägsna attityden i ”vi ser problemformuleringen, ni bara problem” att formulera en ny herreideologi. Vi lever i ett teknokratiskt expertsamhälle där en betydande andel av befolkningen arbetar med att tänka åt andra – samhällsplanering (inom stat och näringsliv), marknadsföring, opinionsbildning – och jag skulle säga att er pragmatism, formulerad lite sådär skönt ”von oben” oinvesterat, onekligen faller in som en god grund för att rättfärdiga ”den kreativa klassens” position. Därmed inte sagt att pragmatismen är korrupt i sig, den har säkert mycket intressant att bidra med vad det gäller tänkandet. Den kan säkert också vara politiskt användbar och radikal, men den måste då konfrontera samhället den finns i självkritiskt s.a.s. (vilket jag inte per defintion vill säga att ni inte gör – tvärtom diskuterar ”ni” det ju hela tiden: jag överdriver här för att göra en poäng och rättfärdiga mitt engagemang med vissa teorier jag upplever som relevanta för mitt eget tänkande samt att hävda mitt något mer extrema perspektiv för att störa ”ert”).

Vilket återigen leder mig vidare till Aywards artikel och en symptomatisk poäng i ditt senaste svar: när jag skriver arbetarRÖRELSE så fastnar du för det inledande prefixet. Att jag uppskattar Georg Lukács innebär inte per definition att jag föreställer mig att ”det kapitalistiska systemet” och dess ”klassammansättning” var färdiganalyserat med ”Historia och klassmedvetande” (vilket f.ö. är en poäng Lukács öppnar för – att historien förändras). Vad Aywards grundidé kokas ned i (som jag uppfattar det) är att arbetarrörelsens ”goda” arv ska plockas upp av en grupp intellektuella teknokrater med vänsterliberal övertygelse i syfte att bedriva opinionsarbete. Lovvärt till den grad att det kanske är en bättre variant av högerliberalismen som dominerar den politiska scenen idag. Men det är inte RÖRELSE.

En poäng som kanske föll bort: Filosofi och tänkande är inte vare sig ädelt eller frikopplat från politik eller konst eller vetenskap eller livet självt. Frågan är varför detta skulle vara förödande för filosofin? Förödande för tanken på filosofin som något ädelt, naturligtvis, men vem påstår att det skulle vara det? Filosofi är ett skitgöra med obehagliga konsekvenser… om man gör det rätt.

Det var en bra diskussion och vi lär mötas igen för att fortsätta den – ta med nya träskor då…

(Deleuze skriver f ö även i förordet till Difference och repetition om tänkandet som något grymt, något aggressivt, med omstörtande möjligheter.)