Kom ihåg de olympiska spelen i Berlin

Bra skrivet! Sitter just nu själv med text baserad på mina möten med Ingrid Segerstedt-Wiberg denna sommaren. Det kommer nog att bli något på temat ”vad dagens frihetliga krafter kan lära sig av ISWs och Torgny Segerstedts erfarenheter”.

Texten kommer nog främst att fokusera på ISWs erfarenhet av övervakning, åsiktsregistrering och omöjligheten att vinna upprättelse från en övervakande stat. (ISW vann ju, med hjälp av Dennis Töllborg, mot Sverige i Europadomstolen… vilket Justitiekanslern verkar ignorera.) Från detta finns det viktiga lärdomar i relation till dagens
- övervakning (Bodströms och Odenbergs, såväl som Microsofts, dito),
- hot mot yttrande- och pressfrihet (The Pirate Bay-raiden etc., mediekoncentrationen),
- ägande över kunskap (TRIPS, Economic Espionage Act osv.).
Kanske till och med klämmer in en referens till abstract hacktivism-boken, och Deleuzes tankar om övergången från ett Foucaultianskt disciplinsamhälle till ett kontrollsamhälle.

Texten kommer även att fokusera på den kamp som TS förde mot Hitler – dels mot tyska nazister, dels mot det svenska etablissemang som indirekt stödde dessa nazister. Det finns paralleller till dagens agerande i relation till Kina, där väst (inte minst svenska företag) pumpar in investeringar i strukturer som – i allt väsentligt – är statliga företag. Att dessa investeringar skulle leda till ett friare Kina är blott en bekväm myt. Tvärtom är det allt fler som börjar inse att Kinas ”auktoritära kapitalism” är en stabil struktur, som inte kommer att utvecklas till demokrati, och som alltmer framstår som en ny ”lovande” samhällsmodell. (I senaste Foreign Affairs finns en intressant artikel om detta.) Parallellerna till trettiotalet är alltså flera.

Hur som helst – när skall vi ses och smida planer, Jimpan?

—
Ser fram emot att läsa din artikel! Såg att du lagt upp den förra på din blogg, ska ta och läsa den bums.
Skulle passa mig bra att ses tis eller ons. You’ll hear from me. /Jimmy

Hej Marcus,

posten är lite missvisande – jag ville främst återge Huttons resonemang, inte mitt. Han hävdar att Kina inte kan fortsätta att utvecklas ekonomiskt länge till utan att införa demokratiska reformer. Ett ofritt land kan inte skapa egna innovationer. M.A.O. (Göteborgshumor) tror Hutton att de kinesiska ledarna förr eller senare kommer inse att deras maktfullkomlighet bygger på fortsatt ekonomisk tillväxt, och att dessa ledare kommer att tvingas till demokratiska reformer – eller bli av med makten.

Grejen är att debatten mellan Hutton och Desai är lite ”felkonstruerad”: Hutton är en liberal som tror att dynamiska ekonomier kräver demokrati (och hoppas att kinesiska ledarna skall inse detta). Desai är en marxist som menar att dynamiska ekonomier inte alls måste se ut som västerländska liberala demokratier (och tycker att tilltron till den västerländska liberala demokratiska modellen bygger på väst-arrogans och imperialist-ambitioner).

Jag är inte hemma i någon av dessa ståndpunkter – jag tror dessvärre att Kina nog kan fortsätta att vara relativt odemokratiskt (vågar inte vara så optimistisk som Hutton är), men jag ser det inte som västarrogans eller imperialism att verka för demokratiska reformer i Kina.

Därför är posten lite svårtolkad. Jag ser Desais poänger – det är ”inte en helt galen bedömning som Desai lägger fram – jag köpa argumenten från de (exempelvis Isabel Hilton) som hävdar att de senaste årens ekonomiska tillväxt i Kina har köpt tid åt Partiet.” Samtidigt håller jag inte med honom normativt.

Men du har nog rätt: På senare tid har jag börjat oroa mig mer för ett stabilt auktoritär-kapitalistiskt Kina (och Ryssland) – har nog blivit lite mer hökaktig på den punkten. Inte minst när jag ser hur europeiska och amerikanska ledare och företag agerar i relation till denna framväxande modell. Jag vill se en fokusförskjutning – från ”the war on terror”, till en en diskussion om alla de sätt med vilka vi är med och bygger auktoritärkapitalism: OS, näringslivets villkorslösa investeringar, Ostindiefararen osv.

PS. Ledsen för att kommentarbomba, detta är vad senaste Foreign Affairs har att säga om ämnet:

”It will take a long time before China reaches the stage when the possibility of an authoritarian state with an advanced capitalist economy can be tested. All that can be said is that there is nothing in the historical record to suggest that a transition to democracy by today’s authoritarian capitalist powers is inevitable, whereas there is a great deal to suggest that such powers have far greater economic and military potential than their communist predecessors had.

China and Russia represent a return of economically successful authoritarian capitalist powers, which have been absent since the defeat of Germany and Japan in 1945, but they are much larger than the latter two countries ever were.” (The Return of Authoritarian Great Powers, sida 66)

—
Gör inget att du kommentarbombar, jag är glad att få igång en diskussion. /Jimmy

Nå, så bra svar som något. Hutton-posten framstod som mer Kalle P än den var, med andra ord.

Jag vänder mig särskilt mot determinismen i Huttons resonemang, men vill dessutom återigen poängtera att ”auktoritär” i det här sammanhanget tycks vara ett epitet förbehållet staten i icke-kapitala avseenden, medan dess auktoritära agerande i kapitalets intressen förbises – som om auktoriteten inte räknas om den används på det sättet.

Jag vänder mig kort sagt mot den slentrianmässiga uppdelningen av samhället i Stat, Marknad och Civilsamhälle som liberaler (inte minst ”ni” vänsterliberaler – et tu, Jimpan) så ofta hemfaller åt, ja som till och med verkar nödvändig för att kunna föra ett liberalt resonemang. Det vore intressant att höra en Deleuze-influerad liberals tankar om det, om jag får lov att önska. Och Jimpans tankar i ämnet har jag länge velat höra…

—
Intressant diskussion ni för, ska ge mig in i den alldeles strax. Men apropå marknad/stat/civilsamhälle har jag skrivit ett inlägg som bl a tar upp Antonio Gramsci. Jag skulle inte säga att jag plockat upp modellen från en liberal tradition, snarare från en folkrörelsetradition. På vilket sätt anser du att användningen av den är slentrianmässig? Jag tycker den kan vara rätt användbar… /Jimmy

Styret i Kina liknar fascismen i det avseendet att landet ideologiskt är anti-kapitalistiskt men praktiskt fungerar tämligen bra tillsammans med den gryende kapitalism man tillåtit. Det som förvånat mig mest de senaste tio åren – och också oroat mig mest – är att kapitalismen fungerar alldeles utmärkt i ett aukoritärt, icke-demokratiskt system. De som vidhåller att ekeonomisk framgång tvingar fram demokratri kanske är de största villfararna i dagens historiska läge. Allt rör sig alltid lite annorlunda än exemplen från mönsterboken, och för Kinas del finns inget sådant exempel. Där är stora delar av vår tillverkningsindustri förlagd. Det är alltå ett globalt mönster som är i framväxt. Hur produceras våra konsumtionsvarar idag? Ungefär som Marx beskrev produktionsförhållande i sin tids England på artonhundratalet.
Undfallenheten mot Kina är bedrövlig! Man borde ha sagt; så som arbetarna i exempelvisera batterifabriker behandlas borde ni fan inte ha något OS.
Jag tror inte Kina kommer att bli någon demokrati. Varför skulle den kinesiska staten härma efter Europa Och varför skulle inte de euopeiska starerna inspireras av den effektivitet den kinesiska kapitalismen upvisar.

—
Jag tror och hoppas att Kina kommer att bli mer demokratiskt. Men jag ser en uppenbar risk för att landet inte kommer att bli det, och att andra stater kommer att ta efter kombinationen av enpartistat och kapitalism. /Jimmy

Att uppdelningen i sfärer var ”slentrianmässig” var kanske för snällt – ”godtycklig” är egentligen bättre…

Föreställningen om marknad, civilsamhälle och stat som skilda sfärer är starkt idealistisk, i betydelsen laddad med essenser från idéernas värld. Ett problem är att man anför olika egenskaper hos de olika sfärerna – till exempel en tendens att se civilsamhället som något per definition mer demokratiskt och fritt, icke-hierarkiskt etc, när några av de absolut starkaste repressiva mekanismerna existerar just där.

Annorlunda uttryckt: Sfärismen (om vi kallar den så för tillfället) är naturligtvis oerhört användbar, inte minst som retoriskt verktyg, men den döljer också de verkliga strukturerna som villkorar vår existens i samhället.

Jag gillar Kalles beskrivningar av hur så att säga stat och kapital tillsammans bygger katedraler, men saknar i den beskrivningen det så kallade civilsamhällets roll och bidrag med materiella och expressiva komponenter. (Återigen en passning till Kalle alltså, men jag vill gärna höra hur du funderar över din milda (och sympatiska) sfärism i mer ontologiska termer, Jimmy.) Strukturerna dessa sfärer bildar tillsammans tror jag är närmare våra ”verkliga” villkor, medan särskiljandet av dem leder till ideologiskt färgade problemställningar som i många fall är gravt missvisande. Sfärismen är en vanföreställning, ett episteme, en diskurs. Om du frågar mig.

—
Jag håller med dig – ”staten och kapitalet sitter i samma båt” (ofta även tillsammans med civilsamhället), som det heter i sången. Bekämpandet av katedraler är viktigare än särskiljandet av samhällssfärer. Fast jag tycker nog att ”vanföreställning” är ett lite väl starkt ord. Jag ser hellre sfärerna som användbara konstruktioner, utan någon essentiell verklighet. Men du får nog förklara vad du menar med ”ontologiska termer”. /Jimmy

Kalle först: Ah, utmärkt! Då var jag orättvis mot dig. Ber ödmjukast om ursäkt… Just dina texter om socialt företagande har jag inte gett mig på än, jag är än så länge först och främst intresserad av det ontologiskan – jag blir glad att du drar samma slutsatser som jag, utifrån en bra mycket större evidensbas. Jag får ta och läsa din avhandling; finns den tillgänglig?

Till frågan: Jag har lekt lite med tanken på familjen som ”typmönster” hos en abstrakt maskin, vilket kan vara löst relaterat till frågeställningen. Det är intressant att tänka sig att även om företagsvärlden har professionaliserats (som det heter) sedan familjeföretagens storhetstid finns den patriarkala familjens struktur kvar i det virtuella – eller snarare: samma abstrakta maskin som (typiskt) strukturerar familjens stratum, är aktiv i större strata (som exempelvis företag). Fundera exempelvis över den Svenska modellen i termer av LO-SAP-Svenskt Näringsliv-familjen Wallenberg, med strukturen hos den senare för ögonen, snarare än Wallenberg som något slags stark aktör (den arketypiska kapitalisten)… Det kunde vara spännande.

Kyrkan går säkert studera i många sammanhang, i USA naturligtvis, men också väldigt mycket här i Småland – att teckna en bild av strata i min stad Jönköping är omöjligt utan Pingskyrkan, och den chimära (sic!) frånvaron av hierarkier bland Gnosjös småföretagare är en annan historia där frikyrkligheten bör blandas in, tror jag.

Högst spontant och inte särskilt genomtänkt, men det går kanske utveckla…

—
Intressant att tänka sig företag, och i förlängningen den svenska välfärdsstaten, som ett patriarkat i närmast bokstavlig mening! För mina tankar till Hannah Arendt, som (i min tolkning) säger att det är ett problem att det offentliga livet blivit alltmer familjelikt. /Jimmy

Marcus,
dessvärre går min avhandling inte att få tag på. (I Storbritannien blir majoriteten av alla avhandlingar inte publicerade, alltså tryckta i bokform. För att detta skall ske måste man gå till ett förlag, det har jag av olika skäl inte gjort.) Skall se om jag kan skicka något liknande till dig..

—
Skulle också gärna läsa den! /Jimmy

Jimmy: Du ville höra fler goda poänger och insikter om den nyaste vänstern… Nå, jag ska inte dra alla över en kam, för det är sannerligen inte meningen, utan kanske istället tala om lite olika i viss mån postmarxistiska ”tredje vänstrar”. Jag tar tre generaliserade exempel (Disclaimer: att exemplen är generaliserade betyder att den som kallar sig frihetlig inte med någon nödvändighet står för det jag kallar frihetligt just här, generaliseringen är till för att illustrera en abstrakt poäng, inte klassificera någon):

1) ”Fildelarna” – som är rhizomatiska ”på riktigt”, och den nya vänster jag tror att jag känner störst släktskap med. Också den enda (?) vänster som inte är beroende av Politisk Medvetenhet för att verka politiskt. (Givetvis kan fildelarna lika gärna kallas höger, men kanske helst ingetdera – höger eller vänster är nog enbart följden av självklassificering efter politiska ställningstaganden på andra områden) [Ny ontologi]

2) De ”autonoma” – bedriver utomparlamentarisk kamp, med egentligen hela den klassiska socialistiska världsbilden intakt. Socialdemokratin betraktas som Judas. [Marxistisk ontologi]

3) De ”frihetliga” – som är de jag egentligen vill pådyvla en något blåögd sfärism. Det är de som rent typiskt stolt placerar sin politiska hemvist i det nedre vänstra hörnet på den populära Political Compass, de som definierar sig som ”vänster snarare än höger på den ekonomiska skalan, men frihetlig snarare än auktoritär på den sociala, hence: frihetlig vänster”. [Liberal ontologi]

Det är just idén om att det sociala och det ekonomiska är möjliga att separera och som gör den här sistnämnda varianten/tendensen möjlig. Inte minst innebär den en märklig kategorisering av marxistiska socialismer: En marxistisk världsbild är helt meningslös utan förståelsen att det sociala och det ekonomiska är omöjliga att separera.

Det är naturligtvis helt okej att vara sfärist och döma ut marxismen för att den inte är det, och så vidare – vad jag dock hävdar är att om man på allvar omhuldar idén om olika samhällssfärer, på ett ontologiskt plan, som något essentiellt, kommer det snart också bli allt svårare att logiskt motivera statlig inblandning i ekonomin. Eller?

—
Intressant utläggning! Jag kände mig först väldigt träffad av punkt 3 (t ex Political Compass), men jag har inga som helst problem med att se att det ekonomiska och det sociala är svåra – kanske rentav omöjliga – att separera. Och jag undrar om det verkligen finns någon som faktiskt omhuldar sfärismen på ett ontologiskt plan. Jag gör det inte.
Statlig inblandning ekonomin har funnits så länge det funnits stater (och det önskvärda är inte att minimera den, utan att se hur den kan ske på ett bra sätt). Särskilt den moderna kapitalismen bygger på ett samspel mellan stater och kapital, som Kalle redan varit inne på. Själv är jag fortfarande rätt förtjust i världssystemteorin.
Men det börjar bli rätt OT här, funderar på om man borde ta vidare diskussionen till ett nytt inlägg. /Jimmy

Inte alls OT är för övrigt följande artikel från dagens DN Kultur: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=680920

—
Nej, den är inte alls OT. Tack för tipset!
Min artikel finns förresten att läsa i sin helhet på nätet nu. /Jimmy