Folkpartiets liberala vägval

Av den 27 april, 2007

Det är svårt att inte på något vis kommentera Fp-ledaren Lars Leijonborgs avgång. Och jag tycker inte Freddi W har helt rätt i att bara folkpartister får ha en åsikt. Det angår fler hur det liberala partiet i Sverige utvecklas.

Den på kort sikt stora frågan är förstås vem som kommer att efterträda Lars Leijonborg. De främsta kandidater som nämnts hittills är skolminister Jan Björklund och EU-minister Cecilia Malmström. Vice ordföranden Marit Paulsens unket stockkonservativa uttalanden om de bådas förutsättningar som man respektive kvinna tänker jag knappt kommentera.

Liberala bloggaren Johanna Nylander tror mest på Cecilia Malmström, liksom socialdemokraten Ulf Bjereld. Vänsterliberalen Karl Palmås är skeptisk, men redan nämnda Freddi Westerlund hoppas på vem som helst men inte Jan Björklund. Vad tycker då jag? Istället för att säga det rakt ut vill jag låta den konservative bloggaren Jakob E:son Söderbaum uttrycka mina tankar.

Den som allmänt betraktas som hans naturlige efterträdare på partiledarposten är Jan Björklund. Bättre än så kan man inte begära från konservativt håll!

(Jag skulle inte bli förvånad om Lars Leijonborgs efterträdare inte heter vare sig Björklund eller Malmström. Skolministern står för nära Leijonborg och EU-ministern har tackat nej. Faktum är att jag är beredd att sätta en slant på Johan Pehrson, partiets gruppledare i riksdagen.)

Den jakobssonska revolutionen

Jag har bloggat om det tidigare, men Jan Björklund tillhör den klick inom Fp som ville göra uppbrott från den s k "snällism" som präglat partiet. Jämför med Bengt Westerbergs varma socialliberalism och Gunnar Heléns liberala kluvenhet. En intressant dokumentär visades på SVT inför valet i höstas.

Partisekreteraren Johan Jakobsson, som fick avgå i höstas efter inblandning i spionaffären, gjorde studiebesök hos danska högerliberalerna Venstre. Enligt dokumentären Snällfällan var även Jan Björklund pådrivande i denna kampanj för att ta väljare från Moderaterna. I valet 2002 gav det utdelning. Troligen mer på grund av Bo Lundgrens entoniga skattesänkarmantran och Janne Josefssons valstugereportage än Fp:s egna populistiska utspel. Epitetet "Leijonkungen" gavs den partiledare som varit så utskälld valet innan.

Vi vet vad som hänt sedan. Johan Jakobsson fick avgå som partisekreterare, för att ersättas av socialliberalen Erik Ullenhag. Fp fick visserligen bilda regering, men gick ned från 13,3 procent till 7,5 procent. Det är marginellt högre än 1994. Och nu har Leijonborg fått avgå. Vädras förnyelse?

Kommer vi någonsin få ett liberalt parti som är mer likt vänsterliberala Radikale Venstre än högerpartiet Venstre? Knappast i form av Fp under Major Björklund. Med Storebror Pehrson i spetsen då? Inte heller så troligt.

Min favoritfolkpartist Birgitta Ohlsson skriver i en debattartikel i Expressen.

De ideologiska konflikterna i fp har inte primärt varit en höger/vänster-konflikt. Att just kravretoriken provocerat liberaler – oavsett kulör – beror på att den ifrågasatt tre liberala kärnvärden:

1) Att inte göra skillnad på folk och folk.
2) Likhet inför lagen.
3) Att människors ursprung aldrig ska generaliseras.
Men nu är det dags att gå vidare. Gjort är gjort och nostalgi löser inte framtidens liberala utmaningar. Leijonborgs efterträdare måste göra en tydlig varudeklaration oavsett om han eller hon heter Jan Björklund eller Cecilia Malmström.

I likhet med LUF:aren Philip Wendahl skulle jag lägga min röst på Birgitta Ohlsson om jag var folkpartist. Men nu är jag inte det...

***

Statsvetaren Tommy Möller skriver intressant om Folkpartiets utveckling på DN Debatt. Jag reagerar särskilt på ett avsnitt.

1972 års partiprogram demonstrerar den vänstersvängning som då skedde. Genomgående talas om behovet av ökad offentlig styrning och planering. Det slås fast att det marknadsekonomiska systemet innehåller mekanismer som leder till privat maktkoncentration, hård exploatering av miljön, och ekonomiska klyftor etcetera.

Det skulle vara intressant att få veta vad Lars Leijonborg, som 1971-73 var ordförande i FPU (den tidens LUF) ansåg om 1972 års partiprogram.

***

Tillägg kl 23: Läs gärna Karl Palmås senaste inlägg på frihetligt forum, En vänsterliberal vokabulär.

I bästa fall är de svenska Konservativa “liberalernas” kidnappning av begreppet liberalism ett harmlöst fall av ignorans och inskränkthet – i värsta fall är den farlig. I en tid då människor med maktambitioner enkelt kan piska upp stämningar av “fruktan, hat, dyrkan och orgiastisk triumf” är den liberala rösten oundgänglig. “Liberalerna” inom den svenska borgerligheten har visat sig oförmögna att stå för en liberal position – nu måste frihetligt sinnade krafter inom vänstern börja formulera en sådan.

Ja, vad säger ni? Var finns vänsterliberalerna i vår del av världen?

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Folkpartiet, Lars Leijonborg, liberalism, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Marit Paulsen, Johanna Nylander, Ulf Bjereld, Karl Palmås, Freddi Westerlund, konservatism, Johan Pehrson, snällism, Bengt Westerberg, socialliberalism, Gunnar Helén, Johan Jakobsson, Venstre, Snällfällan, Moderaterna, val2002, Bo Lundgren, skattesänkningar, Janne Josefsson, populism, Leijonkungen, Erik Ullenhag, vänsterliberalism, Radikale Venstre, Birgitta Ohlsson, LUF, Philip Wendahl, Tommy Möller, DN Debatt, FPU

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera!

7 reaktioner på ”Folkpartiets liberala vägval

  1. Marcus (478 comments)

    Jag borde väl bry mig om vem Fp utser, men jag kan inte förmå mig att bli engagerad av någon anledning.. Men är de smarta så tar de ingen som var "för nära" Leijonborg, som du uttryckte det. Det handlar om förtroende, och jag vill minnas att även Björklund var lite insyltad och med stor sannolikhet hade använt info från den där inloggningsskandalen.

    Det sista hade jag nästan glömt. Hoppas inte folkpartisterna gjort det. /Jimmy

    Svara
  2. Kalle P (46 comments)

    Bra skrivet - sorry för att jag varit för slö för att komma loss..

    Tack. Du har haft annat för dig, det är okej. /Jimmy

    Svara
  3. Sanjay (79 comments)

    Jag gillade Freddis öppna brev. Personligen har jag svårt att placera folk som kallar sig liberala. Bortsett från ett visst antal dinosaurier så är de flesta överrens om vad marknadsekonomi betyder, hur man ska se på de som avviker från mallen vad det gäller familjebildande osv. Liberaler sparkar oftast in öppna dörrar.

    Jag gillade också brevet. Hen har klar en poäng. (Men jag hade nog övervägt att rösta på Bengt Westerberg.)
    Att liberaler kan ha en tendens att sparka in öppna dörrar är väl en av orsakerna till att Leijonborg, Björklund m fl ville bort från "snällismen". /Jimmy

    Svara
  4. Marcus (478 comments)

    "Det sista hade jag nästan glömt."

    Timingen när han presenterade något skolprogram där i valrörelsen var ovanligt och osannolikt vältajmad vill jag minnas. Det var som han visste när Sossarna skulle presentera sitt..

    "Hoppas inte folkpartisterna gjort det."

    Det tror jag inte de glömt.. de gör nog allt för att sopa det hela under mattan, samtidigt som de håller tummarna att "folket" glömt det. men det har vi inte. 🙂

    Svara
  5. Pingback: Jag välkomnar Björklund! « strötankar och sentenser

  6. Pingback: En bloggkrönika för år 2007 « strötankar och sentenser

  7. Pingback: Folkpartiet liberalerna de neokonservativa « strötankar och sentenser

Kommentera