Jag påbörjar här en ganska pretentiös essä om min husfilosof Friedrich Nietzsches debutverk: Tragedins födelse från 1872. Fortsättning följer, om någon så önskar. Låt mig veta. Kritik mottages också med tacksamhet.
Andra verk är mer ryktbara, som Så talade Zarathustra och Antikrist, och flera verk är mer typiska för författaren, men det var med Tragedins födelse som Friedrich Wilhelm Nietzsche – sonen till en kyrkoherde från Leipzig – påbörjade sin bana som kulturkritiker, filosof och antifilosof. Han hade skrivit annat tidigare, men det var som brådmogen professor i klassisk filologi vid Basels universitet som Nietzsche 1872 publicerade det verk man idag räknar som första bandet av hans samlade skrifter. Bland de mer namnkunniga kollegorna i Basel kan nämnas Johann Jacob Bachofen, på senare tid omhuldad i vissa feministiska kretsar för sin teori om det moderrättsliga systemet, samt Jacob Burckhardt, god vän till Nietzsche som fått oerhört inflytande genom sina verk om den italienska renässansen. Vi får anledning att återkomma till dessa bekantskaper.
Stilistiskt utmärker sig Tragedins födelse bland Nietzsches övriga produktion genom sin större enhetlighet, men också genom att vara ganska tungrodd. Det senare medger han själv i ett retrospektivt företal från nyutgivningen 1886. Man vinner på att läsa texten minst ett par gånger. Som ett på sin tid inte helt okontroversiellt budskap behandlar författaren den grekiska kulturen, och i synnerhet det attiska dramat, som en balansgång mellan katharsis och mimesis, mellan rusets och drömmens sinnestillstånd eller – för att använda Nietzsches egna ord – mellan det dionysiska och det apolliniska i tillvaron. Men det jag upplever som bokens behållning är en teori – eller hellre: en poetisk vision – om det specifikt och genuint mänskliga, en antropologisk kosmogoni eller tillvarons hoppfulla tragedi. För att nämna det vid namn vill jag från författaren själv låna uttrycket ”estetisk metafysik”. Om en sådan ordsammansättning tillåtes.
Influenserna är påtagliga från Aristoteles och Immanuel Kant, såväl som från tysk romantisk och idealistisk filosofi, men framför allt heter den store lärofadern Arthur Schopenhauer. Dennes magnum opus, Världen som vilja och föreställning, utkom i en andra, avsevärt utökad utgåva samma år som Nietzsche föddes (1844), och vid sin död 1860 var den pessimistiske filosofen ett stort namn inte minst i konstnärliga kretsar. Tragedins födelse tillägnades kompositören Richard Wagner, en varm anhängare av Schopenhauer som senare skulle komma att bli föremål för Nietzsches aversioner – inte minst för sin antisemitism och tysknationalism, men också till stor del för att den yngre, forne beundraren behövde en negativ förebild att distansera sig från. En annan trovärdig förklaring som lagts fram är de bådas skilda syn på musikens väsen och funktion. Det kan påminna om skillnaden mellan Platon och Aristoteles, fastän i omvänd kronologi: För Nietzsche var musiken någonting oerhört, närmast numinöst – ”utan musik vore livet ett misstag”, som han senare skulle komma att skriva.
Nietzsches högaktning av musiken är intimt förbunden med hans misstro mot språket. Det är inte en slump att han vid samma tid som Tragedins födelse skrev Om sanning och lögn i utommoralisk mening, där han grundlägger just sin kritik av språket. Den texten får vi anledning att återkomma till. Språket har framför allt en oförmåga att uttrycka någon verklig insikt om tillvaron, en uppfattning Nietzsche delar med många mystiker i både väst och öst. Musiken tillhör det dionysiska, medan språket är ett apolloniskt fenomen, för att använda terminologi från Tragedins födelse. Också Wagner hade upptäckt denna brist hos språket. Genom civilisationsprocessen har vetenskapen medfört en avmystifiering av världen (Entzauberung der Welt), för att tala med Friedrich Schiller och Max Weber. För en förståelse av den helhet människan lever i, eller av djupet i hennes inre, kan inte språket längre räcka till. Trots det är människan underkastad dess betvingande makt, inte minst genom vetenskap och ideologi. Språket är varats boning.
Genom den romantiska civilisationskritiken fann Nietzsche en meningsfrände i Wagner, och han såg dennes musik som en väg till förlossning från samtidens dekadans. Kanske hade han väntat sig för mycket av Wagner, av hans person och konst, för när Nietzsche i juli 1876 besökte repetitionerna inför öppnandet av festspelen i Bayreuth, så framstod tilldragelsen som i det närmaste parodisk i all sin pretention. Istället för en förnyelse av musikdramat, som en motvikt till det borgerliga livets förljugenhet, blev det för Nietzsche en upplevelse av effektsökeri och prål utan musikaliskt innehåll. Det wagnerska musikdramat lyfte fram myten, en illusion, för att lägga en slöja över det verkliga livet. Kort sagt: ett opium för folket. Djupt kränkt och fysiskt sjuk lämnade Wagners en gång kanske störste beundrare Bayreuth efter bara några dagar. Den slutliga brytningen skulle för Nietzsches del komma med Mänskligt, Alltförmänskligt, utgiven 1878. Wagner var ett symptom, skulle han senare säga, för den europeiska sjukdom Nietzsche tagit till sin mission att bekämpa. Vid decenniets början var han dock fortfarande wagnerian, vilket – vid sidan av annat – fick honom att i den självkritiska tillbakablicken från nyutgåvan betrakta Tragedins födelse som en problematisk bok. Trots det står inte hyllningen av Wagner och hans verk alltid utan motsägelser, vilket kommer att visa sig.
Inga relaterade inlägg.
2012