Identitet, klass och maktanalys

Av den 25 mars, 2007

Marcus uppmärksammade migen analys som Katrine Kielos, gästbloggare hos Jonas Morian, gör av Mona Sahlins installationstal som socialdemokratisk partiledare. Jag har själv inte tagit del av talet i sin helhet. Analysen är ändå intressant i sig.

Om det är någon råkar vara obekant med Katrine Kielos, så kan man läsa på Wikipedia att hon frilansat bland annat för Expressens kultursida och är verksam inom s-studenter. Jag hör till dem som tyvärr inte upptäckte Katrine Kielos blogg förrän ett par veckor innan hon slutade skriva på den. Den var klart läsvärd.

Livspussel och jämförelseångest - fokus på symptomen

Karolina Ramqvist skrev i Arena nr 6/06 om livspusslet, "årets modeord bland politiker". I sitt tal rör sig Mona Sahlin kring ett ord av likartad karaktär, den "jämförelseångest" som många unga idag upplever - och som anses ligga till grund för allt från stressjukdomar och ätstörningar till tjejer som skär sig och killar som misshandlar andra. Katrine Kielos pekar på frånvaron av klassanalys. Problemet anses snarast vara en diskrepans mellan samhällets normer och individens prestationsförmåga. På ett psykologiskt plan är det intressant. Men som grund för politiska åtgärder är det otillräckligt.

Katrine Kielos gör fler intressanta poänger.

Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin. Inte ens på det allra tydligaste området: integrationspolitiken. Här har Sahlin stått för en förskjutning från klassanalys till en diskussion om etnicitet och kultur. Problemet är blatteskapet inte att stora delar av Sveriges blattar hör till underklassen. Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori.

Det klingar bekant. Denna socialdemokratiska identitetspolitik ser ut som en spegelbild av den identitetspolitik som bedrivs av Sverigedemokraterna, till svenskhetens försvar. Jag påminns också av debatten mellan Judith Butler och Nancy Fraser.

Katrine Kielos påpekar att feministiska teoretiker, dem som socialdemokrater av Mona Sahlins slag inspireras av, diskuterar ideal och normer som uttryck för maktrelationer.

Men för identitetspolitiskt lagda personer som Sahlin är det naturligt att se normerna och deras innehåll (alltså ingen maktanalys av typen: vem skapar normen och i vilket intresse) som problemet. Blir vi av med de retuscherade kvinnokropparna blir vi av med problemet. Denna syn är inte bara problematisk på grund av sin brist på teoretisk underbyggnad, utan kanske främst för att den brister i maktanalys. Ett abstrakt skönhetsideal utan avsändare blir skurken och man kan inte förklara varför det drabbar nästan uteslutande kvinnor och speciellt en viss grupp av kvinnor.

Kritiken gäller alltså framför allt en tendens att fokusera på symptom snarare än orsaker. Problemet med Mona Sahlin är inte att hon är för influerad av genusteori, utan snarare att hon inte är tillräckligt påläst för att omsätta den i praktiken.

Hursomhelst så tyckte jag att stora delar av Sahlins tal var bra, men förskjutningen mot identitetspolitik oroar mig. I dagens socialdemokrati sminkas den ideologiska konflikten mellan identitetspolitik och klassanalys över som en del i det vanliga köns och generationskriget. Unga kvinnor förväntas okritiskt ägna sig åt rabblande av identitetspolitiska modeord som HBT, etnicitet och genus. Att exempelvis kritisera gaykulturen från feministiskt håll för dess patriarkala värderingar, eller från vänster för dess klassblindhet anses bakåtsträvande och ”gubbigt” när det tvärtom är det verkligt radikala.

Visserligen skulle man kunna vända på det och hävda att det behövs mer "queer" ekonomi, som Kalle Palmås skrev i ett inlägg på Vägval Vänsters hemsida: "Oavsett om det gäller ekonomin eller genusordningen måste vi gå en balansgång mellan att se strukturer, och att agera som om de inte fanns där. Problemet nu är att är alltför många som ser strukturer, och alltför få som verkligen agerar på ett sätt som subverterar dessa strukturer." Men det är något annat än att kasta bort en maktanalys.

En maktanalys bör rymma både identitet och klassdimensioner

Vad är då klass? Jag har skrivit om det tidigare. Redan hos Marx finns minst tre olika klassbegrepp: (1) ekonomiskt, där arbetare är de som endast äger sin egen arbetskraft och får inkomst i form av lön, (2) sociologiskt, baserat på inkomst- och utbildningsnivå, hälsa och andra faktorer, samt (3) politiskt, enligt vilket en klass existerar i den mån dess medlemmar för en gemensam kamp mot en annan klass.

Det intressanta är egentligen att tala om skillnader i makt. Analysen kan då baseras på ett eller annat klassbegrepp, men makt kan också relateras till annat. Kön, till exempel. Själv finner jag det givande att resonera utifrån Michel Foucault.

Med utgång från honom kan man säga att makt handlar om relationer. Man kan aldrig ställa sig utanför en diskurs (maktordning) och förändra den. Antingen är man delaktig i den eller så är man det inte. Det finns inget subjekt eller medvetande utanför någon diskurs, ingen individ existerar i-och-för-sig (för att uttrycka det på ett sätt som Foucault nog inte skulle ha gjort). Diskursen är såväl skapare som förtryckare av subjekt.

Makt är inte bara repressiv, utan framför allt produktiv. Mest effektivt fungerar den genom sin produktion av subjekt, begär, identitet, etc., och inte genom polis, militär, etc. En diskurs är ett regelverk, den sätter upp regler för hur man skapar sanning. Olika subjekt kan ha olika makt att påverka diskursens regler, men alla är lika involverade i den. Subjektet är en effekt av maktrelationer i en diskurs.

Min egen kritik av begreppet identitet utmynnar att det mycket väl kan användas i progressivt syfte.

Jag vill mena att autonomi i någon mening måste förstås som en reflekterande hållning gentemot de egna roller – eller sociala identiteter – man intar. En sådan förmåga att inta olika roller, och att kunna förhålla sig distanserat till dem, kräver i sin tur ett visst mått av frihet i konventionell politisk, social och ekonomisk bemärkelse. Men av förmågan att inta olika roller bör rimligen också följa en förmåga att sätta sig in i andra människors situation (situerade dimension). Kort sagt: det vi kallar empati, eller solidaritet (”att se sig själv i andra”, för att citera Gunnar Ekelöf), är eller bör vara den andra sidan av autonomin. Politisk, eller solidarisk identitet om man så vill, är att kunna identifiera sig med någon som man till sin kvalitativa, sociala identitet har mycket lite gemensamt med.

Vilket slags politik bör vi då formulera, med hjälp av en maktanalys som rymmer såväl identitet som klassdimensioner? Hos Marcus, på bloggen Ge oss ett val, skissade jag i en kommentar på tre strategier. Han kommenterade det så här.

1. Minska sociala och ekonomiska klyftor i samhället - ett nonsenssvar för anhängare av “kulturell homogenitet” och motståndare till “mångkultur”, men det blir begripligt utifrån ovanstående resonemang.
2. Ett försvar för mänskliga rättigheter - i ljuset av mitt förda resonemang vill jag bara påpeka att detta måste kombineras med övriga strategier, ensamt ger det faktiskt ammunition till “mångkulturens” motståndare eftersom dessa mänskliga rättigheter lätt kan upphöjas till essenser hos “vår” kultur.
3. Problematisera begreppet normalitet - vilket är nära besläktat med det jag säger.

Okej. Nog med tankar för den här gången. Det här var lite fritt spånande kring en analys av ett installationstal. Jag ber om överseende om det var osammanhängande. Finns det någonting i det här som går att spinna vidare på? Vilket slags partipolitisk betydelse kan det ha? Ge mig era tankar.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Katrine Kielos, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, identitetspolitik, klassanalys, autonomi, Jonas Morian, integration, feminism, hbt, Michel Foucault

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

11 reaktioner på ”Identitet, klass och maktanalys

  1. Vänstra Stranden (27 comments)

    Fantastiskt intressant. Jag har länge undrat varför hela homokulturen går fri från klass- och maktanalys. Det är faktiskt obegripligt. KLass är faktiskt fortfarande överordnat som maktens sorteringsinstrument i vårt samhälle.

    ---
    Instämmer, Kielos analys är intressant. Fast jag menar att det finns andra kategorier än klass som fungerar som "maktens sorteringsinstrument". Men det är nåt annat än identitetspolitik. /Jimmy

    Svara
  2. Anders (36 comments)

    "Karolina Ramqvist skrev i Arena nr 6/06 om livspusslet"
    I sammanhanget är det oerhört ironiskt att du citerar Arena. Tidningen är ju den som verkligen drivit postmodern identitetspolitik till absurda nivåer.

    " ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns...".
    Inte bara inom socialdemokratin. Konflikten, som inte är idémässig utan substansiell, erkänns knappt någonstans!

    "Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."
    Detta är oerhört farligt. Det är just det här som gjort vänstern i USA helt irrelevant för vanliga amerikaner.

    "Att exempelvis kritisera gaykulturen från feministiskt håll för dess patriarkala värderingar, eller från vänster för dess klassblindhet anses bakåtsträvande och ”gubbigt” när det tvärtom är det verkligt radikala."
    Så sant, så sant! Men allra mest gäller det att få kritisera patriarkala invandrarkulturer från vänster. Det är det mest förbjudna en radikal demokrat kan göra. Som förespråkare av mer rättvisa i samhället förväntas man alltid försvara gamla bronsålderstraditioner, om det råkar vara så att dessa traditioner kommer från länder långt borta...

    "Själv finner jag det givande att resonera utifrån Michel Foucault."
    Åh, nej... Det började så bra, och sen så drar du in en fransk identitetspolitisk postmodernistflummare... suck...

    "Med utgång från honom kan man säga att makt handlar om relationer."
    Detta är inte nytt i och med Foucault! Han behövs inte!

    "en diskurs (maktordning)"
    Definierar Foucault verkligen diskurs som "en maktordning"? Shit, då är ju postmodernisterna ännu mer förvirrade än jag trodde. Jag trodde det alltid handlade om kommunikation specifikt, och inte alla typer av maktordningar.

    "1. Minska sociala och ekonomiska klyftor i samhället - ett nonsenssvar för... motståndare till “mångkultur""
    Detta behöver väl inte vara ett nonsenssvar för motståndare till mångkultur? Bara för högerkritiker av mångkultur. Jag är övertygad om att det är det bästa sättet. Det har förmågan att gå runt identiteterna och skapa nya gemensamma identiteter, som inte är grundade i "kulturella essenser", via konkreta förbättringar i människors liv.

    "3. Problematisera begreppet normalitet - vilket är nära besläktat med det jag säger."
    Ok, det kan vara bra i vissa doser. Men detta problematiserande har numera gått alldeles för långt. Ta bara den trötta frasen HBT - hur många individer i Sverige ingår egentligen i detta T, som ju står för transsexuella? Problematiserar man normaliteten allt för mycket, genom att hela tiden dela upp och förstärka människors skilda identiteter, så sker det på bekostnad av den gynnsamma uppfattningen att vi människor har saker gemensamt. Då kan man inte skapa breda, rationella, demokratiska lösningar på gemensamma problem. Det blir svårare att genomföra punkt 1. Tyvärr har det redan blivit så i Sverige, kanske mer än någon annanstans på jorden idag.

    Det finns alltså många motsättningar mellan identitetspolitik/mångkultur och offentligfinansierad välfärd. Den bästa lösningen på identitetsproblemen motverkas av att man talar om identitetsproblemen! Om jag tvingas välja, så väljer jag offentlig välfärd. Observera att även icke-normala identiteter gynnas av en solidarisk välfärdspolitik, men att de som inte ingår i en erkänd identitet (tex arbetslösa elektriker), inte omfattas alls av identitetspolitik. Av dessa skäl är jag mer och mer negativ till den rådande diskursen av identitetspolitik.

    ---
    Tack för dina synpunkter. Läs gärna mitt tidigare inlägg om Foucault. Du får såga det om du tycker det behövs. Du skriver:

    Problematiserar man normaliteten allt för mycket, genom att hela tiden dela upp och förstärka människors skilda identiteter, så sker det på bekostnad av den gynnsamma uppfattningen att vi människor har saker gemensamt.

    Fast att problematisera normaliteten är inte samma sak som att "hela tiden dela upp och förstärka människors identiteter". Jag vill påstå att det kan vara precis tvärtom.

    Jag tror att anledningen till att du tyckte det började så bra var att jag mest refererade Kielos. Det jag skrev sedan var mer egna tankar. Om än fortfarande i ganska refererande form. /Jimmy

    Svara
  3. Andreas (orust) (17 comments)

    Underbart inlägg Jimmy! Partipolitiskt borde det väl rentav ha effekten av att socialdemokratin kommer vara oförmögen att prestera någon feministisk politik. (Vi får se hur det går för Kommunal nu med avtalsrörelsen). Vad det gäller bögarna, får jag erkänna att jag lite diffust har funderat över deras roll i patriarkatet. Här satte du huvudet på spiken. Men jag tycker ändå det är intressant hur man kan knyta ungdomens identitetskris till klassbegreppet. Det är nog ändå i den änden man får börja, när man skall trassla upp det idealistiska nystanet av marknadslogik och normer.

    ---
    Jag håller med dig angående ungdomens identitetskris. Problemet med Mona Sahlins tal är framför allt att hon inte gör någon sådan koppling.

    Angående bögarna, syftar du på mitt förra inlägg? /Jimmy

    Svara
  4. Pingback: Identitet, klass och makt - en uppföljning « strötankar och sentenser

  5. Pingback: En kontaktannons! « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Vad då "pomovänster"? « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Fredrich Legnemarks blogg » Blog Archive » Solidarisk identitet

  8. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  9. Anna (2 comments)

    Jag tillhör dem som menar att klass är den underliggande strukturen som vi människor medvetet eller på omedveten impuls sorterar oss själva och varandra efter.

    Det är därför väldigt intressant att titta på de individer som avviker från den förväntade normen.

    Fortsätt blogga om klass!
    Anna

    Svara
  10. Pingback: ”It’s the economy, stupid!” « strötankar och sentenser

  11. Pingback: Efter den tredje vägen - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera