Lägesrapport supervalåret 2014

Av den 19 februari, 2014

Få lär ha missat att vi gått in i det så kallade supervalåret 2014. Istället för att orera kring valtaktiska frågor tänkte jag, likt en gång tidigare, avge något slags lägesrapport om var i de politiska tankarna jag befinner mig just nu.

Jag vill anknyta till Ulf Bjerelds farhåga om att en socialdemokratisk valseger resulterar i känslan av ”vad bra det gick, då är vår politik rätt”. Det gäller att inte nöja sig där, utan att anta utmaningen att sätta varaktig prägel på samhället under det kommande århundradet, så som socialdemokratin gjorde under det föregående. Min vän Johannes Hulter (då Åsberg) skrev efter valet 2010 om att politikens horisont har krympt till en mandatperiod. Det är inte mindre sant i dag.

Diskussionen om reformutrymmet, och om hur det uppstår, vittnar inte minst om att det som saknas inte är överbudspolitik - den vinner som satsar mest pengar på det som väljarna prioriterar. Nej, det som framför allt behövs är klok strukturreformism - reformer som inte nödvändigtvis vare sig kostar eller smakar, men som förändrar spelreglerna på ett sätt som får utslag på medellång sikt. För att kunna åstadkomma detta behöver vi kombinera samtidsanalys med reformistisk fantasi och en vision om vart vi vill. En provisorisk utopi, om man så vill.

Att förändra spelreglerna

Opinionsläget i februari 2014, inför höstens riksdagsval.

Ett exempel på strukturreformism är den solidariska lönepolitiken, som i kombination med aktiv arbetsmarknadspolitik främjade strukturomvandling genom att slå ut olönsamma företag och förse lönsamma företag med kompetent personal. Eller införandet av olika valfrihetssystem, som främjat egenintresset framför solidariteten genom att de med förutsättningar att göra informerade val skickar sina barn till vissa skolor, eller sina föräldrar till vissa äldreomsorgsföretag, medan de som inte har samma förutsättningar får nöja sig med utförare som valfrihetssystemet dränerar på resurser. Det blir en ond cirkel.

Frågan om huruvida det är en god politik eller inte, den är i grunden just politisk. Som sådan kan den aldrig vara värdeneutral, möjlig att motivera eller besvara oberoende av politiska konflikter. Sextiotalets modell för strukturomvandling gav upphov till en diskussion om flyttlasspolitik, och det bidrog till att lyfta Centerpartiet till rekordsiffror på 25 procents väljarstöd. Det så kallade fria skolvalet har blivit omdebatterat för att det skulle förstärka betydelsen av det sociala arvet. Det är inte längre så att skolan utjämnar möjligheterna för barn till akademiker respektive arbetare, som den en gång gjorde. Vilka politiska svar detta leder till är det ännu för tidigt att säga.

Framtidsprogrammet

Ändå är ett nytt socialdemokratiskt reformprogram för medellång sikt, jämförbart med Per Albins folkhem och Erlanders starka samhälle, inte svårt att dra upp konturerna för. Mot den borgerliga låglönelinjen står investeringar i humankapital och reala tillgångar. Det finns understöd att hämta i ekonomisk forskning. Den så kallade humankapitalskolan pekar på obalansen mellan efterfrågan och utbud på arbetsmarknaden – det som omtalas som bristande matchning – och lyft fram detta som en viktig orsak till växande motsättningar mellan insiders och outsiders. Inom den nya ekonomiska geografin betonas agglomerationen (geografisk förtätning av likartade eller relaterade ekonomiska verksamheter) i urbana centra som en betydelsefull förstärkande mekanism. Lärdomar från dessa strömningar kan bidra till att kvalificera analysen bortom efterfrågestimulanser och ekonomiska idealmodeller. Nyliberalismen må vara död. Men det är även Keynes.

Tidningen Arbetets ledarsida hör till dem som argumenterar för ett avskaffande av överskottsmålet.

Få som följer debatten om ekonomisk politik lär ha missat att kritiska röster höjts angående de offentliga finansernas  överskottsmål, från höger till vänster. Exempelvis vill Vänsterpartiet möjliggöra en mer expansiv, kontracyklisk finanspolitik. Tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson förordar nog framför allt skattesänkningar. Som den sistnämnda påpekar är det någon annan som måste låna om en sparar. För svensk ekonomis del handlar det om dels en hög skuldsättning för hushållen, dels ett överskott i den så kallade bytesbalansen (förhållandet mellan vad som produceras inom ett land och vad som konsumeras där). Det förra är inte alls bra, och det senare är inte nödvändigtvis bra. Lägger vi till den låga investeringsnivån i samhällsekonomin - särskilt offentliga investeringar i bostäder och infrastruktur, då den privata sektorns industriinvesteringar hållit en relativt god nivå - då ser vi att målet om ett överskott i de offentliga finanserna (en procent över konjunkturcykeln) kanske inte är den allra bästa prioriteringen. Men jag vill, till skillnad från många av de röster som hörs, inte avskaffa överskottsmålet. Hellre då att göra om det, från ett mål för sparande i finansiella tillgångar till ett mål för sparande i reala tillgångar. Ett mål för offentliga investeringar.1

Det faktum att det byggts allt för få bostäder de senaste decennierna, särskilt i storstadsregionerna, är den enskilt viktigaste faktorn bakom hushållens höga skuldsättning. Vidare finns det ett starkt samband mellan storleken på lokal arbetsmarknadsregion och kommunernas kostnader för försörjningsstöd, vilket talar för regionala satsningar på infrastrukturen.2 Samtidigt finns det ömsesidig påverkan mellan arbetsmarknaden, infrastrukturen, bostadsmarknaden och hushållens ekonomi. Det torde vara självklart, men förtjänar att lyftas fram. Som en artikel i Dagens Industri visade förra sommaren skulle värdet på bostäderna i Göteborg sjunka om det västsvenska infrastrukturpaketet stoppas på grund av ett nej i höstens folkomröstning om trängselskatten. Allt detta talar för en sammanhållen politik för samhällsbyggnad, på såväl riks- som lokal nivå och med regional samordning för att möta skillnaderna i behov runtom i landet.

Möjlighetsstrukturen

Jag vill återkomma till Gösta Esping-Andersen, som visat att den ökade jämlikheten fram till år 1980 inte handlade om omfördelning via skattesystemet - utan ökad social rörlighet genom utjämnad tillgång till utbildning och kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden.3

Vi ser sedan nittiotalet ett växande utanförskap, där nästan en halv miljon i arbetsför ålder står långt från den reguljära arbetsmarknaden. Särskilt handlar det om ungdomar, ensamstående mödrar och utlandsfödda. Detta ställer stora krav på reformer av socialförsäkringssystem och försörjningsstöd, men kanske än mer ett brett batteri av insatser genom utbildningssystemet (från förskola till högskola, liksom lärande i arbetslivet).

För att inte göra ett redan långt blogginlägg helt oöverskådligt, så vill jag avsluta med konstaterandet att vi genomgår ett skifte från en välfärdsmodell till en annan. Frågan är bara om den nya modellen kommer att vara av marknadsliberalt slag, eller om det kommer att vara en som främjar lika människors lika möjligheter och ett aktivt medborgarskap.4 Med Esping-Andersens uttryck vill jag att vi inriktar oss  på att förbättra samhällets möjlighetsstruktur, genom investeringar i humankapital och genom reformer (liksom på det tidiga sjuttiotalet) för att stärka kvinnors (men också utlandsföddas) position på arbetsmarknaden.

Vi kommer att få all anledning att återkomma till den här diskussionen.

För övrigt...

...firar Socialdemokraterna 125 år i vår. Påskhelgen 1889 bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti genom en kongress på Tunnelgatan (i dag Olof Palmes gata) i Stockholm. Deltog gjorde ett knappt femtiotal män – och en kvinna, tobaksarbetaren Alina Jägerstedt – från fackföreningar och socialistiska klubbar.

...är det i år också tio år sedan föreningen Vägval Vänster bildades. På hösten 2004 anslöt jag mig till denna ambition, som jag uppfattat den, att samla en bred vänster – såväl utomparlamentarisk som partibunden, men överskridande de begränsningar som partipolitiken ofta reser. Att föreningen uppstått som följd av en intern konflikt inom Vänsterpartiet var jag endast vagt medveten om - främst för att jag vistats i Latinamerika under större delen av våren.

...har jag i dag mitt politiska engagemang genom Socialdemokraterna, om någon  nu missat det. Jag är ersättare i Vuxenutbildningsnämnden, Göteborgs stad. Inom partiet är jag organiserad genom Tjänstemännens S-förening, där jag är styrelseledamot. Dessutom skriver jag var fjärde vecka ledare för ETC Göteborg. Under våren kommer Den tredje vänstern i ny upplaga, denna gång med mig som medförfattare med Johan Lönnroth. Därefter vill jag återuppta arbetet med min egen essäbok.

...vill jag återge ett bra citat som jag stött på. I sina Minnen beskrev Ernst Wigforss läget på hösten 1918 (när Socialdemokraterna befann sig i ett krisartat läge) så här:

Vänstern inom socialdemokratin hade blivit ett nytt parti, som gick ut för att tävla med det gamla om arbetarväljarna. Om dess oklara revolutionsplaner skulle med framgång kunna mötas, behövde partiet enligt min mening ett handlingsprogram, som kunde sätta fantasi och känslor i rörelse, samtidigt som det höll sej till konkreta och för det nyktra förståndet gripbara mål.

(Wigforss förslag blev det så kallade Göteborgsprogrammet, ett inlägg i debatten inför det nya partiprogram som antogs 1920.)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Alina Jägerstedt, bostadspolitik, bytesbalans, Ernst Wigforss, ETC Göteborg, finanspolitik, Gösta Esping-Andersen, infrastruktur, Johan Lönnroth, Johannes Hulter, reformutrymme, skuldsättning, Socialdemokraterna, strukturreformism, supervalåret, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, Ulf Bjereld, Vägval Vänster, vuxenutbildning

Noter

  1. Läs gärna Erik Bengtsson, Sören Mannheimer, Anders Nilsson & Örjan Nyström, Att skifta överskottet i bytesbalansen till inhemska investeringar, Tankeverksamheten 2013, här som pdf. []
  2. Med reservation för att uppgifterna om försörjningsstöd och lokala arbetsmarknadsregioner är snart tio år gamla. Se Edling, Jan, Alla behövs: Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, Timbro 2005, finns att läsa som pdf. Jag skulle tro att en beräkning på aktuella uppgifter skulle visa samma samband i dag. []
  3. Esping-Andersen, Gösta, Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie: Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet, Tankeverksamheten 2013, här som pdf. Läs gärna också Esping-Andersen, Att investera i barn och utjämna livschanser, Tankeverksamheten 2011, här som pdf. []
  4. Esping-Andersen har i en jämförande studie identifierat skillnader mellan en universalistisk (Sverige), en konservativ (Tyskland) och en liberal (USA) välfärdsmodell. Den förstnämnda kännetecknas av generella snarare än behovsprövade välfärdssystem, en hög grad av omfördelning och motsvarande låg grad av marknadsinflytande (till skillnad från den liberala), och baseras på medborgarskap snarare än gemenskaper som arbetsplatsen, kyrkan, familjen, etc. (till skillnad från den konservativa). Enligt OECD är den sociala rörligheten högst och utjämningen av livschanser – att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst – mest utbredd i de nordiska länderna. Sämst är den i USA och Storbritannien. Esping-Andersen, Gösta, The Three Worlds of Welfare Capitalism, Polity Press 1990. []

Kommentera!

Kommentera