Har vi råd att arbeta?

Av den 18 februari, 2012

Moderaterna vann 2006 för att man presenterade en sammanhållen politik för att "fixa jobben". Denna jobbpolitik finns det skäl att ifrågasätta, men för att vinna 2014 måste Socialdemokraterna ha ett trovärdigt, långsiktigt alternativ.

Moderaterna vann regeringsmakten 2006 kanske främst för att man adresserade det höga utanförskap - egentligen strukturarbetslöshet, den arbetslöshet som inte svänger med den ekonomiska konjunkturen - som präglat det svenska samhället som ett helt nytt fenomen sedan krisen på 1990-talet. Valet 2006 handlade om sysselsättning, och kärnan i den moderata reformstrategin är den så kallade jobbpolitiken: försämrade sociala trygghetssystem för att enligt teorin skapa incitament till ökat jobbsökande, tillsammans med jobbskatteavdrag för att - också det enligt teorin - sänka reservationslönerna (den lägsta lön före skatt som människor kan tänka sig att arbeta för). Men den höga arbetslösheten ligger kvar, för den beror inte på för generösa bidrag utan handlar om en strukturomvandling i världsekonomin som gör att svenska företag, om än inte alla, har svårt att stå sig i den globala konkurrensen.

Har Socialdemokraterna större chans att återta initiativet inom jobbpolitiken med fackföreningsmannen Stefan Löfven vid rodret?

Precis som SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser (2011) visat att det inte finns några vetenskapliga belägg för att privatiserad och kommersialiserad välfärd ger några kvalitetshöjande effekter, så finns det också svagt empiriskt stöd för de nya Moderaternas teori om jobbskatteavdragen som metod för ökad sysselsättning. Nyligen publicerade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Ifau, en rapport där man efter en omfattande analys konstaterar att det sannolikt inte går att på ett trovärdigt sätt utvärdera hur avdraget, som egentligen är en skattereduktion, har påverkat sysselsättningen. Regeringens siffror över hur många jobb som skapats är en prognos grundad i en simulering, och inte ett resultat som går att utvärdera. När det parlamentariska läget efter valet 2010 satte stopp för planerna för ett femte jobbskatteavdrag, genomförde regeringen som arbetsmarknadspolitisk åtgärd istället en sänkning av restaurang- och cateringmomsen från 25 till 12 procent. Trots att Konjunkturinstitutet kritiserat finansdepartementets beräkningar på den långsiktiga effekten för att vara alltför optimistiska, eftersom åtgärden sannolikt skulle ge minskad sysselsättning i andra branscher. (Till detta kommer att varierande momssatser för olika former av konsumtion ger ett rörigt skattesystem, när allt fler bedömare snarare talar om behovet av en ny skattereform.) De kostnader i form av uteblivna skatteintäkter som jobbskatteavdragen (70 miljarder kronor) och den sänkta momsen (5,4 miljarder kronor) innebär skulle med socialdemokratiska värderingar kunna användas på ett mycket mer effektivt sätt för att modernisera svensk arbetsmarknad genom att bejaka strukturomvandling och skapa trygghet i övergången till nya jobb.

Ett strukturanalytiskt synsätt

Bakom socialdemokratins framgångar under rekordåren (den svenska beteckningen på de ekonomiskt framgångsrika åren efter andra världskrigen, då hög tillväxt och låg inflation förenades med full sysselsättning) låg en förmåga till strukturanalys, att kunna bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglade samhället och att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som bar fram de socialdemokratiska jämlikhets- och demokrativärderingarna. Med ett strukturanalytiskt synsätt ligger fokus på sociala (inklusive demografiska) och teknologiska faktorer. Den ekonomiska utvecklingen går i vågor med expansions- och stagnationsfaser, där vi efter andra världskriget såg en stor expansion på grund av bland annat petroleumbaserad massproduktion, en gynnsam åldersstruktur där en stor andel av befolkningen var i arbetsför ålder, samt den frihandel och de investeringar i välfärd som möjliggjordes genom Bretton Woods-avtalet. 1970-talets kriser följdes av avregleringar av kapital- och arbetsmarknaderna, samt en teknologisk revolution där vi ser framväxten av snabb elektronisk kommunikation och möjligheter att lagra enorma mängder information.

Den informations- och kommunikationsteknologiska revolutionen slog igenom i full skala först vid nittiotalets mitt, och möjliggjorde stora produktionsomläggningar och produktivitetsökningar. Samtidigt började de kraftigt ökade flödena av finansiellt kapital över nationsgränser få betydelse också i den reella ekonomin: dels genom det institutionella kapitalets ökade betydelse, till en dominerande del tjänstemannastyrda pensions- eller försäkringsfonder, dels en mycket kraftig expansion av utländska direktinvesteringar. 1980 uppgick de senare, samlat över hela världen, till 571 miljarder US-dollar – ett belopp som 2005 stigit till 10.671 miljarder US-dollar. Av avgörande betydelse är också Östeuropas, Kinas, Indiens och Brasiliens integration på en för första gången sedan 1917 enhetlig världsmarknad. Precis som på 1950- och 1960-talet – och i motsats till 1970- och 1980-talet – har världshandeln sedan 1990-talet ökat snabbare än världens samlade BNP-tillväxt.

En näringspolitik för kunskapssamhället

Alla dessa omvälvningar i världsekonomin får naturligtvis också konsekvenser för arbetsmarknaden och för vilken politik som är möjlig att föra. Anledningen till att det talas så mycket om en tjänsteekonomi är framför allt att industriföretagen har fokuserat på kärnverksamheten och att det krävs allt mer tjänster för utveckling, produktion, försäljning och marknadsföring. Det innebär att varje industrianställd i dag sysselsätter dubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Exportindustrin utgör 50 procent av BNP. En konkurrenskraftig industri är en viktig faktor för tjänstesektorns tillväxtkraft, och en väl utvecklad tjänstesektor är en viktig förutsättning för industrins konkurrenskraft.

Det som krävs för att lyfta Sveriges ekonomi är inte subventioner av restaurangnäringen eller av hushållsnära tjänster, inte heller att försämra trygghetssystemen i sådan grad att arbetslösa förvisas till fattigdom, utan viktiga investeringar bland annat i forskning, humankapital, infrastruktur och reella tillgångar för att främja den i globaliseringen starkt konkurrensutsatta industrin. Där finns också nyckeln till en verklig grön omställning av samhällsekonomin.

Krönikan publicerades hos S-akademiker.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Bretton Woods, globalisering, jobbpolitik, jobbskatteavdrag, kunskapsekonomi, Moderaterna, restaurangmoms, S-akademiker, skattepolitik, socialdemokrati, Stefan Löfven, strukturomvandling, tjänsteekonomi, utanförskap

Kommentera!

9 reaktioner på ”Har vi råd att arbeta?

  1. Thomas Svensson (75 comments)

    IFAU:s konstaterande att det inte går att utvärdera regeringens teorier bekräftar min uppfattning om det ovetenskapliga i nationalekonomin, jag läste regeringens "vetenskapliga" underlag för halvannat år sedan och fann katastrofala brister redan då: http://thomas1epikure.wordpress.com/2010/10/26/arbetslinjen-hypotetiskt-och-matbart-resultat/.

    Alllmänt ställer jag mig tveksam till din linje att forsätta att jaga nya jobb genom utbildning, genom en större lurendrejarkår (läs försäljningsjobb) eller satsning på konkurrensutsatt industri. Vi behöver helt enkelt inte arbeta särskilt mycket och den enda hållbara jobbpolitiken är att minska lönearbetet. Att göra detta med sociala konsekvenser under kontroll, det borde vara en radikal socialdemokratisk politik.

    Svara
    1. jimmysand (8 comments)

      Jag är inte övertygad om att det viktigaste är att få fler jobbade timmar totalt sett. Där är jag med dig. Det är här inte det kvantitativa, utan det kvalitativa som är det viktiga.

      En politik för full sysselsättning värnar om rätten till ett meningsfullt och på ett eller annat sätt (innehållsmässigt, socialt, etc.) stimulerande arbete. Arbetslöshet, särskilt den långvariga, kan bryta ner en människa och det är förödande för såväl samhället som den enskilda.

      Vi som har bra jobb med bra villkor kan vara förtjänt av att kunna jobba mindre. Andra behöver få mer makt över sin arbetstid. Det står inte i motsättning till att vi också måste få ner arbetslösheten.

      Den här arbetslinjen handlar inte om att människor ska piskas till arbete. Tvärtom sätter den fokus på en samhällsekonomi som möjliggör meningsfull sysselsättning.

      Svara
  2. Olle Jansson (1 comments)

    Blandar du inte ihop den strukturanalytiska ansatsen som teoretisk modell och de politiska motiven en smula? Jag kan inte minnas att jag läst någonstans att ledande socialdemokrater diskuterade industripolitik i termer som omvandlings- och rationaliseringsfas.

    Svara
    1. jimmysand (8 comments)

      Du har förstås en poäng i det. Jag uttryckte mig en aning anakronistiskt. Man resonerade inte i de termerna. Men t ex Gösta Rehn och Rudolf Meidner gav i både sin analys och i sina konkreta, praktiska förslag uttryck för en förståelse av hur strukturomvandling fungerar.

      Svara
  3. Pingback: Investeringslinjen « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Strukturomvandlingens utmaningar « strötankar och sentenser

  6. Pingback: Ännu ett år till handlingarna « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Några lösa trådar att knyta ihop « strötankar och sentenser

Kommentera