Klimatalarmism ett hot mot demokrati och välfärd?

Av den 30 mars, 2007

Al Gores film En obekväm sanning belönades med två Academy Awards för någon månad sedan, och nu har två norska stortingsledamöter nominerat USA:s tidigare vicepresident till Nobels fredspris. Klimatförändringarna är en av vår tids stora politiska frågor. Men skeptikerna varnar för "klimatalarmism".

Dokumentären The Great Global Warming Swindle visades på brittiska Channel 4 som en motvikt till Al Gores film. Där hävdas det att FN-organet Intergovernmental Panel on Climate Changes (IPCC) är politiserat, att Greenpeace rört sig bort från att vara en legitim miljöorganisation till att framför allt vilja motverka u-ländernas utveckling och att allt tal om klimatförändringar bara är politiskt korrekt.

The Great Global Warming Swindle är en uppenbar partsinlaga. Att det finns ett samband mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar är högst sannolikt, likaså att den globala uppvärmningen är antropogen, orsakad av människan. Jag är ingen naturvetare, men litar på uppgifterna från IPCC. När en person som Johan Norberg har förtroende för klimatpanelen kan inte jag avfärda dess rapport som "miljökommunism". Men det är inte det jag vill diskutera här.

1. Kan "klimatalarmismen" vara så farlig som skeptikerna hävdar?

Låt oss för diskussionens skull bortse från att kritikerna av IPCC är en liten men högljudd minoritet. Likaså att det främst handlar om en strömning, sprungen ur konservativa rörelser i USA, som menar att förutsättningen för samhälleliga framsteg är människans herravälde över naturen. Ansvaret för konsekvenserna av denna exploatering är enligt dem obefintligt. Detta kan vi lämna åt sidan just nu.

Makthavare har åberopat hotet från en global terrorism för att göra inskränkningar i medborgarnas frihet och personliga integritet. På samma sätt kan givetvis hotet från den globala uppvärmningen användas i politiska syften. Det brukar sägas att miljöfrågorna är globala och nationsöverskridande. Jag håller med. Det brukar också hävdas att det kräver globala styrmedel, som Kyotoprotokollet, Contraction and Convergence eller en global koldioxidskatt. Jag instämmer också där.

Men finns det inte någon risk för att de globala organ som kan behövas för dessa åtgärder bidrar till att mer makt flyttas från den enskilde medborgaren till överstatliga organ utanför demokratiskt kontroll? Kapitalets globalisering ska mötas av demokratins globalisering, heter det. Jag skriver gärna under på den parollen. Men vad är det som säger att vi inte - snarare än en globalisering av demokratin - kommer att få en global centralisering av den politiska makten? Om risken är verklig: Hur löser vi detta dilemma?

2. Världsekonomins trilemma - eller fem tankar på en gång

Organisationer som Attac och Greenpeace utmålas ofta av meningsmotståndarna som protektionister och bakåtsträvare. Det sägs att de är västerländska medelklassradikaler som vill hålla kvar u-länderna i fattigdom. Deras motståndare pekar på att kapitalism och frihandel gjort världen bättre, och att utvecklingen inte minst kommit de fattigare länderna till del. Lösningen på världens problem är snabbare tillväxt, och alla förslag som kan hindra tilläxten måste därför stoppas. Det håller förstås inte miljörörelser och rättviserörelser med om.

Det finns fler röster. Hans Rosling, professor i internationell hälsa på Karolinska institutet och initiativtagare till Gapminder, brukar säga att man måste hålla fem tankar i huvudet på en gång när man pratar om världens utveckling.

  1. att världen blir bättre,
  2. att det sker till priset av klimatförändringar,
  3. att miljarder fortfarande lever i absolut fattigdom
  4. att flera hundra miljoner faktiskt fått det sämre,
  5. att eftersom utvecklingen skett trots korkade politiska beslut är möjligheterna goda att faktiskt göra något åt problemen!

För en evidensbaserad politisk argumentation är dessa fem punkter oundgängliga. Hur kan vi då se till att påskynda utvecklingen mot en bättre värld?

Jag tror att det ligger en hel del i det som ekonomen Jan-Otto Andersson kallar "världsekonomins trilemma": att kombinera levnadsstandard, ekologisk hållbarhet och global rättvisa. Det är kanske trivialt. Men hur bromsas klimatförändringarna, utan att det går ut över världens fattiga? Eller omvänt: Hur bekämpas fattigdomen i världen, utan att det bidrar till klimatförändringarna? (Global uppvärmning är dessutom en potentiell orsak till ökad fattigdom och konflikt.)

/Jimmy

***

Intressant?
Andra bloggar om: En obekväm sanning, Al Gore, Nobels fredspris, Nobelpris, Oscars, Oscar, IPCC, Greenpeace, klimatalarmism, The great global warming swindle, Johan Norberg, miljökommunism, miljöskeptiker, klimatförnekare, Kyotoprotokollet, Contraction and Convergence, koldioxidskatt, globalisering, centralisering, Attac, Greenpeace, kapitalism, frihandel, tillväxt, fattigdom, miljörörelsen, Hans Rosling, Gapminder, Jan-Otto Andersson, världsekonomins trilemma, global rättvisa, hållbar utveckling, ekologisk hållbarhet

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

26 reaktioner på ”Klimatalarmism ett hot mot demokrati och välfärd?

  1. tomtom2020 (26 comments)

    Bra med lite debatt om klimatförändringarna men jag tycker knappast Gore's film kan räknas in i kategorin "klimatalarmism".

    Så sent som i höstas var det faktiskt fortfarande så att nästan varje gång som någon miljöprofil intervjuades i media ang klimatförändringarna hade respektive journalist med en person med motsatta åsikter som någon slags motvikt trots att i princip alla forskare är ense om åtminstone grundfrågan, dvs att den globala uppvärmningen är skapad av människan.

    Personligen tycker jag Gore's film snarare var lite för snäll - vilket på samma sätt innebar att den ändå skapade lite hopp: klimatförändringarna är allvarliga men vill vi så kan vi faktiskt göra något åt problemet.

    Tror inte heller att "klimatalarmismen" riskerar att skapa ett demokratiskt
    underskott. Vi har fortfarande ingen global demokrati och att man samlas kring miljöfrågornan på mellan- och överstatlig nivå tror jag snarare kan vara ett steg mot insikten att det krävs demokratiska spelregler även på global nivå. För övrigt har Greenpeace aldrig varit nån demokratisk organisation...

    "Klilmatalarmismen" är bara farlig om den leder till tankar som redan finns hos exempelvis Reinfeldt där det propageras för att det är länder i andra delar av världen än i Nordamerika och Europa som ska minska sina utsläpp. Exempelvis hävdade nån amerikan i P1 idag att USA kommer fortsätta vägra skriva under några globala miljöavtal så länge Indien och Kina inte skriver på. Och här tänker man totalt fel. Min åsikt är fortfarande att vi inte kan kräva minskade utsläpp i länder som utvecklas så länge de ligger under vår utsläppsnivå per capita. Först den dagen de når upp till vår nivå, eller vi kommer ner i deras utsläppsnivå kan vi ställa samma krav.

    Slutligen: Jan-Otto Andersson's tes om det globala trilemmat är en mycket pedagogisk bild över problematiken tillväxt, miljö och fattigdom. Men frågan han ställer är oerhört svår att svara på: Vilka två områden ska vi välja, och vilket område måste vi prioritera ner?

    Svara
  2. Vänstra Stranden (27 comments)

    Intressanta tankar du tar upp Jimmy. Jag är kanske inte riktigt med tomtom ifråga om att utvecklingsländer måste "släppas upp" till västvärldens miljöbelastande nivåer innan man kan kräva minksning. Men samtidigt är ju detta en oerhört svår moralisk och politisk fråga. För mig är klimatalarmismen en realitet. Jag upplever det som om (alltså en subjektiv utsaga) att nu när folks villor kan läggas under vatten eller de gulliga isbjörnarna snart inte har någon is att gå på - då varknar medelsvensson. Och köper en miljöbil som han (just det) sedan kör på bensin fast den går på etanol också. det är kanske elakt, men i alla fall. (Frågan har engagerat mig sedan DDT-debatten på 60-talet. Och mycket positivt har faktiskt hänt!)

    För mig har miljöfrågorna alltid varit och kommer att förbli en fråga om användnandet av världens resurser. Alltså enmaktfråga. Och därför menar jag att Anderssons tre delar måste prioriteras lika högt. Miljöförstöring är i grund och botten tror jag rovdrift på resurser, ett uttryck för kapitalismens konsumism och en effekt av de sociala fällor som uppstår när individuell rationalitet landar i kollektivt irrationalitet.

    Den tänkbara lösningen är troligen både institutioner som representerar nationalstaterna (så längde det är där representativ demokrati finns) och en politisk refomering av marknaden. Alltså motsatsen till EU:s tonvikt på marknadens primat. Saker som miljöbilar, ekokläder, KRAV-mat, lokalodlat, nyttigare produkter - framprovocerande av lagstiftning - måste skapa en efterfrågan på det som jorden tål. Det låter väl träigt men jag ser ingen annan väg än den politiska. Men jag kan bli skrämd av tanken på "en stark man" som kommer in och talar om var skåpet skall stå och med miljön som argument suspenderar demokratin. Eftersom den inte kan fås att medverka. Dit kan alarmismen leda.

    Svara
  3. Erik Svensson (11 comments)

    Hela snacket om "klimatalarmismen" är ett villospår som sprids av högerns ledarredaktion på Svenska Dagbladet och det liberala magasinet "Neo". Som forskare i biologi så är det intressant att kontrastera dessa ständiga varningar om "överdrifter" och "klimatalarmism" från liberala debattörer med vad det naturvetenskapliga forskarsamhället säger. T. ex. i senaste numret av "Nature", världens ledande vetenskapliga tidskrift som ju knappast kan klassas som ett extremt vänsterorgan, där man frankt konstaterar att de som ifrågasätter klimathotet är fullständigt verklighetsfrånvända eftersom det står bortom allt rimligt tvivel att vi är inne i en global uppvärmningsperiod som till stor del är orsakad av mänskliga aktiviteter. Det kan knappast längre betraktas som ett kontroversiellt påstående längre, utan är ett faktum. Ett faktum som är lika säkert som att människor har utvecklats från apliknande förfäder och att jorden snurrar runt solen. Den påstådda oenigheten bland forskare är inte alls så stor som borgerliga media vill göra gällande. Det är endast en liten, men högljudd, minoritet av dissidenter som idag ifrågasätter klimathotet bland forskarna, och många av dem har ekonomiska intressen som styr deras uttallanden.

    Nej, klimathotet är reellt och allvarligt, och här krävs det radikala åtgärder. Det räcker inte med liberalt tramsande med utsläppsrätter och ändrade individuella konsumtionsmönster, utan en radikal omställning av samhället, med en aktiv roll för staten och det offentliga. Liberaler må vara livrädda för detta, men ska vi rädda den här jorden kan vi inte förlita oss på den långsamma "marknaden". Göran Greider har träffat huvudet på spiken när han konstaterar att klimathotet bör ge en renässans för socialismen och den demokratiska planhushållningen. Det är därför liberalerna är livrädda för att frågan nu kommit upp på den politiska dagordningen. Det är mycket glädjande att se deras nervositet!!!

    Svara
  4. Vänstra Stranden (27 comments)

    "Det räcker inte med liberalt tramsande med utsläppsrätter och ändrade individuella konsumtionsmönster, utan en radikal omställning av samhället, med en aktiv roll för staten och det offentliga. Liberaler må vara livrädda för detta, men ska vi rädda den här jorden kan vi inte förlita oss på den långsamma “marknaden”." Så skriver Erik.

    Exakt samma sak kan sägas om politiken. Och då inträffar just det som skrämmer mig - ropen på en stark man, argumenten om et nödläge som kräver att vi tar en liten paus från demokratin och sedan...ja, vad händer då.

    Ingen här har väl hävdat att klimatalarmismen skulle vara detsamma som den faktiska globala uppvärmningen. Poängen är att klimatalarmismen inträffar när detta faktum omsätts politiskt - om koncentrationen hamnar just på smälatande isar och inte på de ojämlikheter i resurser som är grunden till problemet.

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    "om koncentrationen hamnar just på smälatande isar och inte på de ojämlikheter i resurser som är grunden till problemet."

    På vilket sätt är ojämlikheter i resurser grunden till den globala uppvärmning vi ser?

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    Jag har haft lite problem att posta mina kommentarer här idag, så om det blir någon upprepning så får ni gärna radera dubbelposter..

    Men lite spridda kommentarer som vanligt..

    Jimmy: "Det sägs att de är västerländska medelklassradikaler som vill hålla kvar u-länderna i fattigdom"

    Jag tror inte det stämmer. Det är nog inte det de *vill*, men det kan mycket väl bli en bieffekt av deras antikapitalistiska strävanden.

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    VS: "Miljöförstöring är i grund och botten tror jag rovdrift på resurser, ett uttryck för kapitalismens konsumism"

    I sammanhanget kan det då vara värt att bekta att de värsta miljöproblemen finns inte hos oss i den rika västvärlden, utan hos de fattiga länder som har för lite kapitalism. Där dör 1.5 miljoner människor/år för att de inanadas dålig luft från de eldar de använder när de måste laga mat.
    http://practicalaction.org/?id=smoke_report_home

    För att inte nämna de 5 miljoner som dör varje år av någon vattenburen sjukdom i dessa fattiga och underutvecklade länder. Och det är de länder som öppnat upp för kapitalism och frihandel som gradvis kunnat lyfta sig upp från denna hemska situation.

    Svara
  8. Marcus (478 comments)

    Erik: "Det räcker inte med liberalt tramsande med utsläppsrätter och ändrade individuella konsumtionsmönster"

    för en gångs skull håller jag med dig. Jag tror en global koldioxidskatt är nödvändig. Utsläppsrätterna (åtminstone de här i Sverige) fördelas på ett orättvist sätt och subventionerar de företag som släpper ut mycket koldioxid, på de miljövänliga företagens bekostnad.

    Erik igen: "Göran Greider har träffat huvudet på spiken när han konstaterar att klimathotet bör ge en renässans för socialismen och den demokratiska planhushållningen."

    He, man kan nästan höra upphetsningen bakom tangenttrycken.. Jag tror nog inte du ska hoppas på för mycket på den fronten, eftersom du riskerar att bli besviken. Att man inför en global koldioxidskatt kommer inte (behöva) innebära att vi ska infria massa våta socialistdrömmar i övrigt.

    Svara
  9. jimpan (121 comments)

    Erik skriver:

    Det är endast en liten, men högljudd, minoritet av dissidenter som idag ifrågasätter klimathotet bland forskarna, och många av dem har ekonomiska intressen som styr deras uttallanden.

    Ja, jag skrev ju det. Inlägget handlade inte överhuvudtaget om huruvida klimatförändringarna är ett faktum eller ej. Jag anser att de är det. Vad inlägget handlade om är huruvida hotet från klimatförändringarna kommer att kunna användas för inskränkningar i demokratin, och vad som i så fall kan göras för att stävja den risken.

    Erik skriver vidare:

    Göran Greider har träffat huvudet på spiken när han konstaterar att klimathotet bör ge en renässans för socialismen och den demokratiska planhushållningen.

    Det är litegrann det jag pratar om. Svenskt Näringsliv säger att felet är miljörörelsens, Niklas Ekdahl pratar om att befria marknaden och Greider om att införa planekonomi. Jag trodde vi var förbi frågan om marknad kontra planhushållning. Varför inte prata om konkreta åtgärder för att stävja klimatförändringarna? Vad menar du rent konkret med socialism, Erik, och vad menar du med demokratisk planhushållning? För mig är det mest bara ord. Det intressanta är vad de kan betyda.

    Jag tycker det är intressant att EU ses som ett försök att flytta makten från medborgarna till eliten. Men vi är fullt redo att införa de överstatliga organ som krävs för att kunna ha en global beskattning av utsläpp. Hur kommer det sig? EU brukar beskrivas som ett nyliberalt elitprojekt. Jag tror verkligen inte det är så enkelt. Men överstatliga organ för global beskattning kräver antingen ett mycket brett stöd eller att eliten går över folks huvuden. I det senare fallet tror jag knappast det är socialism och planhushållning vi kommer att få (däremot kanske en centralisering av den politiska makten). I det förra (det jag naturligtvis föredrar) är det inte så sannolikt heller. Inte minst därför tror jag vi måste bli mer konkreta än att prata om en "renässans för socialismen".

    Svara
  10. francophobe (47 comments)

    Jag har kallat det hela för den nya miljökolonialismen. Vad folk tenderar att glömma är att kolonialismen inte var ett illvilligt projekt, men att de som var långsiktigt för kolonisatörerna inte nödvändigtvis är långsiktigt för de koloniserae. IMF har på goda grunder kritiserats för just detta. Men miljörörelsen har inte tagit åt sig av den diskussionen.

    Svara
  11. Erik Svensson (11 comments)

    Hehe...Det verkar som om jag satt fart på debatten igen, och retat upp de flesta. Både på denna tråden och den om motståndet i Irak. Nåja, jag har uttryckt mig provokativt på bägge trådarna, så jag bad om det och tänker inte spela sårad oskuld. Några korta kommentarer:

    Jimpan:

    Du efterfrågar mer konkret vad som avses med "socialism". Kort och gott: Ett ökat gemensamt ägande, och en demokratisering av ekonomin. Observera att detta inte innebär att "staten" ska äga allt, utan att det privata ägandets makt ska inskränkas. Äganderätten ska alltså begränsas. I den meningen är utsläppsrättigheter något som socialister bör vara emot, eftersom det innebär en privatisering av en "allmänning", alltså den luft som ingen äger men som alla andas. Det område där vi tydligast ser hur det privata ägandets makt nu inskränks och förlorar terräng är den s. k. "intellektuella egendomen", alltså läkemedelsrecept (t. ex. bromsmediciner mot mot AIDS), musik, vetenskapliga artiklar m. m. Detta kan utvecklas ytterligare, men jag avstår från detta just nu.

    Marcus:

    Trevligt att vara överens iallafall om en sak, nämligen om utsläppsrättigheterna. 🙂

    Vänstra Stranden:

    Ursäkta mitt onödigt hårda och provokativa påhopp i den andra tråden! Jag tror att vi hade nått någon slags konsensus, tills du började prata vagt om "utländska trupper" i samma andetag som USA, det är orsaken till min kritik.

    Alla:

    "Demokratisk planhushållning" är inte samma sak som "Planekonomi" om man läser vad Göran Greider faktiskt säger. Läs honom igen!

    Svara
  12. francophobe (47 comments)

    Jag har läst den där artiklen och ju fler gånger jag läser den desto mer får jag känslan av att Greijder ser på socialismen som ett fotbollslag som han hoppas ska vinna. Miljön är mest med som en kuliss och i sig inte speciellt intressant för Greijder. Men det var inte riktigt så jag uppfattade Jimmys inlägg, det verkade handla mer om vilka effekter miljöengagemanget kan få om det kan finnas en baksida. Det som är en lösning i väst måste inte vara en lösning i utvecklingsländer som det västerländska DDT-engagemanget så brutalt illustrerade. Även om filmen Jimmy hänvisar till var en partsinlaga, jag har inte sett den, så finns ganska nära liggande exempel på hur Greenpeace motsätter sig lösningar för t.ex malaria bekämpning som afrikanska hälsovårdsmyndigheter förespråkar. Det man bör fråga sig är, vem har gett Greenpeace det mandatet? Talar de i afrikanernas sak? Eller har de en annan agenda, som uppenbarligen Göran Greijder har.

    Svara
  13. jimpan (121 comments)

    Tack, Erik. Nu börjar det mer likna den sortens argumentation jag var ute efter (och jag känner mig inte särskilt uppretad). Jag har läst Greiders artikel flera gånger, och jag måste säga att jag uppfattar den som rätt luddig (Francophobes ord om att Greider ser socialismen som ett fotbollslag han håller på tycker jag fångar det hela rätt bra). Det mest konkreta Greider skriver om framtiden är följande:

    I varje fall bör vi redan nu skilja mellan demokratisk planhushållning och icke-demokratisk kommandoekonomi av gammal öststatssort. Ty om socialism innebär att börja våga tänka kring en global, demokratisk planering av vår konsumtion och regleringar av vad som får transporteras över jordytan, ja då borde socialism kunna bidra med något i klimatfrågan.

    Fine, men det säger inte särskilt mycket. Han är ute efter nåt annat än ett globalt Sovjetunionen. I mina ögon verkar det vara något slags global keynesianism/socialdemokrati à la skandinaviskt femtiotal. Inget fel i det. Men om man är ute efter lösningar på klimatfrågan så har vi bara börjat diskutera. Det du skriver, Erik, om allmänningar (luften vi andas, kunskap, kultur, etc.) och privatisering tycker jag börjar likna nåt. Då har vi börjat bli lite mer konkreta. För min del får du gärna utveckla det lite mer.

    Bra fråga Francophobe ställer: Vem har gett Greenpeace deras mandat? Vilken roll bör olika NGO:er spela i demokratiska samhällen? Att de finns är ett faktum, men hur ska vi förhålla oss till dem? Någon har föreslagit att de största bör ha mandat i FN - är det någon bra idé?

    Och jag ser fortfarande den risk jag pekade på i Greiders tal om en global socialism. Men är det bara jag som är en skeptiker och pessimist?

    Svara
  14. Erik Svensson (11 comments)

    Eftersom det tycks finnas en viss förvirring vad gäller ord och deras betydelse, i synnerhet de laddade termerna "planekonomi" och "planhushållning" så tror jag att vi behöver reda ut ett och annat:

    För det första så behöver inte "plan" och "marknad" utesluta varandra, utan bägge kan förekomma sida vid sida. Inte bara kan, jag skulle vilja säga att det är fullkomligt nödvändigt! Renodlade marknadsekonomier finns inte idag, och de fall som har provats, t. ex. "laizze-faire kapitalismen" i England under 1700- och 1800-talen, slutade i ekonomiska kollapser och ständigt återkommande kriser. Renodlad marknadsekonom är, skulle jag vilja påstå, ett minst lika dött ekonomiskt system som stalinistisk planekonomi idag.

    De senaste experimenten med renodlad marknadsekonomi gjordes under 1990-talen i Sovjetunionen och Östeuropa, efter Berlinmurens Fall 1989, då nyliberala ekonomer från väst (bl. a. Anders Åslund från Sverige) förespråkade den ekonomiska "chockterapi" som ledde till ett ekonomiskt moras, drastiskt minskad tillväxt, sjunkande levnadsstandard och sänkt medellivslängd. Enligt flera beräkningar kostade de ekonomiska reformerna i Ryssland c. a. 3 miljoner människoliv under 1990-talet, om tittar på effekterna av den sänkta levnadsstandarden och den ökade barnadödligheten m. m. Ett ekonomiskt experiment som alltså får läggas på nyliberalismens moraliska skuldkonto, och som i sin brutalitet närmast kan jämföras med Stalins brutala införande av kommandoekonomin under 1930-talet.

    Det som hänt under Vladimir Putin är att staten delvis har återtagit sin kontroll över ekonomin, framförallt oljeindustrin, vilket lett till hårda konflikter med oljeoligarkerna. Denna ekonomiska politik av Putin har varit mer framgångsrik än kaoset under Jeltsin, vilket visar att man gick för långt med privatiseringarna och avvecklade även det som fungerade hyfsat, om än ej perfekt under Sovjeteran. Tyvärr har ju Putin stärkt statens grepp även på områden där den bör hålla sig borta, som t. ex. vad gäller att spionera på sina egna medborgare och att trakassera oberoende medier. Men denna relevanta kritik mot Putins auktoritära politik på detta området fråntar inte det faktum att en ökad statlig kontroll över ekonomin var absolut nödvändig och en förutsättning för att Ryssland skulle kunna utvecklas och gå vidare. En global trend idag är f. ö. att staten och det offentliga i ökad utsträckning tar kontroll över natur- och oljetillgångar, vilket vi ser i bl. a. Venezuela och Bolivia.

    Ökat offentligt och gemensamt ägande behöver inte leda till en framsynt miljöpolitik, vilket vi ser exempel på i fallet med Vattenfalls brunkolsinvesteringar i Tyskland. Men ett ökat statligt ägande och en ökad offentlig kontroll över ekonomin är en FÖRUTSÄTTNING för att lösa miljöpropblemen, eftersom det är enbart offentligt ägda energiföretag som kan åläggas uppgifter som t. ex. att investera i miljövänlig teknik. Med andra ord: Staten ska gå före, istället för att invänta "marknaden", och i Greiders demokratiska planhushållning så spelar staten och det offentliga en mer aktiv roll än i det nuvarande privatkapitalistiska system som stärkts efter Berlinmurens fall 1989.

    Ett annat område vi ser detta på är vetenskaplig publicering där statliga forskningsråd i både Sverige och USA numera i högre utsträckning KRÄVER att forskare publicerar sina resultat i "Open Acces"-form, d. v. s. fritt tillgängliga på nätet, så att skattebetalarna kan få fri tillgång till denna information. Här spelar alltså staten och det offentliga en offensiv roll och går före, och agerar inte enbart "städgumma" åt kapitalet. Open Access-publicering leder i förlängningen till en revolutionär förändring, eftersom de stora tidskrifterna och kunskapsföretagen förlorar sin makt över den vetenskapliga informationen som nu blir fritt tillgänglig och därmed "gemensam egendom". Liknande strömningar sker vad gäller mediciner och patent på mediciner och på musikområdet. Är det någon som på allvar tror att t. ex. musikindustrin kommer att återfå sin forna makt, att jakten på fildelare kommer att lyckas och att folk kommer att snällt börja köpa CD-skivor igen? Knappast. Teknikutvecklingen har, återigen, gjort det svårare att "hägna in" och monopolisera icke-materiell egendom, och den gemensamma mänskliga sfären (vetenskaplig kunskap, musik, kultur, läkemedelsrecept) ökar stadigt år från år. Detta är en oundviklig utveckling som Karl Marx säkerligen skulle ha följt med stort intresse och sett exempel på hur produktivkrafternas utveckling under kapitalismen på längre sikt undergräver kapitalismen själv.

    Ett komplext kunskapssamhälle skulle jag vilja påstå KRÄVER en ökad planering eftersom de mest skilda delar av ekonomin hänger samman, globalt, nationellt och lokalt.

    Nyliberala motståndare till "planekonomi" och "socialism" glömmer att stora multinationella företag i princip redan ÄR planekonomier, och de är dessutom TVUNGNA att vara planekonomier för att överhuvudtaget kunna överleva. Vem har inte t. ex. gått på en lokal McDonalds-restaurant någon gång och förundrats över hur de planerar för dagen och hur mycket de ska sälja, vilka råvaror de ska köpa in etc.? Alla som vet hur sådana restauranter fungerar vet att det finns en central varifrån uppgifter till de lokala restauranterna skickas ut om hur många hamburgare och av vilken sort som ska tillverkas just denna dagen. Dessa uppgifter beräknas bl. a. på årstiden och lokala väderförhållanden, och är baserat på tidigare insamlade uppgifter om kundbeteenden etc. Med andra ord: McDonalds är en gigantisk planekonomi, och hade aldrig kunnat överleva och bli så stort företag om det INTE hade fungerat som en planekonomi av detta slag. Hade de lokala McDonalds'restauranterna varit utlämnade till "marknadens" tillfälliga nycker så hade kostnaderna för råvaror ökat dramatiskt, och vissa dagar hade de fått slänga överbliven mat, och andra dagar hade maten inte räckt till. Privata företag är alltså planekonomier som inte har råd att följa marknadens nycker. Skillnaden mot ett mer socialistiskt planekonomiskt system är bara att i ett privatkapitalistisk planekonomi så planeras det framförallt i syftet att öka ägarnas profit, utan några andra hänsyn som behovet av det lokala samhället eller miljön. Datoriseringen och internet har dessutom gjort att denna typ av modern planekonomi fungerar allt bättre och mer effektivt än den någonsin hade möjlighet att göra i 1930-talets Sovjetunionen med dess dåliga kommunikationskanaler.

    Det blev långt det här, men mitt budskap kan sammanfattas med följande: Vi ska sluta varna för "planekonomi" eller "planhushållning" utan konstatera att någon form av långsiktig planering ALLTID kommer att behövas i våra moderna samhällen. Frågan är alltså snarare om denna planering ska överlåtas på privata företag eller om staten och det offentliga bör öka sin roll och bli en mer aktiv del av ekonomin. Det sistnämnda tycker jag är självklart, vilket mina exempel ovan förhoppningsvis har visat.

    Svara
  15. francophobe (47 comments)

    Det var en intressant genomgång av liberalism kontra socialism, min erfarenhet är dock att det är svårt att övertyga någon på just den punkten, särskilt på ett sånt här forum, så jag lämnar det åt sidan.

    Frågeställningen här var väl dessutom, vem planerar och vad får det för konsekvenser. Jag klipper in:

    --------------------------

    För tre år sedan försökte representanter för afrikanska hälsovårdmyndigheter återintroducera DDT i malaria bekämpningen, något som starkt motarbetades av Greenpeace och europeiska biståndsmyndigheter som SIDA.

    Environmental groups like Greenpeace lobby for the Pops exemption to end in just a few years' time. Dr Paul Johnston is principal scientist in the Greenpeace Research Laboratories at the UK's Exeter University.

    "The interests of all people need to be considered," he told Earth Files.

    "There are very large issues relating to how it behaves in the global environment.

    "It only partially breaks down into secondary products, and DDT and these metabolites are transported very long distances and can be localised in other environments where they can cause problems, particularly in the very cold environment of the Arctic."

    [...]

    The belief that western agencies will not support DDT-based malaria projects is widely held among people close to the issue in South Africa.

    Documents seen by Earth Files support their case.

    The Swedish aid agency Sida has a procurement policy expressly prohibiting the use of its funds for buying DDT.

    Men det som är "långsiktigt" för Greenpeace och SIDA är nödvändigtvis inte långsiktigt om du bor i Afrika.

    Eight years ago South Africa switched from DDT to a different type of insecticide called pyrethroids, regarded as more environmentally benign. But within four years, mosquitoes became resistant, and the annual number of malaria cases rose tenfold.

    DDT was re-introduced, and cases have fallen again.

    --------------------------

    Kommer afrikan någonsin att kunna förstå att det låg i hans långsiktiga intresse att skydda miljön på Arktis på bekostnad av att hans barn riskerade att få malaria och att malaria epidemin långsiktigt tyngde sjukvårdskostnader och därmed försämrade utvecklingsmöjligheterna i hans land.

    De stora frågorna är vem planerar, med vilket mandat och i vems intresse?

    Svara
  16. Vänstra Stranden (27 comments)

    "De stora frågorna är vem planerar, med vilket mandat och i vems intresse?" Exakt så. Därför demokrati (det minst dåliga styrelseskicket) och därför är miljöfrågan egentligen en fråga om orättfärdig och ojämlik fördelning och utnyttjande av resurser. Alltså - makt, politik, beslutsfattande mm. Gråt inte - organisera!

    Svara
  17. Erik Svensson (11 comments)

    Ett litet inlägg i diskussionen om DDT och Greenpeace:

    1. Frågan är inte vem som har GETT Greenpeace "mandat" att engagera sig i DDT-frågan. Oavsett vad man tycker i själva sakfrågan så "ges" inte sådana här mandat till organisationer, utan organisationerna TAR SJÄLVA PÅ SIG sådana här mandat och driver frågan. Något annat vore knappast möjligt, och det är svårt att anklaga miljöorganisationer för att de driver miljöfrågor och därmed är "enfrågeorganisationer". Sedan är det givetvis upp till regeringar och beslutsfattare att göra de svåra avvägningarna som behövs, t. ex. mellan malariabekämpning och riskerna med DDT.

    2. Det är lite fånigt att ställa miljön i arktis mot miljön i Afrika. Av flera skäl. I globaliseringens tidevarv torde det vara uppenbart att miljöproblem i Tredje Världen påverkar även oss i Europa, t. ex. i form av miljöflyktingar. Omvänt så kommer miljöproblem i Arktis och Europa också att påverka människor i Tredje Världen. Med en viktig skillnad: De har inte samma ekonomiska möjligheter att vidta åtgärder för att skydda sig om t. ex. Arktis isar smälter och havsytan stiger. Holländarna har råd att bygga skyddsvallar, men det har knappast regeringen på Maldiverna.

    3. Angående DDT vs. malaria: Det är inte riktigt så enkelt så att DDT bara "försvinner" från Afrika till Arktis om man börjar bekämpa malariamyggor i stor skala. Tvärtom kommer sannolikt mycket av DDT och dess restprodukter att stanna kvar i Afrika, och effekterna blir synliga på mycket längre sikt, 10-30 år framåt i tiden. Förespråkar man malariabekämpning med DDT så ska man alltså vara medveten om att det är en strategi som på kort sikt minskar dödsfall och skador m. a. p. minskad spridning av malaria, men på längre sikt får negativa miljökonsekvenser, inklusive för människorna i Afrika.

    Det känns som en väldigt ytlig diskussion att ställa miljöfrågor mot fattigdomsbekämpning som en del har gjort i detta inlägget, eftersom de är oerhört intimt förknippade med varandra. Att tro att man ska kunna lösa malariaproblemet med massivt användande av DDT är ungefär lika naivt som att tro att man kan lösa världens energiproblem med en massiv utbyggnad av kärnkraften (vilket skulle innebära att vi måste tiodubbla antalet reaktorer i världen jämfört med idag).

    Svara
  18. francophobe (47 comments)

    1. Dom som har gett Greenpeace mandatet är västerlänningar genom finansiering och Greenpeace driver därmed västerländska intressen, i det här fallet uppenbarligen i motsats till vad afrikanska hälsoorganisationer önskar. Ibland kan det vara mangroveträsk.

    2. DDT har mig veterligen användts i många länder för malariabekämpning. Det är blott och endast afrikanska länder som förhindrats, inte genom direkt lagstiftning utan med bistånd som påtryckningsmedel. På vilket sätt har DDT med isar att göra? Förmodligen har Paul Jonston helt andra intressen framför ögonen än vad han skulle haft om det var hans land som var malaria drabbat.

    3. Det låter intressant på många sätt. Jag är övertygad om att det finns utbildat folk i Afrika som kan avgöra bättre vad som är i deras intresse än vad Greenpeace och Sida kan.

    Du får gärna åka ner och kalla dom för naiva om du vill. Problemet är just det, de som finansierar Greenpeace sitter där hemma läser en artikel där mr. X vi kan kalla honom Erik anser att det är naivt att använda DDT i malariabekämpningen. De skänker 100 kronor till Greenpeace som senare tar sig makten att förhindra afrikanska myndigheter att använda DDT i malariabekämpningen. Malaria spridningen i Afrika ökar, vem ska ta ansvaret för det? Afrikanska regeringar vore rimligt, problemet är att i det här fallet var det Sida och Greenpeace som tog beslutet.

    Om något land, säg ett kolproducerande land i Asien anser att det enda rimliga sättet för dom att ersätta kolproduktionen är kärnkraft. Vem är då du att avgöra om det är naivt eller ej?

    En gång i tiden kallades detta kolonialism, då hette det London och Paris istället för Sida och Greenpeace.

    Svara
  19. francophobe (47 comments)

    Om DDT, Malaria, Greenpeace och Sida skymmer argumentet så kan du byta ut orden mot Kondomer, Familjeplanering, USA och Vatikanen.

    Svara
  20. francophobe (47 comments)

    Känner att jag måste förtydliga mig en sista gång. 😀

    Alltså, det som är en lösning för en västerlänning behöver inte nödvändigtvis vara en lösning för en afrikan. DDT-rörelsen byggde huvudsakligen på en bok skriven av Rachel Carson, hon orade sig över att fågelbeståndet hade minskat. Hade Rachel Carson gjort samma bedömning om det var i hennes område malarian härjade?

    Greenpeace får sin huvudsakliga finansiering från västerlänningar och var i det här fallet i Rachel Carsons position.

    Om de här frivilligorganisationerna som Jimmy nämner i sitt ursprungliga inlägg har sin finansiering från just västerlänningar, är det då inte sannolikt att deras lösningar likt DDT-problemet är lösningar just för västerlänningar? Är det ensa säkert att en afrkan eller asiat uppfattar det som en lösning. I fallet malaria kontra DDT så löstes åtminstone inte malariaproblematiken.

    Det kan vara intressant att diskutera demokratisk planhushållning, men så vida världen inte inom en 20-30 års period inlemmas i ett funktionellt parlamentariskt system så blir diskussionen inte mycket mer än teoretiskt intressant. Viktigare då att faktiskt fokusera på vad dessa organisationer faktiskt står för och vem de kämpar för. För som du nämner, Greenpeace men också Vatikanen har just tagit sin makt. Frågan är i vems namn.

    Svara
  21. francophobe (47 comments)

    Jag vet inte hur många länder som praktiserat demokratisk planhushållning,men eftersom jag är indier så tål det ju påpekas att Indien fram till 1991 praktiserade just demokratisk planhushållning.

    Regeringen la upp en femårs plan för hur mycket som skulle produceras varefter man gav licenser till enskilda företag att förverkliga målsättningarna som regeringen satt upp. Man kallar det fortfarande för "planer" men efter Manmohan Singh blev finansminister på 90-talet så gav man upp det sk License Raj så det är inget annat än en vanlig budget. Någon direkt triumf firade den demokratiska planhushållningen knappast, tvärtom så blev systemet extremt korrupt med mutor mellan företag och politiker för att få just de här licenserna.

    Vill man vara elak så var ju Bhopal katastrofen det värsta exemplet på License Rajs baksidor, där regeringen hotade med att inte förnya Union Carbides licenser när man inte uppfyllde Kongresspartiets produktionsmål.

    Svara
  22. Jan Lindström (1 comments)

    Det är helt klart så att "klimatalarmism" är ett hot mot demokratin. För att kunna hejda klimatförändringarna krävs vad som i vissa miljökretsar kallas "micro-management". Dvs detaljerad kontroll av medborgarnas vanor och beteenden. Allt för miljöns skull. Det låter bekant?..16-talet: beslut av Guds nåde. Hur ska man ifrågasätta det? 60-70-talet: i solidaritetens namn. Också svårt att ifrågasätta. Alarmismen har väckt antidemokratiska krafter till liv som nu får access till de vanliga medoborgarnas liv utan möjlighet att värja sig. Det börjar med "sop-spioner". Vad slutar det?
    Jag har själv forskarbakgrund. Det finns många, opolitiska och Exxon-obundna som ifrågasätter de s.k "bevis" som läggs fram. Om man läser IPCC:S senaste rapport ser man att CO2 betydelse som GHG faktiskt har skrivits ned! Likaså gäller havsnivåns höjning (prognosen har halverats (!) sedan förra rapporten. Vad gäller alla dessa temperaturskrämselrapporter så finns det indicier för en minst lika varm period under medeltiden, som dessutom verkar ha varit global (IPCC vägrar godta just detta trots att det finns minst lika mycket "bevis" som de själva lägger fram. Alla världsdelar bär spår av den = global?). Temperaturförändringarna var dessutom minst lika snabba och detta utan tillstymmelse till SUV:ar. Rättfärdigar detta fortsatt energislöseri? Naturligtvis inte. Kan vi stoppa klimatförändringarna? Absolut inte. Men vi kan påverka dem lokalt och vi kan minska effekterna.

    Bara två kommentarer till alla falsarier som valsas runt av alarmisterna:

    1) Det har aldrig funnits så många isbjörnar som nu. Det totala antalet ökar. (Inte minskar, även om enskilda stammar gör det, dom de alltid har gjort). År 1421 seglade en kinesisk flottstyrka genom ett isfriit hav vid nordpolen. Tydligen överlevde isbjörnarna detta?

    2) Det finns kontinuerliga mätningar av CO2 i atmosfären sedan 20-talet. De visar helt andra värden än de som tagits fram från Manoa Loa. Man har helt fräckt skrotat dessa värden eftersom de tidvis visar värden långt över dagens 380 PPM.

    osv, osv, osv

    Svara
  23. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  24. Victor (2 comments)

    Intressant, men tycker nog att oron för en "global centralisering av den politiska makten" är ngt av en teoretisk, snarare än en verklig utmaning. Det råder allt större konsensus om att klimatpolitiken är oerhört fragmenterad och polycentrisk (http://peopleandplace.net/on_the_wire/2010/9/8/ostrom_polycentricity_and_climate_change), vilket gör det mycket svårt att ens tänka sig en global centralisering. Mycket av det som sker inom klimatpolitiken sägs ibland vara ”governance without government”, styrning inom ett myller av icke-statliga aktörer. Ett konkret exempel: FN:s miljöprogram UNEP har i årtionden urholkats alla former av maktresurser på internationell nivå. Detta har varit en medveten strategi från nationella regeringars sida som i område efter område (avskogning, havsförsurning, biodiversitetsfrågor) inte velat åta sig några internationellt bindande mål.

    Världshälsoorganisationen WHO brukar ju ses som en internationell organisation med starkt int mandat, men ser man till hur de opererar så är det främst genom att samordna information, och vetenskapliga nätverk. Även här kryllar det av stora icke-statliga aktörer som inte styrs av ngt enkelt definierat demokratiskt mandat. Jag tror att många experter inom internationell miljöpolitik skulle argumentera för att det – ur effektivitetssynpunkt - är för svårt att globalt centralisera den politiska makten, och att det är just detta som gör att vi nu möter flera samverkande globala miljökriser. En annan aspekt som dyker upp i diskussionen är att ansvarutkrävandet på int nivå sker indirekt genom att enskilda stater gemensamt definierar de mandat under vilket internationella organisationer opererar.

    Hoppas att detta krånglar till diskussionen ngt...

    ---
    Tack för invändningarna! Jag hoppas kunna följa upp det här med ett inlägg så småningom. Bland väckte dina två artiklar som du tipsade om på Twitter en del tankar hos mig. /Jimmy

    Svara

Kommentera