Foucault och makten

En diskussion som Marcus på bloggen Ge oss ett val förde om Foucaults maktbegrepp fick mig att gå tillbaka till mina gamla anteckningar från en föreläsning av Edda Manga på just detta ämne. Utgångspunkten var frågan om hur kritiken av det koloniala eller rasistiska skillnadstänkandet ska kunna verka om man hela tiden pratar om identitet och skillnad.

Kan postkolonial kritik av kolonialismens binära tänkande (vit/svart, civiliserad/barbar, kolonisatör/koloniserad, vi/dem, etc.) rentav resultera i en reproduktion av detsamma? Och måste de som gör uppror bli förtryckare när de väl tagit makten?

”Där det finns makt finns det motstånd”

För att resonera kring dessa frågor gick Manga till Michel Foucault. Med utgång från honom kan man säga att makt handlar om relationer. Man kan aldrig ställa sig utanför en diskurs (maktordning) och förändra den. Antingen är man delaktig i den eller så är man det inte. Det finns inget subjekt eller medvetande utanför någon diskurs, ingen individ existerar i-och-för-sig (för att uttrycka det på ett sätt som Foucault nog inte skulle ha gjort). Diskursen är såväl skapare som förtryckare av subjekt.

Makt är inte bara repressiv, utan framför allt produktiv. Mest effektivt fungerar den genom sin produktion av subjekt, begär, identitet, etc., och inte genom polis, militär, etc. En diskurs är ett regelverk, den sätter upp regler för hur man skapar sanning. Olika subjekt kan ha olika makt att påverka diskursens regler, men alla är lika involverade i den. Subjektet är en effekt av maktrelationer i en diskurs. Det betyder inte att subjektet inte extisterar, men det existerar inte utanför dessa maktrelationer. Produktionen av kroppar och subjekt är högst verklig. Eftersom medvetandet är en effekt av maktrelationer kan det inte finnas ett ”objektivt medvetande” som är källa till motstånd mot makten. Inte heller kan det, som marxistisk tradition hävdar, finnas något falskt medvetande. Motstånd är inte bara möjligt, utan också inneboende i diskursen. Det är dock inte möjligt utanför diskursen. Den subalterna kan tala, men makten lyssnar inte om man inte talar det hegemoniska språket. Detta språk kan man dock pervertera.

I Sexualitetens historia vänder sig Foucault mot psykoanalysens anspråk på att befria sexualiteten. Snarare anser han att den till sin verkan kontrollerar sexualiteten. Det framstår dock som att han, åtminstone inledningsvis, menar att det fanns en friare sexualitet under antiken. Det moderna samhället är besatt av att benämna sexualiteter, för att därigenom kontrollera dem. I förmodern tid fanns t.ex. inte något sådant som homosexualitet, utan endast homosexuella praktiker. Genom att peka ut homosexualitet etablerar man också heterosexualiteten. Normen är det som inte behöver nämnas. Senare kommer Foucault fram till att det aldrig funnits någon fri sexualitet, och heller aldrig kan finnas det. Sexualiteten finns alltid inom en diskurs, ett samhälles hierarkiska ordning. Det finns ingen position av ursprunglig frihet att återvända till, ingen fri sexualitet som kan skyddas genom att man inte låter samhället inordna den.

Vi kan aldrig bli bakbundna av makten, för vi kan alltid modifiera dess sätt att gripa oss. Makt är ett fält av relationer, alltid rörlig och lokal. Korrigeringar och förändringar av riktningar, makttekniker, sker på lokal nivå. Motstånd sker där olika maktfält möter varandra – där intersektionerna finns – inte på total, transcendent nivå. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda. Ingen är maktlös eller maktfullkomlig, för det finns bara olika slags maktprocesser. De galna mödrarna i Argentina kunde nå framgång i sitt motstånd på grund av regimens patriarkala idealisering av mödrarollen. Motstånd sker genom en strategisk användning av diskursens sanning, på ett sätt som är besläktat med det Gayatri Spivak kallar ”strategisk essentialism”. Man godtar tillfälligt vissa ”sanningar”, t.ex. att kvinnor är mer fredsälskande än män, för att kunna pervertera diskursen.

Foucault har fått kritik, bland annat av Edward Said, för att han tycks säga att motstånd inte behöver ske medvetet, utifrån en medveten analys av makten. Men för att besvara frågan om hur en segrande upprorsmakare undviker att själv bli förtryckare, så är det nödvändigt med en maktanalys som inte generaliserar. Den postkoloniala kritiken av det binära och generaliserande tänkandet riskerar alltid att reproducera detta tänkande, på samma sätt som en institutionalisering av motståndet riskerar att reproducera förtrycket. Men risken ligger framför allt i alla anspråk på en utomdiskursiv och ”objektiv” analys. När man däremot analyserar partikulariteter, de lokala skärningspunkterna mellan maktfält, kan motståndet få effekter som inte är lokala. Trots att deras uppkomst är lokal.

***

Läs gärna också mitt inlägg om Fanon och motståndet.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Foucault, Edda Manga, makt, kolonialism, rasism, postkolonialism, subaltern, hegemoni, Clandestino, Gayatri Spivak, queer, intersektionalitet

Inkommande söktermer

• foucault maktbegrepp
• foucault subjekt
• produktiv makt
• foucault maktrelationer
• subjekt foucault
• motståndare till postkolonial kritik
• foucault makt
• foucault subjektet
• foucault subjektet och makt
• foucaults maktrelationer

Relaterade inlägg:

1. Abortmotståndare till makten i Nicaragua