Kort om kinesisk filosofi

Med anledning av min nyligen företagna Kinaresa publicerar jag här ett utdrag ur en examinationsuppgift för kursen Andra tankevärldar: En kurs i jämförande kosmologi, delkurs: Världsreligionernas mångfald, som togs vid Museion, Göteborgs universitet, hösten 2004. Hela examinationsuppgiften kan läsas här.

Konfucianismen och daoismen brukar anses ha uppstått under en period i mänsklighetens historia som Karl Jaspers kallade axialåldern, omkring ett halvt årtusende före vår tideräknings början. Denna tid såg uppkomsten av grekisk filosofi, av den etiska monoteismen hos Israels profeter, av buddhism, jainism och klassisk hinduism i Indien – och alltså även av konfucianism och daoism i Kina.

Konfucianismen uppstod kring en historisk gestalt, mästaren K’ung (Konfucius, ca 551-479 f. v. t.), som önskade återupprätta traditionen och de goda sederna i en tid av förfall och splittring. Han anses ha utgått från en samling skrifter kallade de Fem klassikerna, tillkomna under århundraden före hans tid fram till något århundrade efter honom. Bland dessa finner man exempelvis I-Ching (’Förändringens bok’, ca 1100-talet f. v. t.), som beskriver ett avancerat system bl.a. för spådom. Snarare än en religion – åtminstone i västerländsk mening – kan konfucianismen betraktas som en humanistisk åskådning. Ett centralt begrepp är jen, det som utmärker människan bland alla levande varelser. Man skulle kunna översätta det med det latinska humanitas, ’humanitet’. I grunden förefaller begreppet ha med moral att göra, särskilt den gyllene regeln: ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig.” Att vända ryggen mot jen är att överge det som gör en till människa. Det praktiska förverkligandet av jen sker genom li, de ritualer, ceremonier och sociala beteenden med vilka vi disciplinerar oss själva och tämjer vår djuriska natur. Rätt sinnelag är här minst lika viktigt som ett korrekt utförande.

Två andra centrala begrepp som är viktiga för förverkligandet av jen är hsiao, vördnad och respekt för familjen, och yi, rättfärdighet. Familjen är den grundläggande sociala gruppen, där barnet lär sig en moralisk hållning gentemot familjemedlemmarna – en hållning som sedan, gradvis, ska överföras till att gälla alla människor. Rättfärdighet betecknar benägenheten att göra det som är rätt, såväl som förmågan att urskilja det rätta. Konfucius benämner ibland detta som en människas karaktär eller omdöme, vilket kan ge associationer till den aristoteliska dygdetiken, men det finns också likheter med Immanuel Kants pliktetik, då goda handlingar är att betrakta som goda för att de är det i sig, inte för de eventuella goda konsekvenser de leder till. De tre dygderna li, hsiao och yi kännetecknar den moraliskt kultiverade människan, den som har förverkligat jen. Om samhällsmedlemmarna, särskilt härskaren, äger dessa dygder så ger det också ett harmoniskt och gott samhälle. Riket ska alltså enligt konfucianismen regeras med dygd, inte med lag.

Daoismens grundare, om han verkligen var en historisk person, kallas Lao Zi (’gammal mästare’). Han betraktas som upphovsman till skriften Daodejing (Tao Te Ching, ’Boken om vägen och dess kraft’), ungefär samtida med Konfucius. En annan framstående daoist är Zhuang Zi (Chuang Tzu, ca 365-290 f. v. t.), som vidareutvecklade mystiken och de kunskapsteoretiska perspektiven. Medan Konfucius och hans efterföljare framhåller vikten av uppfostran och utbildning, goda seder och normer, ser daoisterna sådana mänskliga påfund som konstlade regleringar av en naturlig harmoni. Begreppet dao är universellt, rentav kosmologiskt, medan jen är det som skiljer människan från naturen. I Daodejing finner man råd till härskare, inte utan paralleller i väst: Den grundläggande principen är att människor agerar för att uppfylla sina begär; moral, därefter regler, är något som tillkommer när olika människors begär hamnar i konflikt med varandra. Detta är kanske inte helt olikt Hobbes, Rousseau eller för den delen Freud. Men enligt Daodejing löser man konflikterna på lämpligast sätt genom att ge upp sina begär och följa dao, den naturliga ordningen. Det är kanske mer likt stoicismen eller buddhismen. Idealet kallas wu-wei (’icke-handling’), som tidigt använts för att översätta buddhismens nirvāna. Det handlar om enkelhet och spontanitet, men det är svårt att säga så mycket mer, annat än i poetiska ordalag.

Utan att gå alltför djupt in på de filosofiska aspekterna av daoismen, som det komplementära hos motsatserna (yin och yang) eller det outsägliga hos dao, så räcker det med att konstatera att daoismen – inte minst Zhuang Zi – intar en mer skeptisk hållning än konfucianismen. Rationell kunskap kan man inte sätta någon absolut tillit till, språket och sinnena begränsar oss och det mesta vi tror på kan vara förutfattade meningar. ”Det dao man kan tala om är inte det verkliga dao”, jämför Wittgensteins uttalande: ”Det varom vi inte kan säga något, bör vi inte tala om”. Dessa aspekter av daoismen finner jag personligen oerhört tilltalande, samtidigt som konfucianismen, med sina paralleller till Aristoteles och det humanistiska bildningsbegreppet, som sagt också har mycket att erbjuda.

Om man beaktar den mer folkliga, religiösa daoismen, där företeelser som alkemi, skyddsamuletter och tankar om kosthållning ingår, så finns det ju egentligen ingen anledning till varför man inte ska kunna kombinera det med konfucianismens levnadsregler. Så, har jag förstått det, har det också fungerat i Kina. Ser man det till det filosofiska, så är kanske begreppen yin och yang den rätta utvägen: konfucianismen och daoismen kan likna oförenliga motsatser, men de är i själva verket komplementära. Paralleller finns inom de flesta religioner, t.ex. shari’ah och taṣawwuf (islam), sutra och tantra (buddhismen), talmudisk och hasidisk judendom. Mer specifikt för Kina (och Japan?) är kanske att man kan anamma den ena åskådningen i något sammanhang, medan den andra fungerar bättre i ett annat. Även om det förstås funnits både religionsförföljelser och polemiska debatter även i Kina, så tycks generella infallsvinkeln vara betydligt mer pragmatisk än i väst.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • kinesisk filosofi
  • kinesisk filosofisk begrepp
  • kinesiskt filosof


  • Vänstra Stranden

    Sså roligt att du är åter i fosterlandet :-)

  • Marcus

    Jag instämmer i vs utrop!

  • Thomas Svenssontgs.blogg.se

    Jag har ett par små tankar om Buddhismen, som jag vill prova på dig.

    Jag läste för ganska många år sedan en bok av Fitjof Carpa (ungefär) med titeln Fysikens Tao. Den är skriven av en fysiker som hittar en massa likheter mellan Buddhistiska uppfattningar och modern fysik. Dessa likheter är för mig kanske inte så uppenbara som han vill göra gällande, men i inledningskapitlet gav han mig en ny tanke: Den Buddhistiska meditationen kan man se som ett sätt att få reda i de oändliga observationer och upplevelser som vårt medvetna och undermedvetna har samlat under livet. I många sammanhang kan man ju få ut mycket mer information ur ett helhetserspektiv än ur varje detalj för sig och detta utnyttjar vi ju ständigt, både till vardags och i vetenskapen. Detta kanske man kan kalla en holistiskt betraktelsesätt. Meditiation kunde då kanske vara ett sätt att lura hjärnan att spontant finna samband och därmed komma till insikt.

    Jag ser i din presentation att du har Hesses ”Glaspärlespelet” som en inspirationskälla. Min tolkning av den boken i ovanstående perspektiv är att Hesse här beskriver en tänkt västerlänsk variant av den Buddhistiska medititionen. Dvs. glaspärlespelet är en rationell metod att komma till insikt till skillnad mot den Buddhistiskt spontana eller heuristiska metoden.

  • jimpan

    Thomas: Ett svar på din kommentar kommer inom kort som egen bloggpost.

  • http://www.heidirautiainen.blogg.se Heidi

    Hejsan! Har du några källor du skulle kunna dela med dig med? :)