Kan nåden finnas utan en Gud?

Av den 16 juni, 2011

Jag går ibland igenom mina gamla utkast till bloggposter för att se vad som är värt att jobba vidare på och vad som kan kastas. En del saker kan läggas ut trots att de inte är helt genomarbetade. Som det här teologiska lästipset.

En sommar för fyra år sedan läste jag religionspsykologiprofessorn Owe Wikströms Sonjas godhet (2006). Han kommer att vara sommarpratare i år (den 4 augusti), så detta kan vara ett bra lästips för den som blir inspirerad. Bland hans böcker har jag även bekantat mig med Ikonen i fickan (2004) och, som kurslitteratur, Den religiösa människan (med Antoon Geels, 1985). Det brukar vara rätt angenäm läsning. I Sonjas godhet, med underrubriken Medkänsla i en självupptagen tid, är utgångspunkten det stora intresse för andlighet som det byggts en hel industri kring. Självförverkligande och en holistisk syn på tillvaron i all ära, men det talas sällan om sociala eller politiska faktorer bakom den existentiella vilsenhet som andlighetsindustrin exploaterar. Man ska ta hand om sig själv; sällan betonas omtanke om andra. Där finns också avskräckande drag av framgångsteologi (trots frånvaron av Gud).

Owe Wikströms bok Sonjas godhet: Medkänsla i en självupptagen tid (2006).

Nyandligheten har sina rötter i sextiotalets motkultur och artonhundratalets teosofi. Owe Wikström lyfter fram andra traditioner, och det är framför allt tre avsnitt i Sonjas godhet som fångar mig. Ett utgår från ett samtal med en frälsningssoldat, ett annat från kristen klostertradition och det tredje den fiktiva karaktär, Sonja Marmeladova i Dostojevskijs Brott och straff, som givit boken dess namn. Centralt i samtliga är begreppet nåd.

På Plattan, vid Sergels torg i Stockholm, träffar Owe Wikström en frälsningssoldat som står och sjunger för förbipasserande. Han pratar lite med henne om drivkraften till att göra det hon och hennes kamrater gör. Hennes svar är intressant.

Inte ens om du springer runt här på Plattan eller hjälper neddekade personer i åratal så kommer du närmare eller längre från Gud. Trons poäng är att ta emot en gåva från Gud - den mottagande hållningen. Visst är det en stor glädje i givandet, men den ger dig inga fördelar inför vår Herre. Poängen är nåden, broder.

Frälsningssoldaten påminner professorn om helgonet Franciskus av Assisi (1181-1226). Han återger i sin bok ett stycke ur den så kallade Franciskusbönen.

Mästare, låt mig inte så mycket söka att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket söka bli förstådd som att förstå,
inte så mycket söka att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som man får
det är genom att glömma sig själv
som man vinner sig själv.
Det är genom att förlåta som man blir förlåten,
det är genom att dö som man uppstår till det eviga livet.

Owe Wikströms tolkning är att när en människa utifrån förvissningen om att hon själv är helt accepterad, trots alla sina brister och misslyckanden, går in för att hjälpa andra så minskar hennes jakt efter yttre bekräftelse. Det är förstås lätt att säga. Kan den som, liksom jag, inte har tron på en personlig Gud uppleva en sådan nåd? Kan vi förvänta oss det av våra medmänniskor? Jag tror det är ett för stort krav att ställa på någon annan, ens de närmaste.

Origenes av Alexandria (182-251).

I den kristna klostertraditionen finns något som kallas lectio divina, 'helig läsning', vars principer formulerades av kyrkofadern Origenes på 200-talet. Tre saker betonas: "att öva den andliga läsningen, att aktivt försöka se och göra något för de förbisedda - utan tanke på egen vinning - och att leva i den gudomliga liturgin." Det första handlar om det heliga landskapet, att meditera över Bibelns alla personer och händelser. Det andra handlar om vardagens landskap, att låta sig beröras av människor man stöter på och sedan försöka göra något konkret för dem. Det tredje handlar om ritens landskap, att regelbundet och tillsammans med andra fira liturgin och gestalta sin tillhörighet till den eviga världen. De tre är lika viktiga.

Den andliga läsningen, som gärna skulle ske högt och tillsammans med andra, ansågs leda till andlig mognad och ökat engagemang. Genom läsningen fogades det egna livsödet in i den stora berättelsen. Genom liturgin befästes detta ytterligare. Men läsningen var också ett slags självrannsakan, där man jämförde sitt eget leverne med kardinalsdygderna tro, hopp och kärlek. I centrum stod kravet på omsorg, medlidande och ansvarstagande. Det navelskåderi som kan finnas i vår tids nyandlighet var främmande för den andliga läsningen. Det finns i klostren en otvungen gästfrihet och en lätthet i umgänget med tingen. Kravet på godhet kommer från upplevelsen av en gudomlig källa, ett överflöd. Godheten är en respons, ett uttryck för tacksamhet. "Vi älskar därför att Han först har älskat oss."

Jag undrar om det kan finnas någon andlig läsning i en värld där Gud är död. Kan vi finna någon nåd när Gud upplevs som en frånvaro snarare än en närvaro? Jag föreställer mig att den andliga läsningens källor kan hämtas i alla vishetstraditioner, vare sig de är judiska, sufiska, kristna, hinduiska, kinesiska eller buddhistiska. Gör det mig till en konsument på andlighetsmarknaden, en anhängare av den av Owe Wikström så kritiserade grunda nyandligheten (New Age)?

Läs mer

Tanken var ju att också skriva något om avsnittet där Owe Wikström anknyter till Sonja Marmeladova i Brott och straff. Det är nästan det viktigaste av de tre. Men för att det här lästipset någonsin ska komma ut i flödet sparar jag den karamellen till dig. Efter Wikström kan du gott gå till Dostojevskij.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om andlighet, bibelläsning, Fjodor Dostojevskij, Frälsningsarmén, Franciskus av Assisi, klosterliv, medkänsla, nåd, New Age, Origenes, Owe Wikström, självförverkligande, teologi

Kommentera!

Kommentera