Kan ändamålen helga medlen eller måste målet vara medlet?

Av den 29 maj, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, bemöter jag ett debattinlägg av Per Herngren med anledning av mitt tidigare inlägg. Jag tar upp bland annat Irakkriget, Rwanda och Baader-Meinhof-ligan.

Det gladde mig att läsa Per Herngrens inlägg på Vägval Vänsters hemsida om aktionens effekt, och efter ett samtal med författaren där jag fick några för mig oklara punkter förklarade känner jag mig manad att skriva en replik. Särskilt tilltalas jag av tillämpandet av begreppet magi för att behandla vänster- och proteströrelsers förkärlek för massdemonstrationer och slagord, liksom naturligtvis också anknytningen till Gandhis kausalkritiska filosofi. Det ligger helt i linje med det jag efterlyste i mitt inlägg om politik och ickevåld.

Magi, politik, religion – och rationalitetens omfattning

Det var väl Immanuel Kant som menade att modernitet är frigörelsen av de tre sfärerna kunskap, moral och konst från varandra samt från yttre anspråk (Bibeln eller världsliga makthavare). På liknande sätt ställde 1800-talets evolutionistiska antropologer (Frazer, Tylor, m.fl.) upp modeller där man skiljde på magi, religion och vetenskap samt hävdade att utvecklingen går mot en allt större vetenskaplighet och att den moderna västerländska civilisationen med sin vetenskapliga rationalitet är mest högtstående av alla historiska och samtida samhällen. Magi uppfattas som en rudimentär form av vetenskap, eller som primitiv religion. Antropologen Malinowski vände sig emot den uppfattningen och menade att magi är en särskild form av rationalitet – som i högsta grad finns också i vårt moderna samhälle. I sitt inlägg om aktionens effekt visar Herngren detta med träffande exempel.

Jag hade först lite svårt att förstå budskapet, men egentligen är det väldigt tydligt: Direkt aktion är mer produktiv än indirekt aktion, eftersom målet nödvändigtvis är medlet. Med indirekt aktion avses främst protester och massmöten, som enligt Herngren inte har någon vidare effekt än psykologisk respons hos deltagarna. Jag kommer att tänka på företeelser som den indiska Holifestivalen, karnevalen i Rio eller Narrarnas dag i forna tiders Europa. Det är folkfester där samhällets strukturer tillfälligt är upplösta, i varje fall enligt antropologer som Victor Turner. De fyller en nödvändig funktion som ventil i systemet, men kan inte åstadkomma någon politisk förändring. Vill man vara cynisk kan man kalla dem ett opium för folket. Om inte i innehåll så åtminstone i funktion är de ett religiöst inslag i samhället.

Vilken plats har då den politiska debatten, undrar jag. Hur ska man arbeta för politisk förändring? Det atenska, direktdemokratiska lokalsamhälle (”polis”) som ännu 2 400 år senare trots sina brister måste ses som ett föredöme byggde på att människor (egentligen en minoritet av fria män) möttes på torget och diskuterade politiska frågor. Jag har förstått att till direkt aktion räknas såväl politikers arbete som olika former av alternativ ekonomi – t.ex. att varslade kollektivtrafikanställda går ihop och köper sitt företag för att själva driva det, eller att den som förespråkar rättvis handel bildar kooperativ där man som delägare ser till att ta in de varor man vill köpa. Direkt aktion behöver inte vara civil olydnad i snävare mening. Det kan också vara det konkreta materialiserandet av ett alternativ till rådande ordning, om än i mikroskala. Men om det politiska beslutsfattandet, liksom näringslivets styrelser, är slutna system som inte kan påverkas utifrån (demonstrationer, debattartiklar, etc.), är då medborgarens enda möjlighet till arbete för politisk förändring på större skala att man själv blir politiker? Frågan rymmer en tautologi, då människan är ett politiskt djur, men jag menar politiker i ordets konventionella betydelse.

Kausalkritik av kontraproduktiv politik

Min bild av Gandhi och hans tänkande bygger främst på en bok, skriven av den norske ekosofen Arne Næss, som jag läste för några år sedan. Kärnan är ett resonemang om att medlen för en avsikt måste motsvara målet. Oavsett om man anser att det var rätt av USA att gå in i Irak för att skydda sina egna intressen, så är det en kontraproduktiv handling eftersom krigföringen skapar fler terrorister än den oskadliggör. Eller för att ta Israel/Palestinakonflikten: Människor på varje sida har ”rätt” att bete sig som de gör, med hänsyn taget till hur den andra behandlar dem. Men varken självmordsattacker eller statliga hämndaktioner kan ses som ändamålsenliga handlingar, eftersom de bara ökar desperationen och aggressionen på den andra sidan. Öga för öga leder i slutändan till att hela världen är blind.

Förtryckande regimer, vilka sällan ser sig själva som ondskefulla, har ofta blivit avsatta genom våldsam revolt. Man behöver inte gå tillbaka till franska revolutionen för att finna exempel på revoltörer som väl vid makten blivit lika grymma som sina företrädare. Folkmordet i Rwanda var en postkolonial katastrof där allting inte klarats ut i samförstånd: Tutsierna, en under belgarnas kolonialstyre relativt privilegierad minoritet, utsattes för etnisk rensning av hutumilisen – för att inte ”ohyran” skulle kunna bli något hot mot samhället. Västmakternas attityd mot andra regimer, exempelvis Nordkorea eller Iran, där länderna isoleras och/eller utsätts för militära hot kan alltför lätt leda till att regimen får mer stöd av den egna befolkningen – för att den vågar sätta sig upp mot det imperialistiska väst. Den s.k. utrikespolitiska realismen (Samuel Huntington m.fl.) är produktiv i bemärkelsen att den snarast skapar de konflikter som den så ”realistiskt” förutsätter. Som väg till en bättre värld är den kontraproduktiv.

Förespråkandet av direkt aktion kan, om den inte som hos Herngren förenas med en bekännelse till ickevåldets princip, medföra ett förhärligande av våld eller åtminstone en oförmåga att ta avstånd från våldsdåd. Det är alltför tydligt i delar av vänstern. Av medkänsla för ett utsatt folk, som palestinierna, eller av tanken att man har en gemensam motståndare, vanligen kapitalismen och USA-imperialismen, är man alltför benägen att ge stöd åt självmordsbombare och gerillasoldater. Tanken om att också de liberala, västerländska demokratierna bygger på tvång och våld, om än mer subtilt och strukturellt än i diktaturer till höger och vänster, har hos somliga – som Baader-Meinhof-ligan på sjuttiotalet och delar av dagens autonoma vänster – tagit sig uttryck i försök att provocera statsapparaten till våld och därmed väcka människor ur sitt falska medvetande, till uppror mot kapitalismen och det borgerliga samhället. Uppfattningen hos små grupper att de, och ingen annan, sitter inne med sanningen om samhället kan vi föra till Herngrens lista som esoterisk magi. Någon folklig väckelse har vi inte sett till. Och metoderna hos en del antifascistiska grupper, nämligen handgemäng med skinnskallar, gör att de framstår som lika stora rötägg som dem de bekämpar. Det är kontraproduktivt. Om fascism är en ideologi baserad på våld måste rimligen antifascism vara en ideologi baserad på ickevåld.

Ickevåldet som alternativ strategi

Som Næss betonar om och om igen i sin bok om Gandhi, och som jag också fått intrycket i läsandet av Herngrens texter, är ickevåld långt från detsamma som pacifism i betydelsen passivt motstånd eller ett undvikande av konflikter. Tvärtom är ickevåld som aktivism betydligt mer krävande än det våldsamma motståndet. Som jag förstår det måste aktivisten ha ett sinnelag som genomsyras av medveten närvaro och medkänsla också för motståndaren i en konflikt. Inte minst måste det finnas en förmåga att skilja på sak och person, att kunna ta avstånd från en handling utan att fördöma människan. Och det måste finnas en öppenhet för att också den andra sidan kan ha rätt i någon sak.

Några konkreta förslag inspirerade av Gandhis ickevåldsfilosofi:

  1. Tvåstatslösning i Israel/Palestinakonflikten, med jämlik suveränitet, ömsesidigt lika rättigheter och skyldigheter, frihandelsavtal med sikte mot ekonomisk union, samt stöd från FN i uppbyggandet av palestinska myndigheter.
  2. Ökad FN-närvaro i Irak, som skydd för civilbefolkningen mot såväl USA-militär som terrorister, dialog med irakiska motståndsrörelsen med strävan att gemensamt med alla samhällsgrupper bygga upp myndigheter och civilt samhälle.
  3. Demokratisering av FN, med utökat medlemsantal i säkerhetsrådet, kvalificerad majoritet istället för vetorätt, representativ generalförsamling där varje land har en röst per miljon invånare; något som EU, om viljan fanns, kunde åstadkomma genom hot om handelsbojkott mot USA.
  4. Solidarisk utrikespolitik med stöd till länder i Syd, t.ex. genom att söka samverkan med Brasiliens Lula da Silva, bl.a. för avskrivning av lånen från Världsbanken – inte som välgörenhet utan som ett erkännande av Nords koloniala skuld.
  5. Rättvis världshandel som ett medel till ökad global integration, t.ex. genom bättre villkor i WTO för länder i Syd och stöd för Irans export av olja och naturgas, hellre än isolering genom sanktioner och protektionistisk handelspolitik.
  6. Nedskärningarna inom svenska militärförsvaret kombineras med utökat civilförsvar, en linje att förespråka också inom ramen för EU, även medförande att svenska och andra europeiska trupper, tränade i ickevåld, står till FN:s förfogande.
  7. Reglering av svensk vapenexport, med sikte mot omläggning till fredlig teknikindustri, verkande för samma sak inom EU, eller åtminstone fortsatt stopp för europeisk vapenexport till Kina och andra länder vars regimer kränker mänskliga rättigheter.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om antropologi, demokratiteori, FN, folkfest, folkmord, Gandhi, ickevåld, Immanuel Kant, Israel/Palestina, magi, mikropolitik, modernitet, Per Herngren, postprotest, rationaliteter

Kommentera!

Kommentera