Folkets revolution

Av den 29 november, 2012

En av de starkaste symbolerna i den svenska självbilden är folkhemmet, på samma sätt som USA har nationen och Frankrike republiken. Jag tror att vi kan utveckla denna metafor genom att spåra den till franska revolutionen.

Sedan nittiotalet, efter djup kris och omvälvande budgetsanering, har folkhemmet blivit till ett slags myt om det förlorade paradiset. Såväl moderater som socialdemokrater anspelar numera på denna symbol, för att inte tala om Sverigedemokraterna. Folkhemmet är åter det goda samhället, efter att det under åttiotalet förknippats med tvångssteriliseringar och politikens vilja att lägga livet till rätta. Under nästan hela perioden från den allmänna och lika rösträttens införande har folkhemmet varit synonymt med det socialdemokratiska politiska projektet. Och socialdemokratin är ett barn av två revolutioner - den franska och den industriella. I den förstnämnda, och i den amerikanska revolutionen några år tidigare, etablerades den så kallade folksuveränitetsprincipen - med den svenska grundlagens formulering att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det var ett radikalt brott mot den gamla ordningens doktrin om kungadömet av Guds nåde, enligt vilken all makt utgår från Gud.

Folksuveräniteten

Eugene Delacroix målning Friheten på barrikaderna skildrar egentligen julirevolutionen 1830 men har kommit att förknippas med franska revolutionen 1789.

Från franska revolutionen härstammar den höger- och vänsterskala med vilken vi i dag förstår det mesta av det politiska landskapet.1 Då skrevs också den första deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, antagen den 26 augusti 1789. Den byggde på det tankegods som hör till upplysningstiden: tron på förnuftet, en individualistisk människosyn, naturrätten och tanken om ett socialt kontrakt som samhällets grundval. Den fransk-schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseau var omåttligt populär med sina tankar om allmänviljan (volonté générale), men en betydande inspirationskälla var även USA:s självständighetsförklaring från 1776. Denna skrevs huvudsakligen av Thomas Jefferson och var mycket influerad av den engelske filosofen John Locke. En central - men inte lika ihågkommen - källa till förståelse av franska revolutionens innebörd är annars Emmanuel Joseph Sieyès pamflett Vad är tredje ståndet?, ett slags manifest för ombildandet av generalständerna, den gamla ståndsriksdagen, till nationalförsamling i juni 1789.2

Sieyès menade att menade att de som bar upp samhället - tredje ståndet - inte hade en plats i samhällsstyret som motsvarade vare sig deras faktiska betydelse eller deras numerär. Trots att tredje ståndet - omfattande allmogen på landsbygden, såväl som lönearbetare, näringsidkare och hantverkare i städerna - utgjorde den absoluta majoriteten, omkring 98 procent, av Frankrikes befolkning och utförde allt det samhällsnyttiga arbetet, så låg den verkställande makten i prästerskapets och adelns händer. Tredje ståndet hade visserligen varit representerade i generalständerna ända sedan församlingen bildades på 1300-talet. Men som Sieyès påpekar hade dessa representanter inte valts fritt av folket, utan ofta ärvt sitt ämbete, och kunde alltså inte i demokratisk mening anses representera någon. Sieyès drev frågan om att göra fåtalets privilegier till medborgarnas gemensamma rättigheter.

Generalständerna var ett till kungen rådgivande organ, snarare än en lagstiftande församling. De hade inte sammankallats sedan 1614, när Ludvig XVI vände sig till dem i maj 1789 för att driva igenom nya skatter. Den gångna vintern hade Frankrike drabbats av svält. Dessutom rådde hög inflation och staten hade ett enormt budgetunderskott. Men kungen fick inte stöd för sina idéer till att lösa krisen, utan en grupp ledamöter av tredje ståndet – anförda av Sieyès, själv präst men vald att representera tredje ståndet – tryckte på för ett mer radikalt reformpaket. Till dem anslöt sig framför allt det lägre prästerskapet, och kungen fick till slut se sig besegrad. Hans svar blev att upplösa generalständerna. Men tredje ståndet försvarade rätten till representation, och de bildade istället den första nationalförsamlingen. Därmed var revolutionen ett faktum.

Arbetarrörelsen och folket

Motsättningen mellan de representerade (herrarna) och de orepresenterade (folket) blev huvudfokus för chartristerna, en rörelse som uppstod på 1830-talet i den industriella revolutionens kärnland Storbritannien. Arbetarklassen, en beteckning som började komma i bruk omkring år 1815, omfattade så skilda grupper som hantverkargesäller, fabriksarbetare och daglönare, men de förenades i att vara utestängda - även efter den av liberaler genomdrivna rösträttsreformen 1832 - från inflytande över samhällsstyret. I Sverige kom arbetarrörelsen att driva rösträttsfrågan, tillsammans med liberaler, tills den allmänna och lika rösträtten kunde bli verklighet år 1921.

Första bandet av Hjalmar Brantings Socialdemokratiens århundrade (1904) tar upp rötterna i Frankrike och England.

I sitt tvåbandsverk Socialdemokratiens århundrade från 1904 och 1906 skriver den blivande partiledaren Hjalmar Branting en del om franska revolutionen. Brantings perspektiv är präglat av marxismen. Han anför Karl Marx ord "All historia är en historia om klass-strider [sic]" som nyckeln till en klarare förståelse av revolutionens växlande och lidelsefulla skådespel.3 I grund och botten betraktar han revolutionen 1789 som ofullbordad, eftersom det var en borgerskapets revolution med vilken jämlikhet uppnåddes som formalitet men inte som realitet. Det ligger på arbetarrörelsen att fullborda uppgiften. Brantings efterträdare Per Albin Hansson tog upp tråden i sitt så kallade folkhemstal, ett anförande den dåvarande oppositionsledaren höll under en remissdebatt i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928.4 Jag återger här ett stycke.

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste klasskillnaden avlägsna, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.

Hansson talade också om "nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta". Det är en tråd som går tillbaka ända till diskussionen om tredje ståndet nästan ett och ett halvt sekel tidigare. Samtidigt var talet om folkhemmet ett väldigt smart exempel på vad som i dag kommit att kallas triangulering - man hoppas vinna över den politiska motståndarsidans anhängare genom att ta deras ord och fylla dem med sitt eget innehåll. Det suggestivt vaga begreppet folkhemmet kom från högern: Statsvetaren och riksdagsledamoten Rudolf Kjellén var representant för en för sin tid ny konservatism för vilken nationen var ett högre väsen - en "starkare rörelsekraft i historien", en "mäktigare personlighet i världen". Denna sekulära konservatism satte staten i Guds ställe. Kjelléns vision var ett Sverige som industriell stormakt, där arbetare och kapitalister samarbetade i den nationella samlingens tecken.5 För socialdemokratin är folket, snarare än Kjelléns metafysiska kraft, precis det som Sieyès i sitt manifest talar om: Det flertal som utför allt det samhällsnyttiga arbetet, men som inte har någon representation i samhällsstyret.

Social demokrati som institution

Ibland påpekas det att skillnaden mellan socialdemokratin och kommunismen är att de förra accepterade vad som brukar kallas för "borgerlig demokrati", det vill säga representativ sådan. Jag tror att det är lite mer komplext. Folkhemstalet ger uttryck för en alternativ syn. Den politiska demokratin kräver mer än formella rättigheter för att fungera tillfredsställande. Vi kan prata om välfärdsstaten, den sociala demokratin, som en institution vilken främjar medborgerligt engagemang.

Tankar i den här riktningen finner vi redan hos Aristoteles, som talade om "arkitektoniska funktioner" vilka understödjer och strukturerar samhällslivet. För att kunna agera som medborgare inom politiken, för att diskutera och främja det allmänna bästa, behöver individerna ha sina grundläggande materiella behov tillgodosedda. Det krävs också en viss mängd fritid för att främja den kognitiva förmågan och kapaciteten att sluta sig samman med andra medborgare. Och det är ett ömsesidigt villkor: Alla medborgare måste ha tillräckligt med fritid för att den demokratiska processen ska fungera.

Hos samhällsvetare som Martha Nussbaum och Gösta Esping-Andersen finner vi stöd för tesen att en socialdemokratisk välfärdsregim skulle vara mest framgångsrik i att tjäna detta syfte. En sådan välfärdsregims funktion är att i viss mån befria medborgaren från kommodifiering, det vill säga reducerandet till en vara på arbetsmarknaden. Tyvärr tror jag inte att det främsta problemet är att Sveriges nuvarande borgerliga regering varit särskilt framgångsrik i att rasera den svenska välfärdsstaten, som det brukar heta. Mycket talar för att den socialdemokratiska arbetsmarknads- och välfärdspolitiska modellen svarade allt sämre mot utmaningarna redan under åttiotalet. Jag tror att om vi vill möta dagens utmaningar med växande utanförskap och minskad tillit till det politiska systemet, för att utveckla den sociala demokratin och det folkliga inflytandet, så måste vi lägga våra intellektuella resurser på att utveckla en ny socialdemokratisk välfärdsregim.

Den goda nyheten är att det redan finns ansatser till detta.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • revolution

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetarrörelsen, Aristoteles, demokrati, Emmanuel Joseph Sieyès, folkhemmet, folksuveränitet, franska revolutionen, Gösta Esping-Andersen, Hjalmar Branting, Martha Nussbaum, medborgarskap, Per Albin Hansson, rösträtt, Rudolf Kjellén, socialdemokrati, tredje ståndet, välfärdspolitik

Noter

  1. Det har jag tjatat om redan förut. []
  2. Emmanuel Joseph Sieyès, Vad är tredje ståndet? (Qu'est-ce que le tiers etat?, 1789), H:ström Text & Kultur, 2012. Ett utdrag finns publicerat i Fronesis nr 34, 2010, som "Vad är det tredje ståndet?", s 41-48. []
  3. Vad jag kan förstå hänvisar Marx-citatet till den inledande meningen i första avsnittet av Kommunistiska manifestet(1848), författat av Marx och hans parhäst Friedrich Engels, som i senaste översättningen lyder "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp." []
  4. Per Albin Hansson, "Folkhemstalet: Tal vid andra kammarens remissdebatt, onsdagen den 18 januari 1928", Fronesis nr 34, 2010, s 57-61. []
  5. Henrik Berggren & Lars TrägårdhÄr svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts 2006, s 168ff. []

Kommentera!

Kommentera