Idédebatten som kom av sig

Av den 9 januari, 2012

Jag har skrivit en krönika för S-akademiker, en webbplats som startats av Tjänstemännens socialdemokratiska förening här i Göteborg. Krönikan tar ännu ett grepp på den förvisso uttjatade frågan om Socialdemokraternas kris.

För ungefär ett år sedan gick jag med i Socialdemokraterna. De inre skälen och de yttre anledningarna samverkade till mitt beslut att lösa partibok. Jag hade sedan en tid tillbaka börjat fördjupa mig i det arv av resultatpolitik och den idétradition som bär socialdemokratin, till den grad att det gick upp för mig att en strävande pragmatism och en solidaritetsdriven reformism är den grund i politiken som jag står på. Det var de inre skälen. Just för ett år sedan var de yttre omständigheterna särskilt gynnsamma för att locka mig till partiet: Den historiskt exceptionella valförlusten öppnade ett fönster av tid där allt var möjligt. Partiledaren avgick och krisen lyfte taket på en offentlighet där socialdemokratin kunde prövas från grunden. För mig var lockelsen, själva den intellektuella utmaningen, omöjlig att motstå.

Håkan Juholt, Socialdemokraternas partiledare sedan mars 2011.

Sedan stängdes fönstret. Det blev uppenbart först i blåsvädret kring Tommy Waidelichs skuggbudget och Ilmar Reepalus utspel om temporärt medborgarskap. I den fulla stormen kring Håkan Juholts hyresersättningar och reseutlägg blev det rent påträngande. Offentligheten - medierna och vi själva - upptogs av personfrågor och frågor om hur partiet fungerar. Politiken hamnade i skugga.

I själva verket framstår det i efterhand som tydligt att höstens prövningar må ha varit akuta, men de är inte det grundläggande problemet. Snarare står roten till det onda att finna i slutet av mars. Håkan Juholt valdes till ny partiledare av en extrainsatt kongress, och med sitt linjetal stod han stadigt i socialdemokratins mittfåra. Jag såg talet på STV Play och skickade sms till vänner som var på kongressen: "Det här blir bra!" Problemet är inte valet av just Juholt. Problemet är att vi fäste alla våra förhoppningar till en partiledare som skulle bära våra idéer och våra värderingar. Men det kan inte en enda människa göra. Det kan bara vi göra. Vi alla, tillsammans.

Den intellektuella stimulans som lockade mig till partiet känns i dag inte lika levande. Jag tror inte att det var i besvikelse över att medierna och opinionen inte sveptes med av Juholts retoriska förmåga som rösterna tystnade. Snarare var det den outtalade, kanske rentav omedvetna förhoppningen, redan där i mars, att ledarskap skulle lösa socialdemokratins kris som fick den prövande idédebatten att mattas av. Kritiker har sagt att partiet vände sig inåt, men det tycker jag inte fångar problemet. Det är som att man ville invänta ledarens utpekande av färdriktningen. Man ville inte undergräva hans tolkningsföreträde.

I sitt tal till förtroenderådet i december underströk Juholt vikten av att låta många röster höras. En programkommission har tillsatts, med Lars Engqvist och Marika Lindgren Åsbrink som sekreterare, som ska samordna framtagandet av ett nytt partiprogram till kongressen om ett år. Glädjande nog låter de arbetet utgå från den rapport som Kriskommissionen lade fram efter valförlusten 2010. Låt oss nu lägga det gångna året bakom oss och återuppta den stimulerande idédebatten.

Lägg inte energin på att klaga på regeringstrogna medier. Det må vara befogat, men tjänar inte mycket till. Lägg heller inte allt för mycket energi på att hugga på regeringen varje gång den gör fel. Det är självklart att regeringens politik inte kan vara Socialdemokraternas. Men att springa på varje boll tar för mycket kraft och får oss att framstå som gnällspikar utan någon egen agenda. Använd hellre energin till att utveckla vår politik. Se motgångarna som utmaningar och låt 2012 vara möjligheternas år.

Krönikan publicerades på S-akademiker.se. Läs också Johannes Åsbergs krönika från förra veckan.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Håkan Juholt, Ilmar Reepalu, Kriskommissionen, Lars Engqvist, Marika Lindgren Åsbrink, medborgarskap, mediekritik, Programkommissionen, Socialdemokraterna, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, Tommy Waidelich

Kommentera!

7 reaktioner på ”Idédebatten som kom av sig

  1. Anonym (26 comments)

    Gillar verkligen din avslutning. Och jag hoppas verkligen att S kan på något sätt komma undan den defensiva position som lätt uppstår när man börjar skylla alla motgångar på media. Jag undrar också vad du tycker och känner som Socialdemokrat i dag.

    Svara
  2. Pingback: Apropå ett nummer av Liberal debatt « strötankar och sentenser

  3. Pingback: Mellanvalshöst « strötankar och sentenser

  4. Pingback: En moralisk politik « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Ännu ett år till handlingarna « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Framtidsgarantin « strötankar och sentenser

Kommentera