Socialdemokraten Jonas Morian har varit inne på det förut, men jag får ibland en känsla av att ordet nyliberal används som etikett för allt möjligt man som vänster inte gillar. Kan inte det ibland vara ett lite väl trubbigt verktyg?
Jag måste erkänna att jag själv har en ganska vag uppfattning av vad nyliberalism egentligen är. Wikipedia kan då vara ett rätt bra ställe att kolla på, även om det inte alltid är säkert att det är en opartisk eller korrekt källa.
Nyliberalism, engelska libertarianism eller neoliberalism, är en politisk ideologi som bygger på det klassiskt liberala idéarvet från 1800-talet. Begreppet introducerades under sista fjärdedelen av 1900-talet och kan anses stå i kontrast till socialliberalismen.
Kärnan i den nyliberala ideologin är ett hävdande av individens rätt till liv, frihet och egendom. Det utilitaristiska argumentet att nyliberalismen ger det bästa utfallet i samhället förekommer också.
Ur individens frihet härleder man den ekonomiska liberalismen, med försvar av kapitalismen, liksom drog- och vapenliberalism och ställningstaganden som fri invandring och total yttrandefrihet. Det politiska målet är en mycket begränsad nattväktarstat, som bara ansvarar för poliskår, domstolar och försvarsmakt.
Nyliberaler bakom den 11 september?
I höstas läste jag i Göteborgs Fria Tidning ett reportage om en rörelse i USA som ifrågasätter den etablerade förklaringen till attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001. Det var ganska intressant. I vanlig ordning kritiserades personer som finns eller funnits i kretsen kring president George W Bush, som Dick Cheney och Paul Wolfowitz. Dessa angavs som knutna till den ”nyliberala” tankesmedjan Project for the New American Century, PNAC. Senast jag kollade betecknades denna som neokonservativ, inte nyliberal. (Neo-cons förekommer visserligen nästan lika ofta i vänsterns fiendebild som nyliberaler, särskilt när det handlar om ”kriget mot terrorismen”, men man bör ändå göra sig besväret att skilja på de båda.)
En snabb koll på Wikipedia ger följande definition av neokonservatism.
Neokonservatismen tog sin form under 1970-talet då desillusionerade vänsteraktivister började omvärdera sina politiska ståndpunkter. Framförallt tre ståndpunkter har identifierats med neokonservatismen:
- Ett statsfinansierat välfärdssystem, men i lokal och frivillig regi istället för i offentlig.
- Demokrati och mänskliga rättigheter, så som varje människas födelserätt. En tanke som neokonservativa anser står över folkrätten och som de anser är skäl nog för att legitimera att man störtar diktaturer.
- Ett starkt statligt stöd och engagemang i familje- och kulturpolitik.
Självklart är det inte så att en person med nyliberala värderingar i vissa frågor inte kan ha neokonservativa uppfattningar i andra (det finns tydligen folk som kallar sig ”neolibertarianer”). Nyliberaler kan också samarbeta med neokonservativa. Men i grunden känns det som att inte kunna skilja på en AFA-anarkist och en stalinist (utan jämförelser i övrigt). Äpplen och päron.
”EU är ett nyliberalt projekt”
Inte sällan kan man stöta på uppfattningen att EU är dåligt för att ”EU är ett nyliberalt projekt”. Jag har lite svårt för det här. Och det beror inte på att jag tycker att EU är bra på alla sätt och vis, eller att jag inte i sak håller med de personer som använder frasen – inte när (om) de väl börjar förklara vad de menar är så dåligt. Ofta handlar det om prioriteringen av den fria marknaden, att EU först och främst bygger på den pelare som går ut på en fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Man kan önska sig en social dimension, ett europeiskt välfärdssystem baserat på en basinkomst för medborgarna, eller en satsning på miljöarbete av samma tyngd som ”de fyra friheterna”.
(Jag är för fri rörlighet inte minst för människor, men fri rörlighet inom EU är främst förunnat EU-medborgare och tycks förutsätta en allt högre mur kring EU. Likaså är jordbruksstödet samt tullarna utåt en skarp kontrast till idealet. Men de är inte så mycket just nyliberala.)
Ett exempel kommer från Vänsterpartiets partiprogram. (Vänsterpartiet är bara just ett exempel, min kritik riktar mig inte främst mot dem.)
Europeiska unionen – kapitalets union
Europeiska unionens överstatliga beslutsformer är motsatsen till internationell samverkan. EU:s nyliberalt inspirerade fördrag gör i praktiken kapitalets frihet till överordnad princip. Avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar och avskaffande av handelshinder inom en gemensam marknad är prioriterat, medan social trygghet, miljöskydd och arbetsrätt betraktas som problem eftersom de kan minska kapitalets frihet.
/…/
Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka. Den nyliberala politiken och tendensen till överstatligt stormaktsbygge är inbyggda i EU-strukturerna. EU måste upplösas för att ett i grunden annorlunda europeiskt samarbete skall kunna byggas. En viktig del i en sådan process kan vara att länder väljer att lämna unionen. Vänsterpartiet arbetar bland annat därför för ett svenskt utträde ur EU.
Det är kanske jag som är okunnig, men jag tror inte att EU är produkten av en gigantisk nyliberal konspiration (vilket kanske inte partiprogrammets författare heller tror, men det är ett sånt intryck åtminstone jag lätt får). Som jag fattat det utgår snarare EU, med sina föregångare, från idén att ökad handel mellan länder minimerar risken för konflikter och framför allt väpnade sådana. Tanken hör till den liberala traditionen, framför allt det som brukar kallas ”Manchesterliberalism”. Den går knappast stick i stäv med definitionen av nyliberalism, men den är inte heller identisk med nyliberalismen.
I kritik av exempelvis EU bör man säga vad man konkret menar, hellre än att använda sig av fraser som ”nyliberal politik” eller ”ett nyliberalt projekt”. Det är kanske jag som inte är tillräckligt mycket av en politiker, men jag är övertygad om att det är bättre och mer hederligt att säga att EU är dåligt för att det prioriterar kapitalets frihet framför social trygghet (eller ännu hellre vara ännu mer konkret) än att säga att det är ett nyliberalt projekt och ingenting annat. Jag tror man vinner på det i längden.
Det är inte nyliberalerna som är hotet
I kölvattnet på den debatt om nyliberalism och islamofobi som Andreas Malm gjort ett ganska misslyckat försök att dra igång genom en serie inlägg på DN Kultur, läste jag en intressant bloggpost av Attila Toth. Attila, som jag tror själv skulle kalla sig nyliberal, gör i sin text ungefär samma poänger som jag (utifrån en annan politisk position). Särskilt fastnade jag för följande.
Den som fortfarande fruktar nyliberal politik kan känna sig lugn, världen går mot större och mäktigare statsapparater, mer byråkrati, högre skatter, protektionism, nymoralism, mer inblandning i privatlivet – enligt Bush och Putins modeller. Detta känns måhända inte mer befriande för vänstern (eller för liberaler), men rätt ska vara rätt; man måste lära sig motståndarens rätta namn – i detta fall konservatism.
Nå… vad säger ni? Har jag blivit för högervriden/småborgerlig?
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: nyliberalism, nyliberaler, libertarianism, libertarianer, Jonas Morian, ekonomisk liberalism, kapitalism, Göteborgs Fria Tidning, elfte september, World Trade Center, George W Bush, Dick Cheney, Paul Wolfowitz, Project for the New American Century, PNAC, neocons, neokonservatism, kriget mot terrorismen, neolibertarianism, AFA, anarkism, stalinism, EU, marknadsliberalism, Vänsterpartiet, avreglering, privatisering, superstat, överstatlighet, Manchesterliberalism, islamofobi, Andreas Malm, DN Kultur, Attila Toth, Putin, Vladimir Putin, Ryssland, nymoralism, protektionism, konservatism
Inkommande söktermer
- vad anser nyliberaler om kriget mot terrorismen?
Inga relaterade inlägg.
2012
Pingback: Andreas Malm, liberalerna och islamofobin « strötankar och sentenser
Pingback: Vänsterpartiet ryter till om Lissabonfördraget « strötankar och sentenser
Pingback: Folkpartiet liberalerna de neokonservativa « strötankar och sentenser