Foucault och makten

Av den 17 januari, 2007

En diskussion som Marcus på bloggen Ge oss ett val förde om Foucaults maktbegrepp fick mig att gå tillbaka till mina gamla anteckningar från en föreläsning av Edda Manga på just detta ämne.

Utgångspunkten på föreläsningen på Clandestinoinstitutet var frågan om hur kritiken av det koloniala eller rasistiska skillnadstänkandet ska kunna verka om man hela tiden pratar om identitet och skillnad. Kan postkolonial kritik av kolonialismens binära tänkande (vit/svart, civiliserad/barbar, kolonisatör/koloniserad, vi/dem, etc.) rentav resultera i en reproduktion av detsamma? Och måste de som gör uppror bli förtryckare när de väl tagit makten?

"Där det finns makt finns det motstånd"

För att resonera kring dessa frågor gick Manga till Michel Foucault. Med utgång från honom kan man säga att makt handlar om relationer. Man kan aldrig ställa sig utanför en diskurs (maktordning) och förändra den. Antingen är man delaktig i den eller så är man det inte. Det finns inget subjekt eller medvetande utanför någon diskurs, ingen individ existerar i-och-för-sig (för att uttrycka det på ett sätt som Foucault nog inte skulle ha gjort). Diskursen är såväl skapare som förtryckare av subjekt.

Makt är inte bara repressiv, utan framför allt produktiv. Mest effektivt fungerar den genom sin produktion av subjekt, begär, identitet, etc., och inte genom polis, militär, etc. En diskurs är ett regelverk, den sätter upp regler för hur man skapar sanning. Olika subjekt kan ha olika makt att påverka diskursens regler, men alla är lika involverade i den. Subjektet är en effekt av maktrelationer i en diskurs. Det betyder inte att subjektet inte extisterar, men det existerar inte utanför dessa maktrelationer. Produktionen av kroppar och subjekt är högst verklig. Eftersom medvetandet är en effekt av maktrelationer kan det inte finnas ett "objektivt medvetande" som är källa till motstånd mot makten. Inte heller kan det, som marxistisk tradition hävdar, finnas något falskt medvetande. Motstånd är inte bara möjligt, utan också inneboende i diskursen. Det är dock inte möjligt utanför diskursen. Den subalterna kan tala, men makten lyssnar inte om man inte talar det hegemoniska språket. Detta språk kan man dock pervertera.

I Sexualitetens historia (1976) vänder sig Foucault mot psykoanalysens anspråk på att befria sexualiteten. Snarare anser han att den till sin verkan kontrollerar sexualiteten. Det framstår dock som att han, åtminstone inledningsvis, menar att det fanns en friare sexualitet under antiken. Det moderna samhället är besatt av att benämna sexualiteter, för att därigenom kontrollera dem. I förmodern tid fanns t.ex. inte något sådant som homosexualitet, utan endast homosexuella praktiker. Genom att peka ut homosexualitet etablerar man också heterosexualiteten. Normen är det som inte behöver nämnas. Senare kommer Foucault fram till att det aldrig funnits någon fri sexualitet, och heller aldrig kan finnas det. Sexualiteten finns alltid inom en diskurs, ett samhälles hierarkiska ordning. Det finns ingen position av ursprunglig frihet att återvända till, ingen fri sexualitet som kan skyddas genom att man inte låter samhället inordna den.

Strategi och medvetenhet

Vi kan aldrig bli bakbundna av makten, för vi kan alltid modifiera dess sätt att gripa oss. Makt är ett fält av relationer, alltid rörlig och lokal. Korrigeringar och förändringar av riktningar, makttekniker, sker på lokal nivå. Motstånd sker där olika maktfält möter varandra - där intersektionerna finns - inte på total, transcendent nivå. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda. Ingen är maktlös eller maktfullkomlig, för det finns bara olika slags maktprocesser. De galna mödrarna i Argentina kunde nå framgång i sitt motstånd på grund av regimens patriarkala idealisering av mödrarollen. Motstånd sker genom en strategisk användning av diskursens sanning, på ett sätt som är besläktat med det Gayatri Spivak kallar "strategisk essentialism". Man godtar tillfälligt vissa "sanningar", t.ex. att kvinnor är mer fredsälskande än män, för att kunna pervertera diskursen.

Foucault har fått kritik, bland annat av Edward Said, för att han tycks säga att motstånd inte behöver ske medvetet, utifrån en medveten analys av makten. Men för att besvara frågan om hur en segrande upprorsmakare undviker att själv bli förtryckare, så är det nödvändigt med en maktanalys som inte generaliserar. Den postkoloniala kritiken av det binära och generaliserande tänkandet riskerar alltid att reproducera detta tänkande, på samma sätt som en institutionalisering av motståndet riskerar att reproducera förtrycket. Men risken ligger framför allt i alla anspråk på en utomdiskursiv och "objektiv" analys. När man däremot analyserar partikulariteter, de lokala skärningspunkterna mellan maktfält, kan motståndet få effekter som inte är lokala. Trots att deras uppkomst är lokal.

Läs gärna också mitt inlägg om Fanon och motståndet.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • foucault makt
  • foucault maktbegrepp
  • foucault subjekt
  • produktiv makt
  • Foucault citat
  • dekonstruera makt
  • foucault michel normaliseringsprincipen
  • foucault språk och makt
  • makt motstånd och allt det där

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Clandestino, Edda Manga, Edward Said, interektionalitet, kolonialism, maktanalys, Michel Foucault, postkolonial teori, queerteori, rasism

Kommentera!

12 reaktioner på ”Foucault och makten

  1. Marcus (478 comments)

    Det är lite märkvärdigt hur lika mitt eget begrepp och din beskrivning av Foucaults ter sig, när jag läser det så här... Dock gör jag några egna tillägg (vill jag tro) som är fruktbara just i diskussionen om motstånd mot makten, där Foucault blir lite flummig. Han var ju själv också inblandad i rätt märkliga turer då det gäller protester och motstånd - ömsom högerextrem, ömsom ultramaoist, ömsom allmänt subversiv underground... Spännande kille, hursomhelst, och en fantastiskt intressant maktteoretiker.

    Jag tycker att det är värt att fundera på hur den metodologiska holismen kan användas i motståndet, då den avslöjar godtyckligheten hos vissa rationaliteter, som ju är produkter av den metodologiska holismens motsats: metodologisk reduktionism.

    Vad händer när man förkastar maktens påstådda objektiva rationalitet, genom att applicera holism? Ställer man sig då utanför - och förlorar möjligheten att bjuda motstånd, i enlighet med Foucault? Eller är det i själva verket att själv rationalisera om, en möjlighet som är strikt förbehållen maktpositionens innehavare och i allra högsta grad sker inifrån - erbjuder holismen då en möjlighet till verkligt motstånd?

    Jag tror att det beror väldigt mycket på hur man gör, och vad som menas med att "applicera holism". Som jag förstår det är det en holistisk utsaga att hävda att "makt är ett fält av relationer". Det är möjligt att utsagan att motstånd "sker på lokal nivå" kan uppfattas som reduktionism, men med tanke på att analysen måste ske utan generaliseringar anser jag att det inte är det. Och om man ur holism ("helheten överskrider summan av de enskilda delarna") härleder något slags transcendens, att det gäller att finna en essens som är summan av de enskilda delarna, så anser jag nog att det är inkompatibelt med Foucaults analys. Men om man snarare menar att det som görs med delarna också påverkar helheten, och andra delar, så är det enligt mig fullt kompatibelt. /Jimmy

    Svara
  2. Anders Wallner (13 comments)

    Bra sammanfattning av History of sexuality. Jag tycker att den var sjukt svår att ta sig igenom...

    Två funderingar, bara. Dels tycker jag du missar den viktiga halvan av Foucaults citat, “Där det finns makt finns det motstånd”... Citatet är från början "Where there is power, there is resistence, and yet, or rather consequently, this resistence is never in a position of exteriority in relation to power". Foucault menar alltså att motståndet alltid är en del av förtrycket och - på ett sätt - möjliggör förtrycket. Ungefär som att om gayrörelsen inte skulle hävda att "vi är lika bra som heteros på att ta hand om barn" så skulle diskursen att homosexuella inte kan vara föräldrar falla.

    Du skriver också att F. inledningsvis i Sexualitetens historia menar att det fanns en friare sexualitet under antiken. Som min studiegrupp läst boken tror vi att historiebeskrivningen i början är psykoanalysens historiebeskrivning, som han sedan motbevisar. Han säger alltså inte emot sig själv, utan gör en målande bild av det han tänker dekonstruera.

    Vad tror du?

    Fast jag tycker nog inte att jag missar andra halvan av citatet. Bland annat skriver jag

    Motstånd är inte bara möjligt, utan också inneboende i diskursen. Det är dock inte möjligt utanför diskursen.

    och

    Motstånd sker genom en strategisk användning av diskursens sanning, på ett sätt som är besläktat med det Gayatri Spivak kallar "strategisk essentialism".

    Hur diskussionen om homosexuella och barn ska hanteras tycker jag är en mycket svår fråga. Inte frågan om homosexuella och barn i sig, men hur man i debatten undviker att bekräfta normen. Men jag håller med om att motståndet, beroende på hur det är formulerat, möjliggör förtrycket. Genom att t.ex. (i ett helt annat sammanhang) peka ut George W Bush som en makthavare man är emot, så erkänner man denne som makthavare. Bättre då, kanske, att ignorera honom helt, eller att visa på vilket sätt han inte har makt.
    Det kan nog mycket väl vara så att Foucault inte säger emot sig själv i sin uppfattning om sexualiteten under antiken. Visserligen ändrade han sina åsikter vid ett antal tillfällen under sitt liv, men det är en intressant tanke att läsa honom på det sätt som du säger. Jag får läsa boken igen och återkomma.
    /Jimmy

    Svara
  3. Pingback: Fanon och motståndet « strötankar och sentenser

  4. Pingback: Omvärdera höger och vänster i politiken « strötankar och sentenser

  5. Pingback: Svensson » Blog Archive » Postmodernismen - inget för vänstern, del 3

  6. Pingback: En grön diskussion om frihet « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Nyläsning av Antonio Gramsci « strötankar och sentenser

  8. Pingback: Efter den tredje vägen « strötankar och sentenser

  9. Pingback: En moralisk politik « strötankar och sentenser

  10. Pingback: Nyläsning av Antonio Gramsci « strötankar och sentenser

  11. Pingback: Därför är jag socialdemokrat « strötankar och sentenser

  12. Pingback: Fanon och motståndet - jimmysand.com

Kommentera