Låglönepolitik och samhällsekonomi

Av den 20 december, 2013

Förutom de rent humanitära aspekter som jag tog upp i föregående inlägg, så hyser jag farhågor om vilka konsekvenser framväxten av en låglönesektor kan få på ett större plan. Är social dumpning samhällsekonomiskt klokt?

Tyskland beskrivs som loket i den europeiska ekonomin. Medan länderna vid Medelhavet tyngs av skulder och påföljande åtstramningar får Merkelreich skriva ut nödlånen. Den kanske viktigaste faktorn bakom framgångarna är de arbetsmarknadsreformer som åren 2003-05 genomfördes av Gerhard Schröders rödgröna regering. Men det finns baksidor med den tyska låglönemodellen som sällan lyfts fram i diskussionerna. Hartzreformerna, uppkallade efter den kommission ledd av Peter Hartz som tillsattes år 2002, pekar i samma riktning som den moderatledda regeringens jobbpolitik: sänkta ersättningsnivåer och hårdare krav på arbetslösa. Samtidigt öppnade man upp för så kallade "mini-jobb", med en månadslön på maximalt 3000 kronor.

OECD konstaterade i en rapport år 2011 att ojämlikheten i Tyskland ökat snabbare än de flesta andra EU-länder sedan Hartzreformerna infördes.1 Och nu kommer troligen en lagstadgad minimilön att införas av Angela Merkels nya koalitionsregering med socialdemokratiska SPD. Man tar därmed ytterligare ett steg bort från likheterna med den skandinaviska, universalistiska välfärdsmodellen - där en av de viktiga byggstenarna är att frågor om arbetets villkor görs upp av arbetsmarknadens parter, bland annat genom kollektivavtal (och inte genom statsmakterna).

Eurokrisen och bytesbalansen

Tysklands låglönemodell och eurozonens skuldkris är omdebatterade, men det är inte alltför vanligt att kopplingar görs mellan de båda. Ändå hänger de intimt samman i ett större perspektiv. Eurokrisen handlar inte om att greker, till skillnad från tyskar, skulle vara lata. Inte heller är det så enkelt som att de grekiska, italienska och spanska staterna är ineffektiva och överbelånade. I varje land finns det olika omständigheter som haft stor betydelse för utvecklingen, men grundläggande är den gemensamma penningpolitiken. Och den skeva bytesbalansen inom eurozonen.

Gerhard Schröder (SPD) genomförde som Tysklands förbundskansler de så kallade Hartzreformerna, åren 2003-05.

Att eurokrisen har sin grund i problemet med gemensam ränta för så olika ekonomier som Tyskland, Lettland och Grekland har börjat uppmärksammas. De mindre produktiva länderna, som Grekland, kunde låna till en ränta som satts efter Tysklands produktivitetsnivå. När 2008 års finanskris anlände fick det förödande konsekvenser för dessa högt belånade ekonomier. Problemet har förlagts uteslutande hos krisländerna, trots att deras och den tyska ekonomin är kommunicerande kärl. Detta har att göra med den så kallade bytesbalansen. En nedpressad tysk hemmamarknad, låga löneökningar och en euro som för Tysklands del är gravt undervärderad har främjat de tyska exportföretagen. De ökade obalanserna i eurozonen beror inte enbart på svag export i de så kallade periferiländerna utan också på svag efterfrågan i kärnländer som Tyskland och Nederländerna. Det eldade på en kreditexpansion i bland annat Portugal och Grekland som med hjälp av lånade pengar konsumerade och investerade.

Bytesbalansen är ett mått på förhållandet mellan vad som produceras inom ett land och vad som konsumeras där. Ett underskott i ett lands bytesbalans betyder att landet förbrukar mer än det producerar, medan ett överskott innebär det omvända. Exempel på länder med underskott är USA och eurozonens Medelhavsländer, medan Tyskland, Kina och Sverige (med det största överskottet i förhållande till BNP)  är exempel på länder med överskott. Underskott i bytesbalansen måste finansieras genom att landet tar upp lån i utlandet och därmed importerar kapital - vilket var det som Teparty-republikanerna försökte förhindra när USA stod inför budgetstupet. (USA skiljer sig från exempelvis Grekland genom att det finns en stor global förväntan på att världsekonomins jätte ska kunna leverera tillväxt och betala sina skulder.) I Tyskland har Internationella valutafonden, IMF, pekat på den låga investeringsnivån (vilket kan sägas också om Sverige, framför allt när det gäller bostäder, och vi ser i dag en påtaglig risk för deflation), medan andra ekonomer har förespråkat ökad efterfrågan genom höjda löner. Allt detta syftar till att komma till rätta med obalanserna.2

Social dumpning ur ett investeringsperspektiv

Mot låglönemodellen kan man ställa en investeringsmodell. Tidigare LO-utredaren Jan Edling, i dag på innovationsmyndigheten Vinnova, kom år 2005 med den kontroversiella rapporten Alla behövs.3 Edling kan beskrivas som en representant för det näringspolitiska spåret i den socialdemokratiska diskussionen om sysselsättningEn samförståndstradition i Saltsjöbadsanda korsbefruktas med moderna rön från vad som efter Paul Krugman kallas den nya ekonomiska geografin.4

Politiken för fler arbetstillfällen och högre sysselsättning kretsar kring samverkan mellan akademi, samhälle och näringsliv för innovationsdriven produktutveckling, branschutveckling och starkare konkurrenskraft på globala marknader. (Stefan Löfvens förslag om ett innovationspolitiskt råd förde direkt mina tankar till Tage Erlanders Harpsundskonferenser.) Det handlar också om att främja den inhemska tjänsteekonomin genom urban tillväxt, förtätning och regionförstoring.

År 2010 följde Jan Edling upp rapporten "Alla behövs" med en bok där han för fram en rad konkreta policyförslag.

I sin rapport från år 2005 diskuterar Edling bland annat det som kallas social dumpning. Att arbetskraft från låglöneländer används på höglöneländernas arbetsmarknader med de sämre löner och sociala villkor som gäller i hemlandet är inte uteslutande en viktig juridisk fråga som handlar om rättvisa, utan framför allt en fråga om vad som bäst gagnar den ekonomiska utvecklingen i låglönelandet och höglönelandet. Ett sätt att se på det är att utstationering skapar handelsvinster som kommer båda länderna till del. Den linjen är Lars Calmfors inne på i sitt försvar av Lavaldomen. En liknande fråga är integrationen av utlandsfödda på svensk arbetsmarknad, där Andreas Bergh pekar på ett samband mellan kollektivavtal och arbetslöshet bland utlandsfödda. (Som jag tidigare konstaterade är ungdomar, utlandsfödda i arbetsför ålder och ensamstående mödrar överrepresenterade bland dem som erhåller försörjningsstöd. I högerns cyniska ögon kan de ses som lågproduktiva grupper.)

Ett annat sätt att närma sig frågan om särskilda låglönesektorer för vissa grupper av arbetskraft (ungdomar, ensamstående mödrar, utlandsfödda vare sig de är bosatta i landet eller bara tillfälligt utstationerade) är att ett höglöneland inte bara är ett land som har råd att ge sina medborgare höga löner. Det har också haft råd att via skattsedeln finansiera en hög utbildningsnivå i befolkningen, en god infrastruktur samt en välutvecklad forskning. Faktorer som bland andra OECD belyst som viktiga för en hög produktivitet, vilket är själva basen för lönebetalningsförmågan. Om vissa grupper av arbetskraft tillåts konkurrera genom lägre löner och sämre arbetsvillkor skulle detta inte bara skapa inlåsningseffekter för dessa grupper - det skulle också undergräva det skatteunderlag som varit en förutsättning för den höga produktiviteten. En av högerns argumentationslinjer har handlat om att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter. Denna idé har med eftertryck avvisats av Douglass C North, 1993 års mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.5

Det socialdemokratiska alternativet

Edling visar att social dumping är en process som är skadlig för alla inblandade parter. Såväl höglöneländer som låglöneländer skulle förlora, och som vi ser redan i dag skulle EU behöva lägga sitt krut på en process som handlar om att ta hand om den sociala utslagningen i hela Europa. Låglönepolitiken kan lätt framstå som en quick fix. Det alternativ som verkligen fungerar om vi vill främja en god samhällsutveckling är mycket svårare, och det handlar om investeringar. I realt kapital (bostäder och infrastruktur), såväl som i humankapital genom utbildningsinsatser (redan från förskolan för att stärka den framtida arbetskraften, men mer akut genom yrkesintroduktion, validering av reell kompetens, med mera). För att få en dominoeffekt på arbetsmarknaden, att de som i dag är arbetslösa ska kunna ta de arbetstillfällen som uppstår när de som i dag jobbar där går vidare till annat, så krävs det stora insatser för kompetensutveckling inom arbetslivet.

Jag har tidigare tagit upp skillnaden mellan en socialdemokratisk och en borgerlig (moderat) syn på ekonomisk utveckling (influerad av Johan Sjölander). Den förra har främst byggt på: 1) robusta, solidariskt finansierade trygghetssystem som håller nere de mänskliga kostnaderna av arbetslöshet; 2) en aktiv och fungerande arbetsmarknadspolitik som gör att människor relativt snabbt kan få nytt arbete; och 3) relativt höga löner, vilket ger vanliga löntagare mer att leva för – och håller uppe effektiviseringstrycket i ekonomin genom att det blir mer lönsamt att göra produktionen mer innovativ. Den borgerliga jobbpolitiken går istället ut på att lönerna ska pressas nedåt och villkoren för de anställda försämras. Så även om jobbskatteavdragen skulle tjäna sitt syfte – att hålla nere löneanspråken och därmed göra det billigare att anställa – så bör vi fråga oss till vilket pris, beträffande effekterna på arbetsmarknadens och näringslivets funktionssätt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Andreas Bergh, arbetslinjen, bytesbalansen, deflation, eurokrisen, Gerhard Schröder, investeringar, Jan Edling, Lars Calmfors, lönepolitik, näringspolitik, OECD, Paul Krugman, social dumpning, Stefan Löfven, Tyskland

Noter

  1. Enligt OECD, grundat i forskning, är följande faktorer avgörande för ett stort mått av social rörlighet i ett samhälle.

    • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
    • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
    • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
    • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
    • Små inkomstskillnader.

    []

  2. SNS Konjunkturråd satte i sin rapport för år 2012 fokus på bytesbalansen. Bland annat rekommenderade man att det finanspolitiska ramverket (överskottsmål och utgiftstak) kompletteras med ett investeringsgolv. []
  3. Edling, Jan, Alla behövs: Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, Timbro 2005, finns att läsa som pdf. Rapporten var på sin tid så kontroversiell att Edling fick sluta på LO. Den gavs istället ut av borgerliga tankesmedjan Timbro. I dag passar tankestoffet som hand i handske med Stefan Löfvens näringspolitik. []
  4. Krugman, Paul, Geografi och handel, SNS 1996. I boken, som i original kom år 1991, lanserar han ett projekt att förnya ekonomisk teori med hjälp av ekonomisk geografi. Bland annat betonar han regionala skalfördelar snarare än komparativa fördelar som lönenivåer. År 2008 tilldelades Krugman för sina handelsteorier Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. []
  5. North visar i Violence and social orders: a conceptual framework for interpreting recorded human history (North, Douglass C., John J. Wallis & Barry R. Weingast, 2009) att i länder vars BNP per capita överstiger 20 000 dollar om året är andelen offentliga utgifter i genomsnitt 53 procent av BNP. I de riktigt fattiga länderna, vars BNP per capita understiger 5 000 dollar per år, utgör de offentliga utgifterna endast 27 procent av BNP. Rika länder har helt enkelt en större offentlig sektor än fattiga länder. Ekonomiskt välstånd kräver omfattande offentlig sektor. Inte minst socialförsäkringssystemen blir mycket mer samhällsekonomiskt kostsamma om de skall produceras på marknader än om de sköts av staten, något som blir tydligt om man jämför sjukvårdskostnaderna för USA med länder som har allmän och offentligt finansierad sjukvård. De ligger på 16 procent av BNP för USA, men bara 9 procent av BNP för Sverige. []

Kommentera!