Kielos om identitetspolitik – igen

Av den 30 april, 2007

Frilansskribenten Katrine Kielos har åter en gång skrivit om socialdemokratins förhållande till identitetspolitik. Den här gången i Tiden, socialdemokratisk idé- och debattidskrift grundad 1909. Artikelns budskap gör mig kluven.

Jag tror att pudelns kärna ligger i den motsättning mellan statssocialism och rörelsesocialism som finns inom socialdemokratin. I Demokratiutredningens skrift nr 29, Civilsamhället som demokratins arena (SOU 1999:112) skriver statsvetaren Mats Dahlkvist.

”Rörelsesocialism” kallar jag sådan praxis och sådana idéer i arbetarrörelsens historia där industriarbetarnas och det övriga ”arbetande folkets” organisering ses som utgångspunkt och tyngdpunkt. Arbetarnas egen organisering och egna erfarenheter ses som bärande strukturer för det nya samhället. /.../ Levande organisationer blir självändamål. Rörelsesocialister tänker sig en decentraliserad organisationskultur och ett decentraliserat samhälle. Rörelsesocialismens tänkande rör sig nerifrån och upp. /.../ Den tänker sig vanligtvis ett ideologiskt och organisatoriskt pluralistiskt samhälle med olika organisationsformer sida vid sida.

Känns rätt najs, tycker jag. Bortsett då från att industriarbetare i dag inte är den självklara utgångspunkten för politisk organisering. Men decentralisering, pluralism och självorganisering är goda ledord.

Rörelsepolitik kontra statspolitik

Jag tror att s k identitetspolitik sällan blir problematisk som utgångspunkt för sociala rörelser. Människor organiserar sig med utgång från sin självförståelse - egendomslösa småbrukare i Syd, miljöaktivister från medelklassen i Nord, papperslösa migranter från Syd till Nord, hbt-aktivister eller underbetalda vårdbiträden. För en bred rörelse med progressivt och emancipatoriskt syfte är det en angelägen uppgift att finna ett språk som integrerar denna mångfald av identiteter i gemensamma intressen, samtidigt som själva mångfalden inte får gå förlorad i en strävan efter ideologisk enhetlighet.

Mats Dahlkvist skriver vidare.

”Statssocialism”, å andra sidan, kallar jag den strömning inom arbetarrörelsens historia som lägger tonvikten vid statsmakt, offentliga förvaltningar, partiets parlamentariska styrka och innehavet av regeringsmakt. /.../ De institutionellt organisatoriska lösningarna för det nya samhället söks i linje med stat och offentlig förvaltning. Man tänker inledningsvis främst på statligt ägda företag, efter hand också på statliga välfärdsprogram implementerade i offentliga myndigheter. Statssocialismen kommer att försöka bygga in arbetarrörelsen och dess organisationskultur i statsapparaten, i en enhetligt tänkt samhällsorganisation. Den statssocialistiska traditionen kommer med nödvändighet att bli beroende av att inneha regeringsmakt eller åtminstone en stark ställning i riksdagen. /.../ Tänker man på demokratisk vitalitet tänker man på partiet. /.../ Statssocialismen kommer därför att med nödvändighet tänka uppifrån och ned. /.../ Den tänker sig en enhetlig och centraliserad arbetarrörelse och ett enhetligt och centraliserat samhälle. Den tänker sig enhetliga system och systemskiften.

Ur detta perspektiv blir det givetvis problematiskt att institutionalisera en mångfald av olika intressegrupper. En integrationspolitik t ex som identifierar marginaliserade grupper och till dem kopplar särskilda åtgärder får som enda syfte, som Katrine Kielos uttrycker det, "att om och om igen plåstra om de värsta såren". Det är då särskilt intressant att Masoud Kamali, den utredare som tillsattes av Mona Sahlin, i sin slutrapport Integrationens svarta bok (SOU 2006:79) föreslår att integrationspolitiken skrotas. Till förmån för en politik med två grundläggande mål:

att minska socioekonomiska klyftor mellan olika grupper och att främja lika möjligheter och likvärdigt utfall utifrån meriter och arbetsinsats för alla oavsett etnicitet, kön, religion, sexuell läggning, ålder och andra ”andrafierande” orsaker.

Katrine Kielos alternativ till identitetspolitik

Jag tycker att de mer eller mindre konkreta förslagen i Katrine Kielos artikel är bra. Och resonemangen kring identitetspolitik är intressanta, om än ur ett intellektuellt perspektiv snarare än rörelsepolitiskt. Jag vill inte se dem som åthutningar till dem som organiserar sig utifrån sin självförståelse, utan snarare som tankeställare för makthavare. Det som gör mig kluven är att det här inte framgår tydligt, och det kan vara jag som gör en välvillig läsning.

Arbetskraftsinvandring, höjning av kvinnors löner, individualisering av föräldraförsäkringen, debatt om medborgarskapet, etc. är alla bra idéer - men jag saknar konkreta förslag om hur. Det ligger fortfarande på en nästan lika abstrakt nivå som "omfördelning av ekonomin och dekonstruktion av identiteter". Och hur kan ett politiskt parti verka för det sistnämnda?

Katrine Kielos vill att socialdemokratin ska,

  • Genom opinionsbildning arbeta för att dekonstruera begrepp som etnicitet, sexualitet, kön och ras. Socialdemokratin kan här snegla på kritisk rasteori, queera perspektiv på sexualitet och poststrukturalistisk feminism.

Jag undrar om man inte är lite ute på hal is när man begär detta av ett parlamentariskt parti, dessutom ett som är så stort som Socialdemokraterna och gör anspråk på att vara statsbärande. Kanske är jag för anarkistiskt lagd, men institutionaliserad maktkritik är lite av en självmotsägelse. Snarare är denna lovvärda opinionsbildning en uppgift för sociala rörelser, tankesmedjor och intellektuella. Gärna med stöd av den interna oppositionen i SAP.

***

Jag lovade i ett tidigare inlägg att jag inte skulle skriva om identitetspolitik igen. Det var lite överilat, så jag tar tillbaka det. Men jag lovar att aldrig mer använda uttrycket i pejorativt syfte.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Katrine Kielos, identitetspolitik, socialdemokraterna, statssocialism, rörelsesocialism, Mats Dahlkvist, självorganisering, decentralisering, integration, integrationspolitik, Masoud Kamali, strukturell diskriminering, Mona Sahlin, opinionsbildning, makt

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

10 reaktioner på ”Kielos om identitetspolitik – igen

  1. Charlotte (146 comments)

    Du är klok du Jimpan, klok & generös. Själv läste jag förstås Kielos text på ett betydligt mindre snällt sätt. Men så är jag ju också en gammal surkärring. 🙂

    Svara
  2. Per Herngren (11 comments)

    Möjligtvis sätter du Jimmy lite för lätt likhetstecken mellan identitetspolitik och grupper som arbetar med självförståelse. Detta likhetstecken sätts ofta av rörelseforskare och blir maktteknik för att förenkla komplexitet och skapa kontrollerbara kategorier.

    När feminister som Nancy Fraser och Judith Butler kritiserar och undergräver identitetspolitik så är det både en maktkritik och en abstraktion som man inte alltför lättvindigt kan använda för att kategorisera specifika grupper och organisationer. Detta gör det möjligt att upptäcka att ingen grupp lyckas föra en identitetspolitik. Den blir genast en motsägelse eftersom försöket att förverkliga identitet innebär att identitet saknas. Detta skapar sprickor och öppningar där folk kan klämma sig ut som i queerdiskursen.

    Samtidigt blir det också möjligt att föra en maktkritik mot konkreta försök att bli identisk med sig själv utan att kategorisera och avfärda de som arbetar med självbilder.

    Med detta försöker jag säga att när en grupp avfärdar en annan grupp som "identitetspolitik" så är det en totalisering och kategorisering som i sig själv blir en identitetspolitik. "Dom är sådana. Dom är lika varandra. Dom är identitetspolitiska". Sådana kategoriska uttalanden är alltså minst lika mycket identitetspolitik som att säga att "vi är samma, vi är sådana".

    Men queerkritiken mot identitetspolitik, eller Nancy Frasers kritik, behöver inte falla in i denna fälla så länge de inte avfärdar andra (buntar ihop dem som identitetspolitiska).

    Med hjälp av dessa motsägelser mellan grupp och handling, mellan abstrakt maktkritik och bejakande av den konkreta kampens komplexitet tycker jag kritiken mot identiskhet är fruktbar och viktig.

    ---
    Jag håller med dig, Per. Det jag menar är inte att "identitetspolitik" är något "de andra" sysslar med. All organisering sker i någon mening mening med utgångspunkt i självförståelse. Vad är annars "identitetspolitik"? /Jimmy

    Svara
  3. Per Herngren (11 comments)

    ps. Sedan undrar kanske någon om det jag skriver har något med Kielos kritik av socialdemokraterna att göra. Inte mycket. Jag är inte intresserad av hur organisationen nationalstaten löser sina interna kategoriseringsproblem. Jag är mer inriktad på hur andra samhällen organiserar sig: motståndsgrupper, kooperativ, feminister, queer-samhällen etc.

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    Jag ser en del problem med att dra paralleller till stats- kontra rörelsesocialism, till att börja med eftersom man då reducerar denna nya konflikt till det gamla vanliga interna sosse-käbblet. Debatten mellan stats- och rörelsesocialister var relevant i en värld som innehöll en tydligt definierad förtryckt majoritet (arbetaren). En queer och poststrukturalistisk socialdemokrati vs en identitetspolitisk är en relevant diskussion i en värld som istället hyser mängder av förtryckta minoriteter.

    Den historiska utvecklingen mot diversifierat förtryck har gjort det nödvändigt att komplettera klassanalysen med en bredare maktanalys, som förmår att förklara både vertikala (som klass) och horisontella (kulturella, etniska etc) skikt i samhället. Poststrukturalismen, postkolonialismen, queer-teorier och så vidare, är viktiga bidrag till detta, som gjort att man inte längre behöver krysta fram kopplingar till produktiosnförhållandena för varje orättvisa, vilket i sin tur är väsentligt om man vill se ett alternativ till statssocialistiska lösningar.

    Motsättningen mellan denna "ståndpunkt" och en identitetspolitisk är alltså inte av samma art som den mellan rörelse- och statssocialism. Exempelvis är objektifieringen det politiska subjektet (shit, vilken prettofras 🙂 en väsentlig kritik mot såväl statssocialism som - en i övrigt rörelseorienterad - identitetspolitik.

    Huruvida detta är ett problem eller inte beror inte minst på vilket maktbegrepp man använder och hur man definierar motstånd mot den makten. Identitetspolitik verkar exempelvis inte motsvara någon av Fanons kategorier för motstånd mot förtryck, som du skrivit förtjänstfullt om. Det vore intressant att titta närmare på för övrigt...

    ---
    Jag förstår dina poänger. Min avsikt var inte att reducera konflikten till stats- kontra rörelsesocialism, utan anlade det perspektivet för att försöka förstå Katrine Kielos. För det är ju uppenbarligen inte så att hon vill "tillbaka" till en politik som enbart handlar om ekonomi och klass. Tycker du ändå jag är fel ute? /Jimmy

    Svara
  5. Marcus (478 comments)

    (Med "värld" i det första stycket, kommentaren ovan, menar jag naturligtvis inte Värld med stort V, utan den ideologiska världsbild som legat/ligger till grund för socialdemokratisk politik. Fler grupper än arbetaren var förtryckta på 1800-talet - jag vet faktiskt det... 😉 )

    Svara
  6. Marcus (478 comments)

    Tja... Å ena sidan har den nya världsbilden - då de klasslösa blivit politiskt objekt för vänstern (om du minns mitt VVV-inlägg...) - lett till en liberalisering av vänsterns världsbild, med ibland ett anammande av identitetspolitiska strategier. Det finns en tendens, tycker jag, att denna utveckling betraktas som vänsterns enda pågående utveckling - att alternativet är den marxistiska klassanalysen, med mer eller mindre krystade kopplingar till produktionsförhållanden som enda förklaringsmodell.

    Men då missar man den andra sidan, att vänsterideologi har genomgått en lika stor utveckling som snarare distanserar sig ytterligare från den liberala världsbilden. Det är här man kan plocka upp queer, världssystemanalys, diskursiv makt och liknande idéer, det som Kielos efterfrågar hos sin socialdemokrati.

    Jag tolkar ditt inlägg ungefär som att identitetspolitik är oförenligt med statssocialistiska ambitioner, men att det finns "god" identitetspolitik för den som är mer rörelseorienterad - och att konflikten uppstår för Kielos eftersom hon är lite åt det statssocialistiska hållet.

    Jag skulle vilja säga att det är så du, som (väl?) ligger närmare vänsterliberalens ideal, tolkar konflikten, men att detta knappast är Kielos mening (eller snarare - det är inte min! Jag ska nog inte göra mig till uttolkare av hennes innersta tankar). Annorlunda uttryckt:

    Din analys tycks mig egentligen vara ett uttryck för "vänsterliberalismens" problem med statssocialism än en analys av förhållandet identitetspolitik-maktkritik (eller vad man nu ska kalla det), eftersom denna "vänsterliberalism" inte upplever en fundamental konflikt gentemot identitetspolitik. Det maktkritiska perspektivet upplever faktiskt (ofta) konflikten som just fundamental, eftersom den identifierar (!) själva identifikationen (med den här typen av gruppidentiteter, nota bene) som en del av maktens verkningar.

    Förstår du vad jag menar?

    (Jag vet att jag låter lite offensiv här, och hoppas att du ursäktar. Det är inte menat som ett påhopp eller en anklagelse, och eventuella etiketter som "vänsterliberal" och "identitetspolitik" är inte använda i pejorativt utan deskriptivt syfte. Jag har bara varit alldeles för mycket på defensiven i just den här angreppspunkten tidigare, det spårar lätt ur i något slags fraktionsstrids-retorik som jag inte alls är ute efter. Men jag hoppas och tror att just vi kan diskutera det utan den typen av låsningar.)

    ---
    Jag förstår din oro, men lovar att jag absolut inte tar illa upp av din begreppsanvändning. Det är intressant det du säger, fast jag undrar om du menar att jag missat den utveckling vänsterideologi tagit, där man kan plocka in "queer, världssystemanalys, diskursiv makt och liknande idéer". Jag vill nämligen mena att jag tycker såna tankar är högst konstruktiva - och försöker ta in dem i mina analyser. Sen är kanske inte mina analyser så bra att det lyckas... 😉

    Ett nytt inlägg kommer i kväll, för jag tror att jag (med viss hjälp) lyckats lista ut vari åsiktsskiljaktigheterna egentligen ligger. I mitt första inlägg efter Katrine Kielos analys (om du minns) låg jag ganska nära hennes ståndpunkter. Men sen fick jag såna reaktioner att jag tänkte att jag missförstått det hela. Jag tror jag vet varför... /Jimmy

    Svara
  7. Marcus (478 comments)

    Jag känner naturligtvis till dina beröringspunkter med den "andra" utvecklingen av vänstern, men jag kan absolut tycka att du har använt Fanon, Foucault etc alldeles för lite i analysen av just den här debatten... Jag vet inte om du håller med?

    Nå, jag försöker ju själv slingra skallen runt problematiken här och det ska bli spännande att se vad du har kommit fram till... 🙂

    ---
    Kommer inte ta upp vare sig Foucault eller Fanon i det kommande inlägget heller, men du har förstås rätt. Jag tog upp Foucault i början, men det var det enda. Inlägget ikväll blir en summering, sedan kan vi gå vidare (med Foucault, Fanon och andra - t ex Butler). 😉 /Jimmy

    Svara
  8. Pingback: Identitet, livsstil och rörelser - en summering « strötankar och sentenser

  9. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  10. Pingback: Vad vill socialdemokratin? « strötankar och sentenser

Kommentera