Jag påbörjade för ett år sedan en serie betraktelser kring Friedrich Nietzsches Tradedins födelse från 1872. Här följer andra delen. Konstruktiva synpunkter mottages med tacksamhet.
För en läsare i vår tid, medveten om Charles Darwin och Sigmund Freud, kan Nietzsches estetiska manifest framstå som en avhandling om människans ständiga kamp för överlevnad, i en tillvaro och värld – med hans egna ord – ”evigt rättfärdigad bara som estetiskt fenomen” (Nietzsches kursiveringar). Som den lärjunge till Schopenhauer han då var, ansluter sig den unge Nietzsche till Kants distinktion mellan föreställningen och tinget i sig. Senare skulle han komma att beklaga denna språkdräkt, med motiveringen att det han försökte ge uttryck för avvek från andan hos både Kant och Schopenhauer. I varje fall rör det sig om kreativa omtolkningar.
Med sin Kritik av det rena förnuftet från 1781 ville Kant fastställa de principiella gränserna för den mänskliga kunskapens möjligheter. Provocerad av den radikala empirismen hos David Hume, den skotske filosofen, menade han att det är omöjligt att vara säker på om verkligheten sådan vi föreställer oss den stämmer överens med verkligheten oberoende av våra föreställningar. Det finns en verklighet oberoende av våra föreställningar, av Kant kallad ‘tinget i sig’ (das Ding an Sich), men han varnar för den metafysiska lockelsen att göra några som helst utsagor om den. Alla våra föreställningar om verkligheten formas av några på förhand givna (aprioriska) ramar – åskådningsformerna tid och rum samt kategorier som kausalitet (förhållandet att orsak ger verkan) – som upprättar principiella gränser för vår kunskap.
Man får inte omtolka tinget i sig som en negativ bild av det förnimbara – att man där, i motsats till hos tinget i våra föreställningar, skulle finna beständighet och inte förgänglighet, enhet och inte mångfald. Det rena förståndets land, säger Kant med en poetisk formulering, är en ö, omgiven av en vidsträckt och stormande ocean. Genom att oupphörligt lura den efter upptäckter svärmiskt omkringfarande sjöfararen med tomma förhoppningar, lockar denna ocean ut honom på äventyr som han aldrig kan släppa, men heller aldrig föra till ett slut. Inte för inte klingar det av Goethes Faust.
Ofta har det hävdats att Schopenhauer, döv för mästaren Kants varning, menat att ett visst slags kunskap om tinget i sig är möjlig. Med ett begrepp tidigare använt av Friedrich Schelling, en annan anhängare av Kant, kallade Schopenhauer tinget i sig för ‘vilja’. Snarare än någonting vi förknippar med avsikt, syfte eller mål, skulle man kunna likna viljebegreppet hos Schopenhauer med drifterna eller das Es i Freuds metapsykologi. Platon använde ordet pathos.
Detet (das Es) är en term som Nietzsche var först om att använda om den lägre, driftsmässiga delen av personlighetsstrukturen. Enligt Freud består den av biologiska drifter och därtill knutna affekter, är blind och instinktiv och förser själslivet med den energi som fordras för beteende nödvändigt för individens överlevnad och fortplantning. Förutom Darwin och Nietzsche var Freud – för övrigt i likhet med August Strindberg – påverkad av en viss Eduard von Hartmann, vars Världsprocessens väsen eller Det omedvetnas filosofi utkom 1869. Det kan inte förnekas att Schopenhauers filosofi var i ropet just då. Hartmann förenade Hegels optimistiska syn på kunskapens historiska tillväxt med Schopenhauers pessimism angående möjligheten till mer varaktig tillfredställelse, samt Schellings begrepp om det omedvetna. Allt detta skulle komma att bli centralt hos Freud.
Att Hartmann kunde förena Hegel med Schopenhauer kan tyckas märkligt, särskilt med tanke på att den senare var en av de få som inte lät sig tilltalas av kollegan i Berlin. Bland annat såg Schopenhauer till att hålla sina föreläsningar samtidigt som Hegel, till följd att hans egna blev föga välbesökta. Båda utgick de ursprungligen från Kant, men kom till helt skilda slutsatser: Mycket förenklat menade Hegel att historiens framåtskridande kommer att leda till kunskap om det absoluta, om tinget i sig, medan Schopenhauer såg historien som en fars, utan vare sig mål eller mening.
I likhet med Aristoteles höll Schopenhauer poesin för mer kunskapsgivande än historieskrivningen. Men han urskiljde, enligt en essä i samlingsverket Parerga und Paralipomena (1851), två slags historia: den politiska historien och kulturhistorien eller konstens och litteraturens historia. Studiet av den första lär oss om storskaligt mördande och nöd, ett ändlöst virrvarr och tumult. Idén om Människan är enbart en abstraktion. Tvärtom mot vad Hegel hävdar har mänskligheten ingen gemensam, universalhistorisk bestämmelse. Men ändå menar Schopenhauer att historien är för människan vad förnuftet är för individen. Utan historiskt sinne skulle hon vara som boskap. För att förstå motsägelsen kan vi ta hjälp av Schopenhauers främste lärjunge bland historikerna, Nietzsches vän och kollega Jacob Burckhardt. Denne delade med honom misstron mot makten och politiken, samt framför allt uppfattningen att endast konstens och det andliga livets skapelser kan ge historien ett positivt innehåll.
Inkommande söktermer
- freud das es
2012