”It’s the economy, stupid!”

Av den 2 november, 2010

Orden kommer från Bill Clintons presidentvalkampanj mot George Bush d:ä 1992. Men det skulle lika gärna kunna sägas om socialdemokratins kris. Det tycks finnas en tro att problemet är spinndoktorer och onda nyliberaler.

Vi var tidigare inne på Francis Fukuyamas tes om Historens slut och den besläktade föreställningen inom vänstern att Sovjetunionens upplösning i någon mening innebar utopiernas död. På liknande spår går den i vänsterkretsar populära tesen om ett starkt samband mellan en kunskapssyn som kan kallas postmodernistisk, ett ökat fokus på vad man ser som minoriteters rättigheter, tredje vägens socialdemokrati à la Tony Blair och en individcentrerad livsstilspolitik. Tesen utgår delvis från det lätt förvirrande begreppet "identitetspolitik", delvis från en åtskillnad mellan det materiella och det kulturella - en åtskillnad där det materiella (klass, kanske också kön) alltid uppfattas som mer "på riktigt" än det kulturella (hbt, etnicitet).

Bara det att avfärda hbt-personers eller invandrares situation som en fråga om kultur, erkännande eller identitet – medan en riktig arbetare (eller ”folkmajoriteten”) har verkliga problem att tampas med – är minst sagt märkligt. Det kom senast till uttryck i den kritik som bland andra Tvärdrags Daniel Suhonen och DN Kulturs Kajsa Ekis Ekman riktade mot tidskriften Arena. Fredrik på Tankar från roten, liksom Roya på Dagens Konflikt, kommenterade det hela mycket bra. Vi kan gott lämna Arenadebatten bakom oss. Att jag tar upp den beror på en sak Fredrik skrev.

I deras [dvs. Daniel Suhonen och debattpartnern Dan Josefsson] idévärld verkar den utveckling som skett de senaste decennierna begränsas till en rent ideologisk kamp där nyliberala idéer trängt tillbaka socialistiska för att de senare har saknat tillräckligt många tidningsspalter att utvecklas i. Som om det handlade om en debatt på någon kultursida snarare än om omvälvande förändringar i samhällets ekonomiska bas: avindustrialisering och strukturell arbetslöshet, finanskapitalets tillväxt på industrikapitalets bekostnad, produktivkrafternas utveckling.

Man kan inte skylla allt på Sture Eskilsson

I en för övrigt intressant intervju med Flammans chefredaktör Aron Etzler på Dagens Opinion nämns uppgiften att borgerligheten har lärt sig läxan om opinionsbildning.

- Den lärde de sig 1968. Borgerligheten fattade att om de inte gjorde något drastisk skulle Sverige glida dem ur händerna. Då anlitade de Sture Eskilsson för att ta hand om det.

Timbros gamla logga
Fyrtornet i Timbros gamla logga valdes av grundaren Sture Eskilsson för att den ansetts vara en verksamhet som inte kan privatiseras. Han ville bevisa motsatsen.

Händelserna bakom uppgiften - en uppgift som inte verkar vara mycket att hänga upp sig på, men som jag skulle vilja framhålla som central för hela intervjun - har redan gått till historien: 1968 inrättade SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, tillsammans med Sveriges Industriförbund en förelöpare till Svenskt Näringsliv) en avdelning för samhällskontakt. Sture Eskilsson, som arbetat inom SAF som ekonom sedan 1957, anlitades för att utreda möjligheterna för näringslivet att gå till motoffensiv mot vänstervågen. 1970 blev han avdelningens chef och SAF:s informationsdirektör. Året därpå, den 18 mars 1971, lade han fram sin beryktade "SAF:s hemliga PM" (som Folket i Bild kallade den) för SAF:s styrelse. Bland annat skrev han att den vänstervåg han studerat knappast skulle ha varit möjlig utan de insatser som gruppen 'Unga filosofer' gjorde för nu ungefär fem år sedan. Det spelar ingen roll om en sådan ideologisk primärdebatt omfattas endast av ett mindre antal personer. Den är nödvändig för att idéerna skall utvecklas och få den rätta utformningen. Efter Eskilssons föredragning initierade SAF en omfattande kampanj där hundratals miljoner kom att pumpas in i ett nätverk av organisationer som Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, Timbro, Ratio, Skattebetalarnas förening, etc. Mycket enträget formulerades ett politiskt alternativ som i grunden kom att utmana vänstern.1

Det är svårt att förneka att den kampanj SAF och Eskilsson fick igång har haft stor betydelse. Men kanske inte fullt så stor betydelse som legenden säger. Fredrik på Tankar från roten är inne på det i ett för övrigt mycket läsvärt inlägg. Och jag har tagit upp det förut. Att socialdemokratin tappat mark sedan 1970-talet har inte sin främsta förklaring i någon nyliberal konspiration, utan är en följd av stora samhällsekonomiska och teknologiska omvälvningar på global eller i det närmaste global nivå. 1970-talets energikriser skakade väststaterna såväl som Sovjetsystemet, ledde till det senares fall och i de förra tyglades genom avregleringar av kapital- och arbetsmarknaderna. För att inte tala om nätverkssamhällets framväxt: aktiebörser, internet, organiserad brottslighet, etc.

Man kan inte heller skylla allt på Palmemordet

Aftonbladet Debatt hade Göran Greider nyligen en artikel om det rödgröna nederlaget i riksdagsvalet, där hans främsta poäng är att felet inte var samarbetet i sig - problemet, menar Greider, är att socialdemokratin inte på flera decennier haft en bärande idé om hur samhället ska se ut. Därför har Sahlin och Östros irrat runt på en spelplan som Reinfeldt och Borg ritat upp. Det ligger en hel del i det. Greider tar upp två tidigare tillfällen i historien då socialdemokratin befunnit sig i kris, men där man lyckats vända det till stora framgångar: Första gången när partiledaren och sedermera Sveriges statsminister Per Albin Hansson höll det anförande under en remissdebatt i riksdagens andra kammare, den 18 januari 1928, som gått till historien som "Folkhemstalet".2 Den svenska socialdemokratin övergav sin marxistiskt färgade radikalism, till förmån till en sökande pragmatism som möjliggjorde verkliga reformer genom breda överenskommelser.

Andra gången var vid 1950-talets början, när folkhemsprojektet tappat styrfart - men tillsammans med fackföreningsrörelsen lyckades partiet under Tage Erlanders ledning formulera en vision om det starka samhället. Den så kallade Rehn-Meidner-modellen, uppkallad efter LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, blev ramverket för en framgångsrik politik för full sysselsättning och låg inflation. Ineffektiva företag skulle slås ut, en aktiv arbetsmarknadspolitik underlättade för människor att gå från ineffektiva till lönsamma företag, samtidigt som det skulle finnas ett starkt socialt skyddsnät för dem som tillfälligt var utan jobb.3

Men sedan hände någonting. Greider tycks inte kunna ge någon förklaring.

Under åttiotalet, i synnerhet efter Olof Palmes död, ebbade energin i detta andra språng ut. Partiet accepterade alltmer en marknadsliberal agenda.

(Intressant nog har Expressens Anna Dahlberg en betydligt mer positiv syn på utvecklingen.)

Den text som märker ut platsen där statsministern och partiledaren Olof Palme mördades. Göran Greider tycks anse att mordet fick socialdemokratin att tappa styrfart och resignera inför marknadsliberalismen.
Den text som märker ut platsen där statsministern och partiledaren Olof Palme mördades. Göran Greider tycks anse att mordet fick socialdemokratin att tappa styrfart och resignera inför marknadsliberalismen.

De trettio härliga åren

Perioden från Andra världskrigets slut till Oljekrisen 1973 brukar i Frankrike kallas les trente glorieuses, 'de härliga trettio', ett uttryck myntat av ekonomen och demografen Jean Fourastié. De tre decennierna lyfts ofta fram som en period av ständig oavbruten tillväxt. Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades väststaterna i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män).4 Den svenska modellen från 1950-talets mitt, Rehn-Meidner-modellen, förutsatte en korporativ samverkan mellan stat, näringsliv och fackförening av det slag som utformades i Saltsjöbaden 1938 och nådde sin kulmen med 1960-talets centralt samordnade löneförhandlingar mellan LO och SAF. Eftersom sysselsättningen var hög fanns det låg motivation att tillämpa den permanent restriktiva finanspolitik som var ett viktigt inslag i grundmodellen.

John Maynard Keynes (1883-1946), brittisk ekonom och bland annat en av arkitekterna bakom Bretton Woods-systemet.
John Maynard Keynes (1883-1946), brittisk ekonom och bland annat en av arkitekterna bakom Bretton Woods-systemet.

Denna modell tjänade oss väl fram till slutet av 1960-talet. Under samma period styrdes den globala ekonomin av det så kallade Bretton Woods-systemet, uppkallat efter den ort i New Hampshire, USA, där representanter för de allierade länderna under Andra världskriget samlades 1944 för att dra upp riktlinjerna för ett internationellt samarbete med syfte att undvika en upprepning av 1930-talets ekonomiska kris. Sverige fanns som neutralt land inte med där, utan anslöt sig först 1951 - för övrigt samma år som Rehn-Meidner-modellen presenterades i en rapport till LO-kongressen. De huvudansvariga för Bretton Woods-konferensen var John Maynard Keynes, sedan 1940 kopplad till Storbritanniens finansdepartement, och ekonomkollegan Harry Dexter White på USA:s finansdepartement under Franklin Delano Roosevelt (som med sin nya giv förde en välfärdspolitik av keynesianskt slag). USA och Storbritannien hade skilda motiv men också gemensamma målsättningar: Strama tyglar för finanskapitalet skulle främja frihandel på den internationella arenan såväl som en expansiv välfärdspolitik på den nationella. För detta ändamål skapades Världsbanken och den Internationella valutafonden, IMF. Världsbanken kom att genom lån finansiera de fattiga ländernas utveckling. IMF skulle enligt stadgarna bidra till hög sysselsättning och realinkomster. (Keynes ville även ha en internationell handelsorganisation som skulle stabilisera världsmarknadspriset på råvaror, men någon sådan blev det inte förrän WTO bildades 1995 - med andra mål än de Keynes tänkt sig.)

Istället för att, som Keynes tänkt sig (för att underlätta uppgiften att motverka såväl överskott som underskott i medlemsstaternas budgetar), skapa en egen valuta slog IMF fast att alla valutors värde bara kunde uttryckas i guld eller US dollars. Å ena sidan gjorde det att USA inte kunde missbruka sin ställning, då mängden guld begränsade hur mycket dollar man kunde trycka upp och därmed också hur stort underskott man kunde skaffa sig. Å andra sidan blev det mot slutet av 1960-talet uppenbart att USA inte kunde hålla sin del av överenskommelsen, då det eskalerande Vietnamkriget tillsammans med Lyndon Johnsons välfärdssatsning "The Great Society" skapade stora underskott. 1968 lät USA guldpriset flyta och 1971 upphävdes möjligheten för världens centralbanker att lösa sina dollarinnehav i guld. (Det senare för övrigt samma år som Sture Eskilsson skrev sitt PM.) Bretton Woods-eran var därmed över - även om dess institutioner finns kvar än i dag. (De kom under 1980-talet istället att präglas av vad som kommit att kallas Washington Consensus.)5

Så kom 1970-talets stora energikriser. Även om lågkonjunkturer existerade även under guldåldern 1945-73 var Oljekrisen – då Opecländerna som följd av Oktoberkriget samma år vägrade sälja olja till de länder som stöttat Israel mot Egypten och Syrien – på många sätt omtumlande för de ekonomiska och politiska systemen i väststaterna. Tillväxten sjönk och var under vissa år rentav negativ. Arbetslösheten steg kraftigt och bemöttes i Sverige med statliga subventioner till framför allt stål- och varvsindustrin, tillsammans med en kraftig expansion av offentliga sektorn.

Samtidigt sprang tiden ifrån den svenska Rehn-Meidner-modellen på avgörande punkter: Den mogna processindustrin, som var modellens utgångspunkt, fick en allt mindre relativ betydelse inom näringslivet - humankapital blev en allt viktigare produktionsfaktor, och det var modellen inte konstruerad för att hantera. Det internationella kapitalets fria rörlighet i och med guldmyntfotens avskaffande gjorde att modellens princip om låga vinster i näringslivet blev omöjlig att tillämpa i ett land av Sveriges storlek. Devalveringen 1982, vars själva ändamål var en hög vinstnivå i näringslivet som skulle lyfta den svenska ekonomin, markerar socialdemokratins reträtt från Rehn-Meidner-modellen. När inflationsmålet så överordnades sysselsättningsmålet var det definitivt. Den så kallade kanslihushögern kring finansminister Kjell-Olof Feldt hade stakat ut en annan riktning för den svenska socialdemokratin. Det är signifikativt att uttrycket "tredje vägen" myntades av dessa herrar mer än ett decennium innan Tony Blair gjorde det till sitt.

Inför ett nytt vägskäl

Den tredje vägens socialdemokrati har nu kommit till vägs ände. Tio år efter Tony Blairs och Gerhard Schröders inflytelserika manifest "The Third Way/Die Neue Mitte" skrev Labour-parlamentarikern Jon Cruddas och SPD-partisekreteraren Andrea Nahles ett upprop för en socialdemokrati som kan staka ut en ny väg - översatt till svenska i tidskriften Fronesis oundgängliga temanummer om socialdemokrati som kom i våras.6

Mikael Färnbo på Dagens Arena tycker att "vänstern" (och menar med det inte Vänsterpartiet) ska sluta prata om trygghetssystem, fördelningseffekter osv. Alla känner redan till det och alla litar redan på att en solidarisk politik kommer att föras om ett vänsteralternativ kommer till makten. Lägg i stället energin på att inmuta andra politiska sfärer, såsom ekonomi, näringspolitik, utbildning, det individuella livsprojektet till exempel. Jag håller som bekant inte med biten om trygghetssystemen, men däremot kan jag instämma i att det inte räcker med det. Om inte annat talar "de trettio härliga åren" för att det behövs en politik som tar ett sådant helhetsgrepp. Eric Sundström, som nyligen lämnade Aktuellt i Politiken för Dagens Arena, tar i en ledare upp vikten av att ta sig an de stora ekonomiska frågorna. Och Martin Karlsson skriver i Efter Arbetet bland annat om Rehn-Meidner-modellens företräden.

En modern Rehn-Meidner-modell bör framför allt bygga på investeringar i humankapital. I vårt moderna kunskapssamhälle är utbildning den säkraste biljetten till klassresan. Ett av den nationalekonomiska forskningens mest robusta resultat är att utbildning lönar sig – även för dem som har allra sämst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Någonstans där vill jag låta diskussionen ta vid.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Arena, Aron Etzler, Bretton Woods, Daniel Suhonen, Göran Greider, identitetspolitik, John Maynard Keynes, Olof Palme, Rehn-Meidner-modellen, socialdemokrati, Sture Eskilsson, Timbro, tredje vägen

Noter

  1. Mycket av det här står att läsa i Kjell Östbergs bok 1968 - när allt var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Prisma 2002. Finns som pdf. []
  2. Per Albin Hansson, "Folkhemstalet: Tal vid andra kammarens remissdebatt, onsdagen den 18 januari 1928", Fronesis nr 34, 2010, s 57-61. []
  3. Rehn-Meidner-modellen, som egentligen inte är en "modell" utan en plan för den ekonomiska politiken, presenterades i rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen till LO-kongressen 1951. []
  4. Keynes lanserade sina tankar i The general theory of employment, interest and money (1936, på svenska som Sysselsättningsproblemet: Allmän teori för produktion, ränta och pengar, 1945). Bokens huvudbudskap är att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster. Keynesianismen blev i princip övergiven till följd av stigande oljepriser efter krisen 1973, till förmån för en mer nyliberal/monetaristisk/utbudsorienterad ekonomisk politik under Ronald Reagan och Margaret Thatcher. I kölvattnet av finanskrisen 2008 har idéerna vunnit nytt intresse. Ett exempel, visserligen från juli 2008 och alltså redan innan krisen briserade, är den "Green New Deal" som brittiska tankesmedjan New Economics Foundation lanserat. År 1932 publicerade Ernst Wigforss skriften Har vi råd att arbeta, där han föregrep Keynes ekonomiska teori, bröt med den stelbenta marxism som var partiets officiella ideologi och angav riktlinjerna för den kommande socialdemokratiska ekonomiska politiken. []
  5. Den som är intresserad av Bretton Woods kan läsa Kenneth Hermele, Världens oordning: 60 år med Världsbanken och IMF, Agora 2004. []
  6. Tony Blairs och Gerhard Schröders text, "Ett manifest för den tredje vägen och politikens nya mittfåra", publicerades på svenska i Arena nr 5/1999. Jon Cruddas och Andrea Nahles upprop, "Att bygga det goda samhället: Den demokratiska vänsterns projekt", översatt av Fredrik Jansson i Fronesis nr 32-33, finns att läsa som pdf. []

Kommentera!

21 reaktioner på ””It’s the economy, stupid!”

  1. Stefan Molnar (15 comments)

    >Ett av den nationalekonomiska forskningens mest robusta resultat är att utbildning lönar sig – >även för dem som har allra sämst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

    Helt sant. Men ytterligare ett återkommande forskningsresultat kring vertikal social rörlighet är att värdet av utbildning för att få arbete urholkas, i och med att mer och mer får den, till förmån för värdet av det sociala kapitalet.. (se t.ex goldthorpe)

    Hur gör man med detta?

    Svara
  2. Martin (1 comments)

    Skojig diskussion detta. Det finns två saker att säga om detta med utbildning:

    a. utbildning leder i regel till ökat socialt kapital. Av denna anledning är det omöjligt att avgöra om den observerade ökade betydelsen av socialt kapital samt den minskade betydelsen av formell utbildning kan tolkas som orsakssamband.

    b. det den ekonomiska forskningen visar, är att ökningar av minimikrav (dvs skolplikt) för med sig effekter på inkomster etc som är minst lika stora som de effekter som uppnås för människor som inte är bundna av skolplikt (d v s de som skulle ha studerat längre i alla fall). Detta talar starkt emot tesen att utbildning framför allt har signalvärde: det finns uppenbarligen ett betydande humankapitalvärde också.

    För övrigt skulle jag vilja framhålla att vänsterns fixering på nyliberalismen och globaliseringen (såsom negativa fenomen) tycks leda till att man konsekvent blundar för det faktum att även dagens politiker har ett omfattande handlingsutrymme. Den som, såsom exempelvis Alliansregeringen, har en långsiktig vision för samhället kan göra ordentlig skillnad på ett par mandatperioders sikt.

    Men det krävs naturligtvis att man kan hålla ordning i statsfinanserna (en restriktion som även Erlander et al lär ha varit bundna av) och att man är beredd att göra tydliga prioriteringar (och att socialdemokratin tidigare varit skräammande bra på att prioritera vet alla som besökt en svensk betongförort).

    Svara

Kommentera