Kritik biter bäst som medlem i EU

Finns i dag bland undertecknarna till ett debattinlägg i Göteborgs-Posten, med anledning av De grönas medlemsomröstning om kravet på utträde ur EU. Jag deltog tidigare på kampanjbloggen för dem som tycker kravet ska slopas.

Bland annat skriver vi på GP Debatt att,

EU har sedan folkomröstningen 1994 utvecklats från att vara en rikemansklubb av främst västeuropeiska länder till en alleuropeisk organisation med idag 27 medlemsländer. EU har betytt oerhört mycket för utvecklingen av demokrati, mänskliga rättigheter samt ekonomi i de nya medlemsländerna. EU sätter även press på länderna redan när de vill ansöka om medlemskap.

Denna ”mjuka makt” hos EU kunde ha lyfts fram mer i artikeln. Nu blir det främst fokus på miljöpolitik – vilket förstås inte är fel det heller. Alex Lindskog och Karin Strandås var inne på det i sin medverkan på kampanjbloggen. Ett exempel som kan nämnas är Turkiet: De så kallade Köpenhamnskriterierna har varit mycket viktiga för de reformer som den turkiska regeringen gjort för mänskliga rättigheter. Än är det inte helt bra, men stora steg har tagits i rätt riktning. Om personer som Frankrikes Nicolas Sarkozy och Tysklands Angela Merkel (dessvärre med stöd hos många européer) får som de vill skulle det troligen innebära stora bakslag för Turkiet. Det drabbar också Europa.

Det lustiga är att motståndarna till ett turkiskt EU-medlemskap ofta lyfter fram det faktum att den största religionen i Turkiet är islam och inte kristendomen. Detta trots att de krafter som står i vägen för demokrati och mänskliga rättigheter inte är det islamdemokratiska (jfr kristdemokrati) partiet AKP – utan de sekulära kemalisterna i den gamla eliten (oppositionspartiet CHP, inom militären och domstolsväsendet). Medelklassens moderata muslimer stöder däremot AKP, och de vill närma sig Europa (alltså inte Iran, som motståndarna tycks tro). Paradoxalt med tanke på att kemalismens och det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk såg Europa just som en förebild.

Lästips: Europa och turken: betraktelser kring en komplicerad relation, av Sveriges generalkonsul i Istanbul Ingmar Karlsson.

***

PS. Enligt GP är det ”ledande miljöpartister” som skrivit debattartikeln. Själv är jag knappast ”ledande”. Jag blev tillfrågad sedan jag medverkat på kampanjbloggen, och jag ställer mig givetvis bakom artikeln. DS.

***

Bloggkoll: Lina föredrar skräp framför censur, Emma försöker sig på en analys av ”bloggbävningen”, Catti har svårt att förstå att det är sant som hon hört om vår statsminister, Sanna bubblar på TV8 om FRA, Charlotte sågar Migrationsverket, Karin har fått sig en tankeställare om tillgänglighet, Roya längtar till en annan värld och Johanna betygsätter kommande propositioner.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om Miljöpartiet, De gröna, EU, mjuk makt, soft power, demokrati, mänskliga rättigheter, miljöpolitik, Alex Lindskog, Karin Strandås, Turkiet, Köpenhamnskriterierna, Frankrike, Nicolas Sarkozy, Tyskland, Angela Merkel, islam, kristendom, AKP, sekularism, kemalism, Europa, Iran, Kemal Atatürk, Ingmar Karlsson

Relaterade inlägg:

1. Kritik av det vetenskapliga förnuftet