Kris för Kristdemokraterna?

Av den 11 juli, 2007

Sista helgen i juni höll Kristdemokraterna riksting. I vintras var det en upprörd debatt kring socialminister Göran Hägglunds hållning i abortfrågan. Att det skulle finnas oppositionella också i hans parti var inte oväntat.

Min vän Thomas H uppmärksammade det när hotet först luftades. Nu bildar herrarna Per Kronlid och Joseph Christenson ett antiabortparti. Den ene är missionsföreståndare för svenska avdelningen av Wyclifferörelsen och den andre var Kd-medlem fram till förra året. Kd:s partisekreterare Lennart Sjögren säger att han inte ser den nya partibildningen som något hot. Statsvetaren Douglas Brommesson, som utfrågats av tidningen Dagen, tror däremot att antiabortpartiet kan stjäla nog många röster för att Kd ska åka ur riksdagen i valet 2010. Ett sådant hot fanns redan tidigare.

(Douglas Brommesson har varit ledamot i Kd:s partistyrelse. Tillsammans med Jakob Forssmed, i dag statssekreterare i Statsrådsberedningen och en person som står nära Göran Hägglund, skrev han för några år sedan en rätt sympatisk artikel på DN Debatt. Fick den någon verkan?)

Sverigedemokraterna - ett hot mot Kd?

Jag har tidigare fört fram åsikten att den kristna högern i och utanför Kd - abortmotståndare, homofober och försvarare av "family values", etc. - nog mest hör hemma i Sverigedemokraterna. Det anser jag fortfarande. Men frågan är om det finns fog för att hävda att Sd hittills tagit anhängare (medlemmar och/eller väljare) från Kd. Eller om det är högst marginellt.

Centerpartisten Henrik Sjöholm påpekar att de som tappar väljare till Sd inte i första hand är Kd, utan Socialdemokraterna och Moderaterna. Som en kommentator påpekar finns det bland dem som brukar rösta på S eller M en del värdekonservativa grupperingar som dels har mer gemensamt med varandra än de skulle erkänna, dels har värderingar som Sd tilltalar. Vidare visar den undersökning Henrik Sjöholm refererar att Kd tappar mer till S och M, men också till Folkpartiet. Slutligen omfattar mätningen 2 000 personer, vilket innebär att två (2) personer svarat att de tidigare röstat på Kd men nu på Sd. Statistik är inte min starka sida, men jag undrar inte om det resultatet ligger inom felmarginalen. Henrik Sjöholm avfärdar det helt.

Moderaten Stefan Olsson tar upp en annan aspekt av det påstådda Kd-tappet till Sd. I radioprogrammet Människor och tro, SR P1, intervjuas en kvinna som säger sig ha bytt parti på grund av Göran Hägglunds hållning i abortfrågan. Kvinnan är Margareta Sandstedt, kyrkopolitiker för Sd i Uppsala sedan 2005 och dessutom partistyrelseledamot. Enligt Stefan Olsson har hon aldrig varit Kd-medlem. Jag vet inte om det stämmer, men om hon varit Sd-politiker sedan 2005 är det inte så troligt att hon bytt parti av det skäl hon anger.

Schibstedt-tidningarna SvD och Aftonbladet skriver att den grupp där den största andelen Sd-väljare finns är LO-medlemmarna. Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och en av dem som genomfört en s k SOM-undersökning vid höstens riksdagsval:

- Vi vet att det finns en överrepresentation bland Sverigedemokrater av män med kortare utbildning och människor som bor på mindre orter. Det är rimligt att tro att dessa är LO-medlemmar i större utsträckning än bland befolkningen som helhet.

Det är med andra ord klokt av LO och Socialdemokraterna att analysera och arbeta med hur man ska ta itu med framgångarna för Sd. Men också kristdemokrater har skäl - framför allt ideologiska - att vara självkritiska.

Vad har Kd för existensberättigande?

Som Björn Pedersen skriver på Bloggen Bent är ett nytt antiabortparti intressant för ett mycket litet antal människor, annat än som spegelbild till det nuvarande Kd. Ett slags piska för att motivera fortsatt modernisering. Jag tror inte heller att Kd kommer att bli mer nationalkonservativa för att kunna bemöta Sd. Men frågan är vad det finns för existensberättigande för ett allmänborgerligt parti av det slag som Kd håller på att utvecklas till.

I höstas skrev Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, på DN Debatt att Göran Hägglund gjort Kd överflödiga. Det handlar mycket - nästan mer - om vad Leijonborgs gäng gjort med Fp, men en poäng relaterad till kristdemokratin finns där också.

Kärnan i den kristdemokratiska ideologin är en bestämd moralfilosofisk hållning - inte kristendomen, vilket man skulle kunna tro. Innebörden i denna moralfilosofi är tanken att människolivet är okränkbart, från konceptionsögonblicket, till det sista andetaget. Allt mänskligt liv har samma höga värde. Det är inte möjligt att gradera människovärdet.

Bloggaren och folkpartisten Fredrik Westerlund, Dyslesbisk, ger Tännsjö hård kritik. Och jag kan väl hålla med. Kristdemokrater är fortfarande ganska unika i riksdagen "genom att ständigt motarbeta och diskriminera alla som inte är heterosexuella och monogama". Individen eller kollektivet är inte det som ses som samhällets minsta beståndsdel, utan den patriarkala och heteronorma kärnfamiljen. På det bygger hela den svenska kristdemokratiska ideologin. I allt annat är de ljumt allmänborgerliga.

I en krönika i DN undrar Henrik Berggren vad fastighetsskatten, den fråga som vid sidan av abortmotstånd och homofobi är det Kd främst profilerat sig genom, har att göra med kristdemokratisk ideologi. Och det kan man undra. Jag tror inte det bara handlar om populism, utan också om intressena hos dem som redan i dag röstar på Kd. Här i Göteborg har Kd sitt starkaste stöd i valkretsen Styrsö, södra skärgården, och särskilt öarna Vrångö och Donsö. Det har inte bara varit ett starkt fäste för frikyrkliga, utan befolkningen där tillhör också de få som kan antas tjäna på avskaffandet av fastighetsskatten.

Skiljelinjer till grund för politiken

Jag kan ändå inte låta bli att undra vad som kommer att hända med Kd i framtiden. Tidigare nämnda statsvetaren Marie Demker brukar resonera kring djupa skiljelinjer som partierna positionerar sig utifrån. Bland annat i en krönika på Vägval Vänsters webbplats.

I Europa har vi haft en lång gemensam historia – och alla länder som har berörts av den europeiska civilisationen har också påverkats av denna europeiska gemensamma historia. Gemensamma erfarenheter skapar också likheter i förutsättningar när den politiska ordningen byggs upp. I Europa, och delvis i Nordamerika, kan vi se fyra djupa skiljelinjer som haft stor betydelse för hur samhällen ser ut idag: centrum-periferi, kyrka-stat, urbant-agrart och arbete-kapital. De första två skiljelinjerna handlar om motsättningar som uppstått i själva skapandet av nationalstaten, de sistnämnda två handlar om motsättningar som uppstått i samband med den industriella utvecklingen. I Sverige har skiljelinjen arbete-kapital varit den allra starkaste och den kallas i dagligt tal för vänster-höger-skalan. Men också de andra skiljelinjerna har haft betydelse för svensk politik. Vi har ett kristdemokratiskt parti som uppstått ur ett försök att försvara religiösa värden mot en sekulariserande stat, vi har ett centerparti som uppstått ur böndernas försvar för sin agrara ekonomi som hotades av städernas handel och industri och vi har flera små lokala partier som uppstått ur ett försvar för den egna bygdens inflytande som hotas av centralism och Stockholmsfixering.

Detta motiverar frågan: Om inte Kd längre står för motsättningen mellan religösa värden och en sekulär stat, vem ska ta upp den kampen? (Men det kan också vara att denna skiljelinje spelat ut sin roll, trots att man kan få motsatta intrycket.) Samma fråga kan ställas om Centerpartiet i förhållande till stad-landsbygd. Det är ganska tydligt hur Sd försöker positionera sig.

***

Läs också Birgitta Ohlsson (Fp) i en artikel från 2004: Vilka ska den kristna högern nu rösta på?

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Kd, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, abort, Per Kronlid, Joseph Christenson, Wyclifferörelsen, Douglas Brommesson, Jakob Forssmed, Dagen, kristna högern, kristen höger, abortmotståndare, homofobi, Sverigedemokraterna, Henrik Sjöholm, Moderaterna, Socialdemokraterna, Stefan Olsson, Människor och tro, Margareta Sandstedt, LO, Marie Demker, SOM-institutet, Bloggen Bent, konservatism, nationalism, Torbjörn Tännsjö, Lars Leijonborg, moralfilosofi, Fredrik Westerlund, Freddi Westerlund, Henrik Berggren, fastighetsskatten, fastighetsskatt, populism, Göteborg, Styrsö, Vrångö, Donsö, frikyrkor, frikyrkan, frikyrka, frikyrklig, frikyrkligt, Vägval Vänster, val2010

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

8 reaktioner på ”Kris för Kristdemokraterna?

  1. tomtom2020 (26 comments)

    Hallå där Jimpan,

    intressanta kommentarer även om jag är oense med dig om "att den kristna högern i och utanför Kd - abortmotståndare, homofober och försvarare av “family values”, etc. - nog mest hör hemma i Sverigedemokraterna".

    Tror personligen att kristdemokratiska väljare har extremt lite gemensamt med sverigedemokrater - kristdemokrater ligger snarare mer (precis som du skriver nånstans ovan) närmare allmänborgerliga värderingar men med mer fokus på sociala frågor vilket förklarar satsningar på äldreomsorg, bistånd till Syd osv. Abortfrågan ser jag därför inte enbart som konservativ i det här fallet utan snarare i linje med den kristna traditionen att värna allt liv (vilket iofs blir extremt motsägelsefullt i många fall).

    Får nog tillfället att återkomma om detta men nu måste jag jobba!

    ---
    Jag medger att den punkt du är oense med mig har lite karaktär av önsketänkande från min sida. Men jag vill understryka att jag med "den kristna högern i och utanför Kd" inte syftade på hela Kd plus ett antal andra, utan på att det inom Kd finns en liten falang som kan räknas till den kristna högern, som också finns utanför partiet - kanske mer utanför än inom.

    Jag är fullt medveten om den sida hos Kd som har fokus på sociala frågor (fast med inslag av värdekonservatism) - bistånd, äldreomsorg, etc. Tänkte skriva nåt om det, men det prioriterades bort (eller "vinklades bort", för att vara ärlig).

    Återkom gärna! /Jimmy

    Svara
  2. Emil (5 comments)

    Intressant artikel av Forssmed och Brommesson som du länkar till. Deras åsikter tror jag - även om artikeln har några år på nacken - speglar en frustration hos ganska många kd-sympatisörer som tycker att kd har låst fast sig alldeles för hårt i det borgerliga samarbetet. (Och det var ju enligt ryktena Kd-förhandlarna som skrek "Bullshit" då centern hoppade av mittparti-regeringssamtalen efter valet 2002.)

    Jag upplever Kd anno 2007 som lite tråkigare än på länge. Där finns å ena sidan en fantasilös europeisk kristdemokrati som är fantasilös eftersom den inte adderar någonting till politiken som inte redan finns hos andra partier. Och där finns å andra sidan en värdekonservativa falang där man med en mer "kristen" retorik försöker övertyga oss om att kristen etik först och främst handlar om att bygga trygga heterosexuella kärnfamiljer .

    Jag kan tycka att det är lite sorgligt att man i dagens Kd nästan inte hittar några spår av de alternativa strömningar som fanns i partiet förr (när man vägrade inordna sig i vänster/höger-kategorier, när man argumenterade för att lägga ner det militära försvaret och när man var ytterst radikal i miljö- och överlevnadsfrågor). Om man jämför med mp så är nog mp:s styrka att man har varit bättre på att behålla sin alternativa karaktär även efter det att man tog plats i riksdagen.

    Läs förresten Kd:s riksdagsledamot Ingvar Svenssons blogg när han läxar upp de värdekonservativa inom hans egna led: http://svenssonbloggen.blogspot.com/2007/07/kristdemokrati-r-inte-vrdekonservatism.html

    ---
    Håller med dig, och det hör till det jag vinklade bort i min text. Om Kd allt mer går mot ett tämligen utslätat, allmänborgerligt parti kan nog dels de riktiga reaktionärerna känna att de inte hör hemma, men kanske lika mycket alla de som har den hållning du beskriver: pacifism, miljöradikalism (hur går det ihop med sänkning av bensinpriser), kritik av höger/vänsterskalan, etc. Jag tror att det kan behövas ett parti som samlar dem, varför inte med vänster- och socialliberaler som känner sig främmande för Schwedische Volkspartei? Annars tror jag de kan känna sig hemma bland De gröna. /Jimmy

    Svara
  3. kaxiga z (2 comments)

    T o m Torbjörn Tännsjö konstaterade några månader efter valet (2006) att det blir problem nu när Kd har gett upp sina grundprinciper om abort. Han menade att det blir stora motsättningar för dem att sitta i samma regering som folkpartiet.

    Birger Schlaug skriver också förstående i sin blogg:
    http://schlaug.blogspot.com/2007/07/sjlvklart-skall-abortfolket-bilda-nytt.html

    Jag tror inte att alla abortmotståndare hör hemma i extremistpartier, nej, men att dessa inte verkar ha något vettigt forum, utnyttjas friskt av diverse högerextrema.

    ---
    Jag kommenterade Tännsjös artikel i texten ovan. Men kan nog hålla med dig om slutklämmen. Sedan kan jag tycka det är märkligt att inte alla dessa abortmotståndare arbetar förebyggande för att oönskade aborter, istället för att lägga allt sitt krut på att högljutt ropa på förbud. Där tycker jag du föregår med gott exempel, Z. /Jimmy

    Svara
  4. Vänstra Stranden (27 comments)

    Det gamla Kristen Demokratisk Samling (KDS) kom ur en stark värdekonservativ men också folklig strömning (pingströrelsen och protest mot utbildningspolitiken) medan dagens Kristdemokrater (Kd) försöker bli en del av en socialkonservativ europeisk strömning med rötter i katolsk socialfilosofi. Dessa två grupperingar tampas med varandra i partiet. Hägglund försöker styra skutan mellan två ytterligheter. Men i Sverige är det svårt att kommunicera ett budskap som i huvudsak bottnar i katolsk idétradition. Frikyrka vs statskyrka har också spelat in då KDS länge var en frikyrklig frihetsprotest mot statsreligiösa ceremonier och namnkristendom. Då blev det också en protest mot socialdemokratins statsapparat.

    Vårt individualiserade samhället med långt driven privatisering av religionen (och en närmast calvinistisk frikyrka) passar inte riktigt ihop med den katolska socialfilosofin. Så de gamla värdekonservativa sticker med jämna mellanrum upp huvudet, och är svårare att mota bort här än i Tyskland och Belgien. /VS

    Svara
  5. isolde1 (1 comments)

    Som grön och dessutom kristen kan jag inte låta bli att kommentera detta inlägg. Det du skriver om KD är nog i vissa avseenden sant, men hur är det med det fåtal av oss som är medlemmar i Miljöpartiet men inte delar din och den övriga majoritetens åsikter i synen på sex och samlevnad? Det är inte en retorisk fråga jag ställer, utan jag undrar verkligen. Jag har liksom många kristna en i grunden traditionalistisk syn på både familj och äktenskap, men har ”radikala” åsikter i linje med MP i de flesta andra frågor, och då speciellt i de gröna frågorna. Finns det plats för oss i MP eller bör vi lämna partiet? Det känns som att människor liksom jag hamnar mellan de tydliga åsiktspaketen i svensk politik helt enkelt inte får plats, om man säger så.

    Svara
  6. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

Kommentera