Kommentarer till en valanalys

Av den 9 oktober, 2015

Jag har läst Socialdemokraternas valanalys för 2014. Som ledarsidor från vänster till höger konstaterat är den uppfriskande frispråkig. Jag har några kommentarer för att ta eftervalsdebatten vidare mot en långsiktig politikutveckling.

Egentligen har jag inte mycket till invändningar mot den valanalys som gjorts av en grupp ledd av Kerstin Alnebratt och Jesper Bengtsson från Tankesmedjan Tiden. Den främsta är att det sägs att Nya Moderaterna främst var ett projekt som syftade att förändra retoriken (ett PR-trick av kommunikationschefen Per Schlingmann). Men det som påbörjades av ”de fyras gäng” – Fredrik Reinfeldt, Ulrika Schenström, Anders Borg och Sven Otto Littorin – efter partiets katastrofval 2002 på dryga 15 procent var i själva verket en omläggning av partiets syn på politik.

Man övergav den gamla systemskiftesretoriken för att bli ett reformistiskt parti. De långsiktiga målen behölls, men man skaffade sig en mycket smartare reformstrategi. Inte minst handlade det om utnyttja – och faktiskt rent av förstärka – det som brukar kallas för "tvåtredjedelssamhället": med hög strukturell arbetslöshet trots hyfsad tillväxt generellt har vi en situation där ungefär två tredjedelar av samhället har möjlighet till säker anställning, medan den kvarvarande tredjedelen hamnar i otrygg anställning och fattigdom. De två tredjedelarna kan rösta fram politiska alternativ som gynnar dem på bekostnad av den kvarvarande tredjedelen. Jag menar att det är en helt central utmaning för socialdemokratin att genom strukturförändrande politik bryta denna utveckling.1

Hur hejda Sverigedemokraterna?

Jesper Bengtsson och Kerstin Alnebratt presenterar valanalys 2014
Kerstin Alnebratt har lett, och Jesper Bengtsson varit sekreterare för, den grupp som gjort Socialdemokraternas valanalys för 2014.

Liksom jag själv, och givetvis även andra, fäster valanalysen stor vikt vid framväxten av den så kallade GAL/TAN-skalan vid sidan av den gamla höger/vänsterskalan. (Men jag hade velat se ett utförligare resonemang bakom att det som annars brukar kallas för en postmateriell dimension i valanalysen kallas för "den postmoderna skalan". Det är inte helt självklart, men framstår som givet.) Något som jag tycker är intressant, men som valanalysen inte direkt tar upp, är förhållandet att arbetarväljare, enligt vad vetenskapliga studier visat, står till vänster i socioekonomiska frågor (tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé), men är konservativa i värderingsfrågor (är skeptiska till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska).2 Jag tänkte på det här när jag läste diskussionen om de väljare som Moderaterna tappade till Sverigedemokraterna, om man jämför det senaste riksdagsvalet med det förra.

Valanalysen refererar till den undersökning av SD-väljarna som Demoskop och Timbro gjorde kort efter valet, och som konstaterar att det jämfört med 2010 till stor utsträckning rör sig om medelinkomsttagare med borgerlig ideologisk inriktning. Dessa kompletterar - eller komplicerar, om man så vill - bilden av den typiske SD-väljaren som yngre, lågutbildad man med förhållandevis låg inkomst, bosatt i en småstad eller på landsbygden. Valanalysen konstaterar att de väljare som gick från M till SD kan betecknas som konservativa, men att det troligen inte gäller dem som S tappade till SD. Här tror jag att valanalysen har fel i sitt antagande. Värderingsmässigt, om än inte socioekonomiskt, skiljer sig nog inte de olika SD-väljarna så mycket åt. De är nog alla påfallande konservativa, vare sig de är låg- eller medelinkomsttagare. Jag har inte sett några nyare studier på detta, men det förefaller troligt med tanke på den forskning jag refererade till ovan. Och detta har betydelse för hur man väljer att försöka hejda tillströmningen av nya väljare till SD.

Det finns en populär tes om att de som framför allt lockas av främlingsfientliga högerpopulister hör till "modernitetens förlorare" (statsvetare kallar tesen Losers of Modernity). Exempelvis menar Guy Standing att den postindustriella generationens arbetarklass - de unga som i den nya flexibla ekonomin är hänvisade till timanställningar, vikariat och bemanningsföretag - ofta röstar på SD och liknande partier av frustration över bristen på beständighet och trygghet. Marie Demker har visat att det, bland arbetare, snarare är yrkesutbildade och relativt väletablerade personer - män - som är kraftigt överrepresenterade bland SD-väljarna. Det är alltså personer som inte själva drabbats av den utveckling som kan sammanfattas med "den nya flexibla ekonomin", men som känner oro eller rädsla inför förändring och det främmande. (Den här forskningen presenterades före valet 2014, men det är nog rimligt att anta att det inte skett några drastiska förändringar sedan dess.)

Illustration. Person 1: En annan tes, som ofta går hand i hand med den första, är att SD:s väljare framför allt är proteströstare, att de röstar som de gör för att de vill uttrycka sitt missnöje med det politiska systemet snarare än att de sympatiserar med partiets politik. Denna tes finns det också forskning som talar emot. I just den meningen är SD faktiskt ett parti som alla andra - partiets väljare står dem nära på höger/vänster-skalan och när det gäller kärnfrågorna. Däremot präglas SD-väljarna, i betydligt högre grad än övriga partiers väljare, av misstro mot politiker. Men forskning tyder på att misstron beror på oro (om än sällan berättigad) över invandringens konsekvenser, och att man inte sympatiserar med den - som man anser - alltför generösa migrationspolitik som de övriga partierna står för.3 Man ska komma ihåg att under en lång tid har svenskarnas attityder kring invandring, invandrare och integration blivit allt mer öppna, generösa och toleranta. En majoritet vill öka arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU, ännu fler anser att invandring berikar landet och så gott som alla stöder asylrätten. Det kan tyckas motsägelsefullt, med tanke på att SD växer i opinionen, men det är det inte. Att SD ökar beror inte på att en allt större andel av befolkningen sympatiserar med deras politik. Snarare är det rentav tvärtom, men allt fler som redan har dessa åsikter väljer att också rösta på SD. Tidigare röstade de på Socialdemokraterna eller Moderaterna, för att de prioriterade andra politiska frågor. Frågan är om, och i så fall hur, dessa väljare kan ändra tillbaka sitt röstbeteende.

Hur nå människor "mitt i livet"?

Pär Nuder
Pär Nuder, finansminister 2004-2006, spekulerades om att efterträda Mona Sahlin som socialdemokratisk partiledare.

När Pär Nuder - finansminister när Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet 2006 - fanns med i spekulationerna om att efterträda Mona Sahlin som socialdemokratisk partiledare, påpekade han att partiledaren, vem det än är, måste klara av tre matcher för att vinna valet 2014: Mot Reinfeldt och Borg, mot Gustav Fridolin och mot Jimmie Åkesson. I en ledare för Aftonbladet formulerade Katrine Kielos (som numera heter Marçal) om det som att en förnyad socialdemokrati måste tala till den medelålders mannen som röstar på Moderaterna eftersom han litar på Anders Borg, den unga storstadskvinnan som dras till miljöpartistisk idealism i fridolinska brandtal, samt småstadskillen som ser Sverigedemokraterna som sitt enda alternativ. Valresultatet pekar väl på dels att det här var en korrekt observation, dels att målsättningen inte uppfylldes så där jättebra. Eftersom vi redan diskuterat stödet för SD ganska utförligt vill jag gå över till de andra två väljargrupperna.

Valanalysen konstaterar att stödet för Socialdemokraterna har, från 2010 till 2014, ökat i gruppen väljare över 65 år. Det ser också bra ut i åldersgruppen 50-64 år. Desto svagare är stödet "bland unga och de mitt i livet" - det vill säga gruppen 18-29 år samt 30-49 år. I den yngre av dessa två åldersgrupperna har de fyra "rödgrönrosa" partierna (S, MP, V och Fi) starkt stöd - över 51 procent - även om stödet för just S inte är så starkt. Möjligen beror det på att S upplevs som ett etablissemangsparti, medan särskilt Fi och MP känns mer upproriska och fräscha. I åldersgruppen 30-49 år är däremot Moderaterna största parti. Det upplevs som ett stabilt och regeringsdugligt parti, med starkt förtroende i ekonomiska frågor och ett tydligt budskap om att vilja satsa på välfärden. Omläggningen till att bli Nya Moderaterna gav utdelning, kan man konstatera, även om jag som sagt inte delar valanalysens uppfattning om vad omläggningen handlade om.

Här tror jag att Socialdemokraterna har ett vägval att göra. Det riskerar att bli väldigt splittrat om Socialdemokraterna ska försöka ta väljare från SD, Fi och MP samt M på en och samma gång. Personligen lutar jag åt att åldersgruppen 18-29 år inte ska prioriteras - här finns det ju redan starkt stöd för partier som S kan bilda koalition med. Det förutsätter förstås något slags samsyn i såväl sakpolitiska som strategiska frågor med exempelvis MP, inte att man drar åt helt olika håll i centrala ställningstaganden, men att det görs något slags arbetsuppdelning (som Fredrik Jansson var inne på inför valet 2010). Men då är det ett problem att MP inte ökat sitt väljarstöd i den utsträckning som tidigare spekulationer och opinionsundersökningar gjorde gällande. Valanalysen konstaterar till exempel att MP inte längre, som kring 2009, är särskilt attraktivt för borgerliga, men progressiva väljare. Man har parkerat sig som ett parti till vänster, kanske till och med till vänster om S (vilket alliansledarna gärna framhöll under valrörelsen). Fridolins ambition att bli en ny Karl Staaff känns ganska avlägsen, och här har MP ett eget utvecklingsarbete att göra.

Vad innebär det då att inrikta sig på att öka väljarstödet i åldersgruppen 30-49 år? Är det, som socialdemokratiska företrädare kring valet 2010 gjorde gällande, att omfamna alla avdrag och skattesänkningar som alliansregeringen införde? Rutavdragen sägs ju vara populära bland medelklassen i storstädernas villaförorter, och lika impopulär är fastighetsskatten. Är det inte bra om "ekonomiskt fria människor" kan välja vård, skola, omsorg och försäkringslösningar fritt, så länge "de som inte klarar av detta" har ett skyddsnät som kan fånga upp dem? Från mitt håll är det där retoriska frågor. För det första finns det gediget forskningsstöd för att generell välfärd - det gäller såväl offentlig service som transfereringssystem - är effektivare och har större legitimitet än selektiva och behovsprövade system. Idag är försörjningsstödet i allt högre utsträckning det där skyddsnätet, samtidigt som de allra mest utsatta hamnat utanför till och med det systemet, och försörjningsstödet är inte något som ger trygghet i omställning på det sätt som de generella trygghetssystemen gjort när de fungerat som bäst. För det andra handlar den socialdemokratiska berättelsen om ett samhälle som håller ihop - inte ett samhälle där olika grupper av människor har olika förutsättningar i livet. En socialdemokratisk berättelse handlar om att investera i människor och att gemensamt sörja för kollektiva nyttigheter. Studier har visat på brett folkligt stöd för den här berättelsen, långt in i medelklassen.4 Det är någonting värt att vårda.

Dags att ta fram 20-talsprogrammet!

Valanalysen framhåller att Socialdemokraternas budskap att "något håller på att gå sönder" slog an hos väljarkåren, men att det inte i tillräckligt hög grad knöt an till en alternativ berättelse om landets färdriktning. Det fanns en kritik mot Moderaternas skattesänkningar, samtidigt som man lovade att inte återställa dessa. Jag har uttryckt förståelse för en försiktighet när det gäller att riva upp jobbskatteavdragen - politiken har förändrat den socioekonomiska verkligheten, och att raskt rulla tillbaka den skulle kunna få skadliga återverkningar på samhällsekonomi. Det utesluter inte att man kan staka ut en väg som sträcker sig mer än en mandatperiod fram.

10-talsprogrammet
S-studenter tog för några år sedan fram skriften 10-talsprogrammet, som ett slags uppgörelse med det gamla 90-talsprogrammet från 1989.

Valanalysen pekar socialdemokratins behov av en sammanhållen berättelse om ett samhällsbygge, som konkreta reformer kan relateras till. Man föreslår att partiet tar fram ett 20-talsprogram, ungefär som man en gång gjorde med det så kallade 90-talsprogrammet. Det hade sina brister, men det var åtminstone ett försök att orientera sig i en ny tid. Ett 20-talsprogram skulle sträcka sig över en horisont på femton-tjugo år, och det skulle grunda sig på en gedigen analys inte minst av trender i den ekonomiska produktionens förändring och tendenser i befolkningsutvecklingen. Det skulle peka på att det goda samhället förutsätter investeringar - långsiktiga satsningar på utbildning, trygghetssystem, välfärdstjänster, bostäder och infrastruktur. Det måste vila på frihetliga värderingar. Ett öppet samhälle, inte ett slutet, bygger vi gemensamt.

För övrigt...

...görs det också en valanalys av Socialdemokraterna i min hemstad Göteborg. Den ska slutrapporteras på höstens distriktsårskongress, men en delrapport kom i våras. Kommunvalet i Göteborg var för Socialdemokraterna det sämsta i modern tid, och har på tjugo år halverat sitt väljarstöd. Analysgruppen tror på en "omvänd Göran Johansson-effekt" (vilket jag undrar vad man har för belägg för, om det är någonting mer än en spekulation), och man konstaterar att många aktiva socialdemokrater har svårt att minnas ett enda kommunalt vallöfte. Det sistnämnda kan jag definitivt hålla med om, och jag tyckte redan under valrörelsen att den nationella regeringsfrågan tog över. Jag hade önskat att vi pratat lite mer om vad vi vill med Göteborg.

...meddelade ju Anneli Hulthén att hon ska lämna sin post som ordförande för Göteborgs kommunstyrelse. Inom Socialdemokraterna finns det en tradition av att mörka eventuella intressen av ledande poster. Minns Göran Perssons försäkran om att inte vilja bli partiledare. Då är det uppfriskande och föredömligt att vi nu har tre personer som öppet tackat ja till nominering att efterträda Hulthén. Vem det blir avgörs på partidistriktets extrakongress efter nyår.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om 20-talsprogrammet, Andrej Kokkonen, Anneli Hulthén, Guy Standing, Karl Staaff, Marie Demker, Miljöpartiet, Nya Moderaterna, postmaterialism, skattesänkningar, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, tvåtredjedelssamhället, valet 2014, välfärd

Noter

  1. Det här är en central aspekt av det jag i ett tidigare inlägg räknade till produktivkrafternas utveckling, mer specifikt den så kallade "tredje industriella revolutionen". Vi kommer att återkomma till detta framgent. []
  2. Stefan Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande: Klass och attityder i jämförande perspektiv, Boréa 2004. []
  3. Andrej Kokkonen, "Vad kan förklara Sverigedemokraternas framgångar?", Ekonomisk Debatt, nr 4/2015. []
  4. Stefan Svallfors, ”Trygg, stöttande, tillitsfull? Svenskarna och välfärdsstaten”, Hans Swärd et al. (red.), Vägar till välfärd: Idéer, inspiratörer, kontroverser, perspektiv, Liber 2013, s 323-333. []

Kommentera!

En reaktion på ”Kommentarer till en valanalys

  1. Pingback: Jag kandiderar till ombud på S-kongressen - jimmysand.com

Kommentarer inaktiverade.