Flyktingpolitik och jämlikhet

Av den 8 december, 2015

Flyktingkris, klimatförhandlingar och terrorism präglar det politiska samtalet just nu. Besinning och kritisk reflektion är av nöden. Vi har vägval att träffa som kan avgöra samhällsutvecklingen för flera kommande generationer. 

Sorgen har vilat tung över den här hösten. Regeringens senaste besked om flyktingmottagandet - det så kallade andrummet - är svårt att svälja. Migrationsverkets uppskrivning av prognosen för 2015 från 80.000 (april) till 170.000 (oktober) pekar på en verklighet som inte går att blunda för. Hjärtat säger mig att vi ska ta emot så många människor vi bara hinner med. Och det är det som är kruxet - inte i första hand pengarna, utan att mottagandet rent praktiskt ska vara möjligt. Det må vara kris just nu, men jag tror framför allt att vi står inför en ny normalbild. Utgångspunkten måste vara att ställa om systemen så att de under överskådlig tid har kapacitet för ett större mottagande än hittills. Konflikten i Syrien och dess närområde lär inte vara över inom kort, och inte heller tycks EU-medlemmarna kunna förmå sig att fördela mottagandet solidariskt.

Humankapital och lönenivå

Åsa Romson och Stefan Löfven.
Den 24 november presenterade statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson åtgärder för att skapa ett "andrum" för svenskt flyktingmottagande.

När jag på Facebook delade en artikel av Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, om att välfärdssystemen kan förändras för att klara ett högre mottagande kom en kommentar om att större ojämlikhet och minskad fackligt inflytande förmodligen är nödvändigt för att klara omställningen. Frågan som ställdes, möjligen retoriskt, är om vänstern är beredd att acceptera detta. Jag kan bara svara för mig själv (även om jag förstås kan spekulera om hur det kan förhålla sig generellt, men det är kanske inte så intressant). Kommentaren utgick, mer konkret, från följande: Ju fler flyktingar som kommer till Sverige för att stanna, desto större ojämlikhet kommer vi att få se i befolkningen som helhet. Detta eftersom flyktingarna oftast har lägre humankapital (utbildning, färdigheter, talanger och kompetenser av relevans på den svenska arbetsmarknaden). Ska de få arbete så kommer det vara till betydligt lägre löner än nuvarande lägstalöner, och då kommer också facket få acceptera det (eftersom lägstalönerna sätts genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter). Alternativt måste lagstiftningen ändras så att facket inte kan stoppa framtida lönekonkurrens.

Social hållbarhet och produktiv rättvisa

Jag lämnar diskussionen om facket och den svenska modellen för tillfället därhän. Och det stämmer antagligen, rent statistiskt, att ökat flyktingmottagande på kort sikt leder till ökad ojämlikhet. Får vi ett tillskott av människor som åtminstone på medellång sikt kommer att ha lägre inkomst än befolkningen generellt - även om vi skulle lyckas att halvera tiden det tar för dem att etablera sig på arbetsmarknaden - så påverkar det naturligtvis statistiken. Även om det möjligen är marginellt.

Enligt mitt synsätt är det desto viktigare att bedriva en generell politik för ökad jämlikhet. Vi får större legitimitet i breda befolkningsskikt för ett generöst flyktingmottagande om de kostnader som uppstår på kort sikt tas solidariskt. Den sociala hållbarheten främjas om medborgare med större betalningsförmåga relativt sett tar en större del av kostnaden. Skatteintäkterna måste öka för att klara välfärdens finansiering, och satsningar som särskilt gynnar låginkomsttagare bör förenas med ökad beskattning av exempelvis kapitalinkomster.

Mini-JobModellen att lönenivå ska motsvara kompetens är i sig inte konstig. (Även om den också kan problematiseras, men även det lämnar jag för tillfället därhän.) Men som jag varit inne på tidigare finns det två olika vägar att gå för att hantera detta: 1) Att försöka pressa ner lönerna för att möta en lägre nivå på humankapital, så att grupper som i dag är överrepresenterade bland de arbetslösa lättare kan få arbete; eller 2) Att försöka stärka humankapitalet för att möta rådande lönenivåer på arbetsmarknaden, så att arbetslösa i högre grad kan anställas.

Åtgärder för att stärka humankapitalet, genom vuxenutbildning och andra typer av aktiv arbetsmarknadspolitik, kan ses som en kostsam politik. Det kräver också viss träffsäkerhet eftersom det handlar om att matcha individerna mot arbetsmarknadens behov. Men generella åtgärder för att sänka lönekostnaderna - inriktat på arbetsgivaravgifter, avdrag för olika typer av tjänster eller differentierade momssatser - präglas av bristande träffsäkerhet. Dessutom är det inte sällan mer samhällsekonomiskt kostsamt än vad de modellbaserade kalkylerna tyder på. TCO:s färska rapport om den tyska arbetsmarknaden är ett vittnesmål om detta. Båda linjerna kan alltså vara kostsamma och kräver träffsäkerhet. Då är det helt enkelt ett vägval om hur vi vill göra.

Avslutningsvis har jag svårt att se att flyktingmottagandet inte innebär en utmaning för välfärdssystemen, inklusive deras finansiering. Sverige är ett rikt land och har även historiskt ansett sig ha råd med en human asylpolitik och en generös biståndspolitik. Men det tjänar inget till att låtsas om att avvägningar inte måste göras, avvägningar som ibland kan vara jobbiga.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om arbetsmarknad, flyktingmottagande, humankapital, jämlikhet, låglönejobb, Lisa Pelling, lönepolitik, migration, social hållbarhet, svenska modellen, TCO, Tyskland, vuxenutbildning

Kommentera!