—
Det är ett bra tips! Jag håller på att läsa i den själv, har tänkt blogga något om det när jag är klar. /Jimmy
 
 

Tanken kan förefalla sympatisk till en början, men man inser snabbt att begreppet är problematisk. I denna tudelning gör man implicit en skillnad på natur och kultur. Kan hända kan man hävda att tudelningen måste till av ”analytiska”/”begreppsmässiga” skäl. Men detta gör inte författarna. Dualismen reproduceras vidare i rådande paradigm. Dessutom tycks själva konnoationen i begreppet miljö enbart hänsyfta till förhållandet mellan människa-natur eller stad-natur. Dessutom skriver författarna att ”naturen är” – vilket också reproducerar en olycklig idéhistorisk mem om naturen som någonting passiv.

Jag skulle vilja slå ett slag för ett mer generellt begrepp: ”levbara ekologier” — lite som Spinozas ”natura naturans” (”den skapande naturen”). Levbara ekologier kan inkludera ett bredare register: ”mentala ekologierna”, abiotiska strukturer (ex. byggnader, klippformationer etc), ekosystem, biotoper, etc. etc.
Natura naturans-begreppet gör också att man betraktar naturen som någonting dynamisk och del av oss själva. Allt är ”ekologier” enligt detta synsätt. Kanske var det som Jan Smuts försökte att skapa med sitt ”holism-begrepp”?

Då blir det visserligen lite svårare att prata om ”miljöproblem” precis som vi gör idag, men å andra sidan får vi en mycket bredare register för att beskriva de ”levbara ekologierna” — ex kan man påstå att arten homosapiens har en patologisk relation till ”ekologier” när den förstör sin omgivning, ex. via en dålig ”tankesmitta” inom de ”mentala ekologier” (se Bateson – ”Steps to an Ecology of Mind”)…

Man kan rentav säga att en diskurs (ex. intensiv utsläpp av lagrad kol till atmosfären) kan leda till att ”ekologierna” i slutändan blir ”olevbara”…

Håller med om att vi måste ur ”tvångströjorna”….

Jag tror dock att det historiska perspektivet – även om den är full av fallgropar – är viktig till såvida att den kan lära oss att inte upprepa tidigare misstag. Sen håller jag med om att vi skall kolla framåt, och jobba mot mål som konstitueras av en steg-för-steg filosofi. En annan aspekt, som det sällan talas om, är det idéhistoriska — det är minst lika viktigt, tror jag, att förstå olika slags tanke-smittor har uppkommit och spridit sig. Ta bara exemplet på hur vi ”definierar” en människa eller en nation, eller hur vi betraktar ”naturen” kontra ”kulturen”.. jag är övertygad om att vi måste problematisera de olika ”begrepp” som vi ständig använder – det är vår kulturella och historiska bagage.

Kanske kan en (hyfsat)delad ”historiesyn” tjäna som en lingua franca när olika samhälleliga problemformuleringar skall definieras. Ta bara ett begrepp som ”miljöproblem”: (1) vad är miljö, (2) vad är problem, (3) för vem är det problem och sen (a) vad kan man göra åt problemet, (b) resurser, (c) intressen, (d) kontroverser (olika ”världsbild” etc)….etc….etc

Angelas andr punkt, kravet på en historiesyn, dvs en uppfattning om vad som är orsaken till problemen, kan vara fruktbar i korta tidsperspektiv, men är överskattad i det långa perspektivet, tror jag. Marxismen är ju ett exempel på hur historiesynen fullständigt dominerade ideologin; vilka medel som helst tilläts för att uppnå det historiskt nödvändig målet. En falsk historisk teori ledde fel, trots dess självutnämnda vetenskaplighet. En annan motivering att låta historiesynen prägla ideologin är synen på historien som cyklisk, att man tror att historien upprepar sig och att det gäller att lära av tidigare misstag. Även denna syn tror jag överdrivs betydligt, istället är det nog så att vi har alla möjligheter i världen att bryta helt nya vägar som historien aldrig sett och detta med dagens läge, inte gårdagens, som utgångspunkt. Jag skulle alltså vilja tona ner punkt två .

Den första och den tredje punkten, att ha en uppfattning om vilka problem som ska lösas och att ha en uppfattning om målet är väl sådant som man kan komma överens med stora mängder människor om. Klimatproblemet är det få som förnekar, segregation skapar problem för alla, skoltrötthet vill ingen ha eller köer till sjukvården. Svält är ett problem som alla skulle vilja lösa och vem vill ha krig? Ett framtida samhälle i harmoni med medmänniskor och natur är väl också något som en betryggande majoritet vill ha. Punkterna 1 och 3 är alltså inte särskilt meningsfulla för att skilja ideologier åt.

Den fjärde punkten är väl den som egentligen är helt avgörande, dvs. en uppfattning om vilka medel som krävs för att nå målen. Här skiljer sig de traditionella ideologierna åt i många avseenden och skiljer sig från det gröna just så som Matz Hammarström tydligen så bra beskrivit det med sin vertikala linje: Tillväxttanken är den ena ytterligheten medan småskalighet, ömsesidighet och gemenskap vagt definierar den andra.

Det är också under fjärde punkt som jag tror det avgörande gröna arbetet skulle behöva göras. Visionärerna som kritiserar pragmatikerna har tyvärr inget att komma med i denna fråga. Birger Schlaug och Christer Sanne, t.ex. har oändligt mycket relevant kritik mot konsumism och tillväxt, men de utvecklar inte någon hållbar idé om hur man skall kunna bryta trenden. Pragmatikerna i kommuner och riksdagsarbetet gör så gott de kan utifrån sina premisser, men handlar knappast enligt strategiska planer för långsiktig grön utveckling. Att ingen av dess grupper har något avgörande att komma med är heller inte så konstigt, det finns ju ingen nation i världen som har lyckat ta några radikala steg i en riktning i strid med den förhatliga skenande tillväxttanken.

Jag tror alltså att det avgörande i en grön diskussion inte är ideologin i allmänhet, utan snarare att hitta nya vägar som utmanar det etablerade mönstret och har förutsättningar att smitta. Mohammad Yunus har visat på en helt ny väg ut ur fattigdom, Peter Barnes med sin bok Capitalism 3.0 presenterar en idé som förtjänar större uppmärksamhet och experiment med sociala företag lär gro i Storbritannien.

Svårigheterna finns förvisso – när helst man försöker att förena visionerna och den praktiska verkligheten, eller snarare att förhindra att värderingarna och handlandet glider isär. Precis som det gör överallt i alla andra institutioner i det omgivande moderna samhället. Min slutsats: ”praxis” , i Antonio Gramscis mening, borde vara en ledstjärna för den gröna politiken.