Frihetlig socialism – alternativ eller urvattning?

Av den 16 mars, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, argumenterar jag med utgång från en krönika av Sven-Eric Liedman om romantiseringen av kommunismen. Det handlar bland annat om de gröna som alternativ.

Med en krönika på VVV:s hemsida tog Sven-Eric Liedman, enligt egen utsago en hittills trogen V-väljare, avstånd från all slags kommunismromantik. Som den idéhistoriker han är väckte han minnet från en tid före 1848, då kommunismen stod för utopier och varken Sovjetunionen eller Berlinmuren ens var påtänkta. Själv är jag inte lika trogen som professor Liedman – första gången jag kunde rösta i riksdagsval blev det Vänsterpartiet, andra och senaste gången Miljöpartiet – och jag kan inte ståta med vare sig hans bildning eller erfarenhet. Ändå kan jag inte annat än instämma: Kommunismromantik tänker jag inte rösta på. Tyvärr är jag inte helt säker på att jag 2006 kommer att lägga min röst på Miljöpartiet heller, för den delen. De borgerliga partierna är helt uteslutna, och Socialdemokraterna behöver starka samarbetspartner till vänster snarare än höga siffror för egen del.

Varken sossepampar eller V-traditionalister

Om sanningen ska fram kan inte jag riktigt begripa varför man måste hålla kvar vid ett begrepp, som i det här fallet kommunism. Visst – man kan förknippa det med annat än Sovjetsystemet, exempelvis progressiva rörelser i Kerala, Bengalen och Sydafrika. Men Sovjetkommunismen är förmodligen det som de flesta svenskar associerar till när de hör ordet. I västerlandet går dess idéhistoria, mig veterligen, tillbaka på församlingar under tidig medeltid, där man ansåg att jordisk egendom bör förvaltas kollektivt och i väntan på att Kristi återkomst skall göra dem överflödiga. Det finns kanske någonting lockande i detta, för oss som är kritiska mot konsumtionssamhället och misstror dess möjligheter att fylla vårt liv med mening. Men det är en utopi som nog aldrig kan förverkligas i en civiliserad värld.

Ska man då ge upp för kapitalismen, bli en del av eller stödja etablissemanget genom sin tystnad? Nej, det måste finnas något alternativ, en pragmatisk socialism som varken tror på kommunismromantik eller ger efter för nyliberal marknadsfundamentalism. En rättvis värld kan inte bli verklighet på det sätt som Lenin eller Che Guevara trodde. Endast ickevåld och dialog, fredliga medel, är förenliga med de vackra idealen. Trots att vi är emot nyliberalism och konservatism, så måste vi vara öppna för våra motståndares argument och bemöta dem med förnuftig kritik. Det finns alltid en möjlighet att man kan enas om någon detalj, eller att motståndaren har rätt i någonting som vi blundat för.

Att släppa traditionalismen, t ex genom att lämna kommunismromantiken bakom sig, behöver inte för Vänsterpartiet innebära ett steg åt höger. Tvärtom är traditionalism något som hör högern till. Marxismens styrka är som analysverktyg, men som alla teorier måste den kunna falsifieras. Dess giltighet får inte vara given på förhand, före erfarenheten. Om kapitalismen innebär ett förtingligande, en varufetischism och en alienation – att allt heligt profaniseras, att konsumtion utmålas som en väg till mening och att människor känner främlingsskap inför det som är deras levebröd – så innebär en sådan tillämpning av marxismen en avhumanisering. Det enskilda underkastas det generella. Kommunismen i Sovjetunionen var totalitär – inte jämförbar med nazismen i Hitlertyskland, som var ett helt annat slags ondska, utan genom att varje enskild människa berövades sitt värde för systemets skull.

Vänsterpartiet borde, som professor Liedman påpekar, vara partiet som bjuder motstånd mot kasinoekonomin och kanaliserar radikala folkliga opinioner. Varför lägger man då ned så mycket energi på att försvara sin tolkning av kommunismen?

Miljöpartiet som en tredje vänster

Om man får tro opinionsmätningar – och det kan finnas skäl att vara skeptisk – har svenska folket inte mycket mindre förtroende för det relativt nybildade Miljöpartiet, än vad det har för Vänsterpartiet, med dess historia som går tillbaka till första världskriget. Personligen har jag svårt för Miljöpartiets EU-motstånd, att man hellre vill begära utträde än att försöka påverka i progressiv riktning, men frågan kvarstår om vad som ligger bakom Peter Erikssons invit till VVV. Är det en vilja att bli ett verkligt alternativ för vänsterväljare, ett alternativ för oss som tröttnat på Socialdemokraternas maktarrogans och Vänsterpartiets kommunismromantik? Själv föll jag inför förra valet för Miljöpartiets ekologiska perspektiv, men det krävs mer än så.

Efter att 68-rörelsen i Sverige polariserade det politiska landskapet, med å ena sidan ett statssocialistiskt eller kommunistiskt vänsterblock och å andra sidan en konservativ eller nyliberal borgerlighet, har de båda blocken nu börjat mötas på mitten. Därför behövs i Sverige en frihetlig och kulturradikal vänster, för att bilda front mot centralism, hårdare krav på lag och ordning, tummande på rättssäkerhet, kulturkonservatism och ett krampaktigt fasthållande av nationalstaten. Som jag ser det bör VVV vara forum för en sådan vänster, men kan Miljöpartiet bli ett sådant parti? En grön, frihetlig vänster?

I en artikel på VVV:s hemsida, publicerad den 13 mars, ställer sig Karin Svensson Smith och Dan Gahnström frågan om vilken politisk kraft som är beredd att tillsammans med folkrörelserna genomföra det som är livsavgörande för kommande generationer. För naturligtvis krävs det mer än "vackra ord och tankar", som de säger om mina tidigare inlägg. De lyfter frågan om inte VVV bör söka valteknisk samverkan på nationell nivå, med partier som kan ingå i en röd-grön allians, åtminstone på kortare sikt. Jag tolkar det som att de bland nu befintliga riksdagspartier syftar på Miljöpartiet. Christer Westling påpekar att det inte finns några garantier för att inte Miljöpartiet kommer att göra upp med de borgerliga, efter valet 2006 eller tidigare. Var lämnar det VVV?

Själv har jag mycket ringa erfarenhet av politiskt arbete. Jag är bara en väljare. Men jag är övertygad om att VVV, om det ges möjlighet att utvecklas, skulle kunna påverka hela den svenska vänstern i den riktning som är nödvändig. Jag ser pessimistiskt på nästa val, då jag tror att de borgerliga kommer att bilda regering. Men jag är optimistisk – det måste man vara – på längre sikt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • frihetlig socialism

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om 1968, frihetlig socialism, ickevåld, kommunism, Miljöpartiet, Sven-Eric Liedman, tredje vänstern, Vägval Vänster, val 2006, Vänsterpartiet

Kommentera!

2 reaktioner på ”Frihetlig socialism – alternativ eller urvattning?

  1. Leftist (1 comments)

    "En rättvis värld kan inte bli verklighet på det sätt som Lenin eller Che Guevara trodde Endast ickevåld och dialog, fredliga medel, är förenliga med de vackra idealen. "

    OK, Fin tanke, men hur hade man t.ex. stoppat millit'rkuppen i Chile med sådanna metoder?

    ---
    Hur avsattes apartheidregimen i Sydafrika? Hur bröt sig Indien loss från Brittiska imperiet? /Jimmy

    Svara
  2. Pingback: VVV och det ödesmättade valet 2006 - strötankar och sentenserströtankar och sentenser

Kommentera