Finns det en grön ideologi?

Av Jimmy Sand, den 19 oktober 2009 | 20 kommentarer

I ett tidigare inlägg utredde jag frågan om vilka som röstar på – eller åtminstone sympatiserar med – Miljöpartiet de gröna. Det är ganska tydligt var MP har sitt stöd. Då kvarstår frågan varför människor röstar på partiet.

I en rapport från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet, Regeringsskifte: Väljarna och valet 2006 (2008), redovisar statsvetarna Sören Holmberg och Henrik Oscarsson en mängd orsaker till resultatet i riksdagsvalet 2006. Bland dem som röstade på MP angav hela 70 procent som absolut viktigaste skäl att partiet har en bra politisk ideologi (att jämföra med 60 procent som motsvarande siffra för Vänsterpartiet och bara 38 procent för Moderaterna). 57 procent av MP-väljarna angav att partiet har ett bra program inför framtiden (jfr 34 procent för V och 57 procent för M). I hela valmanskåren angav 38 procent miljön som tonviktsfråga för MP (medan 19 procent angav höger/vänsterideologi för V och 51 procent sysselsättning för M; man kan säga att MP låg mitt mellan M och V vad gäller tydlighet). Med tanke på hur stor fråga i den offentliga debatten klimatet blivit de senaste åren är det kanske inte konstigt att MP skördar framgångar. Enligt en Sifoundersökning beställd av PR-byrån Westander och presenterad i TV4Nyheterna och på Politikerbloggen den 27 juni 2009 är MP det parti som flest personer, 44 procent, har störst förtroende för när det gäller klimatfrågan. Tvåan, Moderaterna, har bara 10 procent svarat. Nästan var fjärde som röstade på Moderaterna uppgav att de har större förtroende för MP i frågan.

Man kan fråga sig varför just MP:s klimatpolitik har så hög trovärdighet. Sedan 2006-’07, då Al Gores film En obekväm sanning, Nicholas Sterns rapport om klimatförändringarnas ekonomi och den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel IPCC satte frågan högt på agendan, pratar alla partier klimatpolitik och hållbar utveckling. Det kan förstås vara så att de konkreta förslag MP står för upplevs ligga närmast det som krävs för att göra något åt klimatförändringarna, även om klimatet inte rankas tillräckligt högt för att mer än en tiondel av valmanskåren ska lägga sin röst på partiet. Men det kan också finnas ideologiska förklaringar. Kanske finns det en särskilt grön miljöpolitik, en människosyn och en uppfattning om ekologiska förhållanden som skiljer ut MP:s miljöpolitik från, säg, Folkpartiets ljusblå miljöpolitik och Vänsterpartiets mörkröda miljöpolitik.

Samtidigt blir det uppenbart för allt fler att MP inte är något enfrågeparti. Det färskaste exemplet torde vara riksdagsomröstningen om den så kallade FRA-lagen, en rad lagändringar som regeringen föreslog i prop. 2006/07:63 för att ge Försvarets radioanstalt, FRA, tillåtelse att bedriva signalspaning på kabelburen trafik över Sveriges gränser – vilket innefattar telefon- och internettrafik. Trots den uppenbara konflikten med grundläggande liberala värderingar valde nästan samtliga borgerliga riksdagsledamöter som inte kvittade ut sig att rösta för regeringens lagförslag. Tillsammans med företrädare för Vänsterpartiet var det istället MP-ledamöter som mest eftertryckligt argumenterade mot lagförslaget. Enligt uppgift från Jakop Dalunde, ett av Grön ungdoms två språkrör, hörde därefter en rad tidigare borgerliga väljare av sig till MP:s riksdagskansli och meddelade att de i fortsättningen tänkte rösta grönt – då de borgerliga svikit liberala värderingar som de sagt sig stå för. Väljarstödet för MP har tidigare haft en övervikt åt människor som uppfattar sig som vänster, men nu tycks det som att partiet börjar ta röster också från Folkpartiet och Moderaterna. Och drygt ett halvår efter FRA-omröstningen meddelade Peter Sunde, en av grundarna till The Pirate Bay, att han börjar engagera sig för MP. Kort därefter startade han, tillsammans med Grön ungdoms ena språkrör Maria Ferm samt riksdagsledamoten Lage Rahm, en fond för att betala rättegångskostnader för personer som blivit stämda med hjälp av den så kallade Ipredlagen (enligt vilken upphovsrättsinnehavare – i praktiken snarare branschorganisationer – från internetleverantörer kan begära ut IP-adressen för någon som de misstänker har olovligen tillgängliggjort upphovsrättsskyddat material).

Ett annat politikområde där MP profilerat sig är migration, exempelvis genom det starka engagemanget hos företrädare som Gustav Fridolin i kampanjen Flyktingamnesti 2005 och uppgörelsen 2008 med de borgerliga partierna om arbetskraftsinvandring. Ytterligare ett exempel är hbt-frågor. När Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, RFSL, inför riksdagsvalet 2006 gjorde en kartläggning av riksdagsledamöters aktivitet i frågor som berör likabehandling av hbt-personer var MP det parti som fick högst genomsnittlig poäng. Kristdemokraterna var, föga oväntat, minst progressiva. (Resultatet finns presenterat i rapporten Regnbåge över riksdagen – kartläggning av hbt-frågornas behandling i riksdagen 2002-2006.)

Dessa exempel kan kompletteras med den kvantitativa undersökning av de politiska programmen för gröna partier runtom i världen som Per Gahrton presenterar i sin text ”Vad har gröna partier för åsikter?” (ur en skrift från den gröna tankesmedjan Cogito, Behövs det en grön ideologi?, 2008). Följande punkter är ordnade efter hur ofta de förekommer.

1. Hållbarhet/kretsloppsekonomi. 2. Könsjämställdhet/feminism. 3. Icke-våld. 4. Ekologisk vishet. 5. Social rättvisa. 6. Deltagande/gräsrotsdemokrati. 7. Internationellt samarbete. 8. Global solidaritet. 9. Livskvalitet, inte kvantitet. 10. Mänskliga rättigheter/Frihet. 11. Biologisk mångfald. 12. Kulturell mångfald. 13. Rättvis handel. 14. Självtillit.

Finns det en grön ideologi bakom dessa ställningstaganden? Somliga likställer grön ideologi med miljöpolitik. Andra menar att det finns en grön ideologi som rymmer också andra frågor än klimat och miljö – exempelvis ett starkt engagemang för mänskliga och medborgerliga rättigheter, mot övervakning, främlingsfientlighet och homofobi. I sitt förord till den nämnda Cogitoskriften, Behövs det en grön ideologi?, reflekterar redaktören Per Gahrton – som också är Cogitos ordförande och 1984-85 var ett av MP:s två första språkrör – kring den rikliga produktionen i exempelvis Storbritannien och USA av litteratur om grön politisk teori, medan sådana texter från de gröna i Tyskland är mer svårfunna. Die Grünen är sedan länge en etablerad maktfaktor, men deras amerikanska och brittiska systerpartier är relativt små och svaga. Det tycks råda ett omvänt förhållande mellan graden av politiskt inflytande och livaktigheten hos den teoretiska politiska diskussionen.

Några försök har trots det gjorts också i Sverige, redan före Cogitos antologi. År 2002 färdigställde MP:s dåvarande språkrör Matz Hammmarström Grön ideologi, en skrift som beställts av partikongressen 1999 men trots det – och trots författarens ställning – aldrig antagits av partiet som officiellt dokument. Hammarström talar om grön ideologi som en kontrapunkt, en ekologisk (u)topi som står i motsättning till den rådande topin. I anslutning till Richard Matz, Sammanbrott och gryning: Tankar om det politiska livets förfall och möjliga återupprättelse (1978), skisseras det rådande systemet, topin, som vilande på en teknoekonomisk basideologi vars komplement är en lika människocentrerad humanism. Människan ses som ställd utanför och över naturen, vilken endast tjänar som resurs att exploatera. Längs en vertikal skala möts industrisamhällets ideologier – liberalism, konservatism och socialism – i samsyn om denna basideologi. Endast längs den horisontella skalan – den som handlar om klass, höger och vänster – går ideologierna isär. Hammarström efterlyser en motsatt punkt på den vertikala skalan, en där liberalismens frihetsideal, konservatismens bevarandesträvan och socialismens solidaritetstanke möts för en ekologiskt hållbar samsyn. Det är en träffande bild av den gröna ideologins anspråk.

Ett annat försök att beskriva samma sak görs i anslutning till Björn Hettne, ”Den västerländska utvecklingsmodellen ifrågasatt” (ur Krisen, red. Mats Friberg och Johan Galtung, 1983), som kontrapunktisk kritik av strömfåran, det dominerande paradigmet. Hammarström lyfter fram sociologen Ferdinand Tönnies gamla begreppsduo Gemeinschaft och Gesellschaft (ty. ungefär ‘gemenskap’ och ‘samhälle’, eller på engelska Community och Society) och ansluter sig till uppfattningen att de allt mer urbana, industriella, kapitalistiska och moderna samhällsformer (Gesellschaft) som i Europa växte fram under tiden från 1500-talet till 1800-talets mitt har varit förödande för den sortens gemenskaper som karakteriseras av ”ömsesidiga beroendeförhållanden, småskalig självhushållningsekonomi och djup samhörighet mellan människa och natur” (Gemeinschaft). Inom strömfåran – där vi exempelvis finner de flesta svenska riksdagspartier – kan man urskilja en spänning mellan förespråkare av marknadslösningar respektive de som föredrar statliga lösningar, medan den kontrapunktiska kritiken framhäver betydelsen av småskalighet, ömsesidighet och gemenskap. Den kritiken kommer från sociala rörelser (av Hettne kallade ”neopopulister”), från kulturer utanför väst, samt från interna kritiker inom samhällsvetenskaperna.

Det har också gjorts försök att mer kortfattat beskriva grön ideologi. Mest känt är nog den trefaldiga solidaritet som står i MP:s partiprogram (pdf): 1) solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, 2) solidaritet med kommande generationer, och 3) solidaritet med världens alla människor. Dessa tre solidariteter var ursprungligen fyra till antalet (solidaritet med naturen och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med världens fattiga och solidaritet med utsatta i vårt eget land) och formulerades en gång av Lars Norberg (tidigare moderat lokalavdelningsordförande i Finspång och överingenjör på Stal-Laval som tillverkade turbiner till kärnkraftverk, sedermera skarp kärnkraftsmotståndare och grön riksdagsledamot).

I ett kapitel av skriften Perspektiv på grön ideologi (använd som studiematerial inom flera kommunavdelningar av MP, red. Angela Aylward), ”Grundpelare för en grön ideologi”, går Henrik Hallgren igenom sex perspektiv som han menar är grundläggande för grön ideologi.

Den gröna förståelsen – allt hänger samman
Den gröna etiken – kärleken till livet
Den gröna maktanalysen – de sammanvävda förtrycken
Grön demokrati – deltagande och decentralisering
Grön ekonomi – kretsloppstänkande och självtillit
Grön livsstil – livskvalitet och enkelhet

(Jag har tidigare diskuterat studieskriften.)

Dessa svar på vad grön ideologi är kommer vi få anledning att återkomma till. Avslutningsvis tror jag det finns goda möjligheter att utforska de frågor som Karl Palmås ställde under ett samtal med Katrine Kielos på Världskulturmuseet förra vintern.

Finns det väljare som föredrar just den särskilt gröna versionen av miljöpolitik? Finns det väljare som i längden accepterar att den gröna politiken inom, säg utrikespolitik, helst bör koka ned i ett miljöperspektiv? Och finns det väljare som accepterar att partiet – när kopplingen till miljön blir alltför långsökt – faller tillbaka i en mer eller mindre godtycklig blandning av de tre moderna ideologierna [dvs. konservatism, liberalism och socialism]?

Ambitionen här är att föra en ideologisk och filosofisk diskussion bortom de dagliga förhandlingarna. Taktik och strategier för att maximera röster är inte mitt fokus. Men de frågor som ställdes är intressanta. Jag menar att det finns en grön ideologi som är varken långsökt eller godtycklig – här ovan skisserad av Hammarström, Norberg och Hallgren – och det är spännande att utforska vart den kan ta oss.

Inkommande söktermer

4 På vilket sätt hänger de klassiska ideologierna liberalism konservatism och socialism samman med industrialismen?
ideologierna liberalism konservatism socialism samman med industrialismen
hur hänger socialismen ihop med konservatismen och liberalismen
liberalism konservatism och socialism samman med industrialismen?
perspektiv på grön ideologi miljöpartiet
vilka lagändringar som dessa ideologier ledde fram till industriella revolutionen

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Cogito, FRA-lagen, grön ideologi, hbt-frågor, migration, Miljöpartiet

stefan björling

Intressant!
Får jag dock utmana dig lite? Det är möjligt jag misstolkar din definition av begreppet ideologi; men:

Behövs en grön ideologi? I så fall varför det? Är avskanden av en grön ideologi ett tecken på vad Lenin kallade för ”kråkvinkelkälkborgerlighet (sagt om de svenska ”kommunisterna” under 10-talet)? Eller skulle det kunna vara en styrka?

En vanlig invändning från väljarna mot mp är ju att man inte vet var man har partiet på en höger-vänsterskala. Historiskt sett är ju det sant. Partiet har varit den klassiska höger-vänsterskalan otrogen vid många tillfällen. Nu har den praktiskt förda politiken i Sveriges Riksdag och de objektiva förutsättningarna för ett regeringsskifte fört in partiet i ett förhållande till s som kan betraktas som både rätt o riktigt.

Frågan som dock reser sig är: vilket parti skall i framtiden utgöra balansen mellan blått o rött? Jag tycker det är ett elände att den röd-gröna alliansen är så röd. S o mp hade räckt gott, vilket gett de Gröna en tydligare roll som överbryggare mellan blocken o gett öppningar som nu känns stängda. Att v är med på tåget får väl dels betraktas ur ett maktstrukturellt perspektiv, men också som en oönskad gåva från svunna ideologiers tid.

Min ideologiska poäng är att jag inte alls är säker på att uppkomsten eller upptäckten av en grön ideologi är önskvärd. Ideologier i kombination med partier har historiskt sett cementerat människors intellektuella frihet. För mig vilar mp på frihetens och solidaritetens fundament och partiet är den enda ”reformrevolutionära” kraften i svensk politik. Om det är en ideologi känns rätt ovidkommande. Det är vad man använder begreppen till som är intressant.

—
Kul att du vill kommentera! Jag vill utmanas, annars finns ingen möjlighet att utveckla tankarna.

Först och främst avser jag inte med ‘ideologi’ något fixt och färdigt teoribygge som MP-politiker måste referera till för att av mig inte dömas ut som småborgerliga. Angela fångar i sin kommentar nedan ganska bra vad jag menar med ordet: ett dynamiskt idésystem som omfattar 1) en verklighetsbeskrivning, 2) en historiesyn, 3) en vision och 3) en strategi. Jag är inte ute efter att fastställa vad som är den sanna gröna ideologin att åberopa sig på. Henrik fångar i sin kommentar nedan vad jag snarare är ute efter: ett levande och modigt samtal kring ideologiska frågeställningar.

Språkröret Peter Eriksson sade på ett Cogitoseminarium i Almedalen som jag besökte i somras att poängen med ett politiskt parti inte är att bedriva ideologiutveckling, utan att genomföra. Det ligger någonting i det. Men dels anser jag att de dagliga politiska handlingarna är praktiska uttryck för ideologi (oavsett om det är medvetet eller ej), dels är jag för min personliga del mer fascinerad av verklighetsbeskrivningen och de långsiktiga visionerna i det vi kallar ideologi. Politiskt genomförande finns det de som sköter bättre än jag. Dem röstar jag på.

För det andra tror jag att det delvis är en myt – odlad till viss del av MP själva i syfte att vinna förhandlingsfördelar – att väljarna inte vet var på höger/vänsterskalan de har partiet. I ovan refererade bok av Oscarsson och Holmberg, Regeringsskifte, redovisas hur väljarna vid valundersökningar i samband med riksdagsvalen placerar partierna. På en skala från 0 (”långt till vänster”) till 10 (”långt till höger”), med 5 som mittenalternativ (”varken vänster eller höger”), ser skalan ut som följer.

År 1982	V 0,9	S 2,8	MP 5,0	KD 5,7	FP 6,0	C 6,3	M 8,9
År 1985	V 1,0	S 2,8	MP 4,9	KD 6,0	C 6,2	FP 6,5	M 9,0
År 1988	V 1,2	S 3,2	MP 4,5	KD 5,7	C 5,9	FP 6,7	M 8,9
År 1991	V 1,4	S 3,5	MP 4,3	C 5,7	KD 6,4	FP 6,5	M 8,7
År 1994	V 1,3	S 3,2	MP 3,9	KD 5,8	FP 5,8	C 6,5	M 8,8
År 1998	V 1,4	S 3,6	MP 3,8	C 5,4	FP 6,4	C 6,7	M 8,9
År 2002	V 1,4	S 3,6	MP 3,8	C 5,7	FP 6,5	KD 7,1	M 8,8
År 2006	V 1,3	MP 3,6	S 3,6	C 6,2	FP 6,7	KD 6,9	M 8,4

(Tabellen finns på s 131 i angiven källa. Jag har utelämnat Ny demokrati år 1991, med värdet 8,0, och 1994, med värdet 7,6, samt år 2006 Feministiskt initiativ, med värdet 2,5, Junilistan, med värdet 5,6, och Sverigedemokraterna, med värdet 7,7.)

Jag ber om ursäkt för att min tabell kan vara något svårläst. Den kan sammanfattas så här: V och M har i väljarnas ögon en ganska konstant placering längst ut till vänster respektive längst ut till höger. De borgerliga småpartierna har skiftat position med varandra lite hur som helst. S har närmat sig mitten, medan MP – från en startposition som ”varken vänster eller höger” – har gått åt vänster. /Jimmy

Henrik Hallgren

En kommentar till Stefan Björling.

Nej, cementerade i en statisk ideologi bör nog inte miljöpartiet vara. Men det beror på hur man förhåller sig till detta med ideologi.

Att försöka formulera en grön ideologi (eller gärna flera gröna ideologier) tror jag är viktigt, om man tillåter denna ideologi vara öppen, dynamisk och del av en levande dialog. Att kasta bort de ideologiska frågeställningarna i ”frihetens” namn, leder bara till att man allt som oftast sväljer det rådande paradigmets ”sanningar”.

Politik blir lätt realpolitik som riskerar stanna vid att lindra symptomen på en destruktiv samhällsordning. Det blir som att badda brännsår istället för att släcka eldsvådan. Naturligtvis behöver vi lindra såren, men samtidigt behöver vi också söka oss fram till problemens orsaker och möjliga alternativ.

Kommer på att inledningen till mitt kapitel i ”Perspektiv på grön ideologi” faktiskt kort diskuterade detta. Jag citerar:

Den gröna ideologin har vuxit fram i en dynamisk om än lite förvirrande mångfaldig process. Det finns ingen ”Karl Marx” inom det gröna tänkandet, som formulerat en närapå färdig ideologi. Visst finns det många filosofer och ideologer som lämnat värdefulla bidrag till vad som kan kallas grönt, men vi har nog ändå svårt att hitta någon tydlig centralgestalt. Och kanske är detta i sig betecknande för den gröna ideologin. Den växer fram som i ett nätverk, som en process, snarare än att levereras som en färdig produkt.
Syftet med denna text är att föra fram vad jag anser vara viktiga grundpelare för det gröna tänkandet. Detta innebär inte att jag vill döda den kreativa processen och förvandla vår ideologi till någon färdig och slutgiltig produkt. Min text är ett sätt att försöka förstå grunderna till det gröna men jag skulle själv bli orolig om någon skulle börja tro att det är det enda sättet. Jag menar ändå det är av värde att försöka ringa in vissa utgångspunkter. Om vi inte är förankrade i dessa är det lätt att svepas in i det ramverk som andra ideologier sätter upp. Vi blir då en del av deras dagordning, istället för att med kraft utgå från vår egen värdegrund.

Jag tycker kanske inte att MP som parti skall ansluta sig till ett tydligt ideologiskt program, däremot vill jag att det skall finnas ett levande och modigt samtal kring ideologiska frågeställningar. Något som jag till stor del tycker fattas i partiet idag…

Henrik

—
Tack för din kommentar!

Jag håller med dig i mycket, och jag tror att det är viktigt inom ett parti med en levande ideologisk diskussion (vilket, som du också skriver, inte innebär att det måste finnas en enda rättrogen ideologi i vilken ett partis företrädare ska kunna bedriva exeges, utan att det tvärtom finns utrymme för olika ideologiska ståndpunkter inom ett parti men att man är benägen just att diskutera dem med varandra). Lika stort, varken större eller mindre, är behovet av en förmåga och beredskap att finna de kompromisser som gör att så mycket som möjligt av den egna politiken får genomslag. /Jimmy
http://www.aylwardplanet.com Angela Aylward

Finns det en grön ideologi? ja, det beror på vad vi menar med ”ideologi”. ideologi i egenskap av ett kollektivt tankegods bland dem som sympatiserar med tex mp så måste svaret vara Nej.
menar vi förekomsten av ett idésystem som uppfyller följande kriterier

1. En verklighetsbeskrivning , dvs en uppfattning om vilka problem som ska lösas
2. En historiesyn, dvs en uppfattning om vad orsakerna är till problemen
3. En vision, dvs en uppfattning om målet
4. En strategi, dvs en uppfattning om vilka medel som krävs för att nå målen

så ja, då finns det ganska många olika gröna ideologier, mer eller mindre kompletta.

det svenska gröna lider brist på enligt min mening är ideologi som vilar på en klassanalys , vilket behövs för att motverka att grön politik reduceras till en borgelig – gröna jobb och ny teknik – strategi. detta är vad som sker idag och det ligger ganska långt ifrån den kontrapunkt du skriver om Jimmy,

btw – jag utvecklade tanken om det finns en grön ideologi en gång i radioinlägget ”Har ett helgrönt parti något existensberättigande?”

jag kan även passa på att tipsa den ideologiintresserade om Michael Moons avhandling “Green Ideology and it’s Relation to Modernity. Including a Case Study of the Swedish Green Party”. (2009)
kan beställas från http://www.cogito.nu

—
Tack för din kommentar! Om jag förstår din radiokrönika rätt (som jag läste på din webbplats) så menar du att det egentligen inte finns någon grön ideologi ens i den andra bemärkelsen? Endast ett embryo som det återstår att utveckla och utforska.

Jag kan definitivt instämma i att det saknas socioekonomiska dimensioner (klass) i den gröna maktanalysen sådan den tar sig uttryck i dag. Det är väldigt poppis att plocka upp termen intersektionalitet, men gröna tenderar att missa att klass är ett givet inslag i hur denna analys uppstått (Kimberlé Crenshaw) och används inom forskningen (främst genusforskning). Utan klass blir intersektionalitet bara en lite mer frasradikal version av den sammanhållna diskrimineringslagstiftning som t o m regeringen ställer sig bakom. Och då förstår jag inte riktigt poängen. /Jimmy
http://www.isk-gbg.org/99our68 Kalle P

Bra initiativ!

När jag tittar tillbaka på mitt anförande från Världskulturmuseet är jag visst ohyfsad – jag tycker att det som du refererar till är ”det tråkiga sättet ” på vilket man kan diskutera gröna utopier. (Det ”valsociologiska” sättet.)

Det ”roliga sättet” består i att relatera ”den gröna idédebatten till samtida diskussioner inom samhällsvetenskap och humaniora”, där ”det blivit alltmer vanligt att kritisera den moderna uppdelningen mellan Natur och kultur”.

I denna anda tror jag att det är roligare att exempelvis undvika den traditionella klass-analysen, och istället se dessa skiktningar i samhället som ”stratifieringar”, vilka kan observeras i flera kontexter – inte bara sociala. Och om vi skall prata om ”kapitalism” så tror jag mer på att göra det enligt den ”icke-linjära historiematerialism” som Eugene Holland pratat om – där kapitalismen beskrivs som en autokatalytisk process (vilka vi tidigare studerat i kemiska kontexter).

Med andra ord – roligt blir det först när vi på allvar slutar premiera den roll som det ”liberala” mänskliga subjektet antas spela i världen – vilken politik kommer ur en sådan manöver? Det är först när vi radikalt ”plattar ut” vår världsbild – när vi börjar analysera biologiska, sociala och psykologiska system (alt ”ekologier”) på ett ”symmetriskt” vis – som vi kan komma framåt i våra försök att tänka nytt kring ”grön ideologi”.

—
Tackar! Det är snarare jag som var ohyfsad. Jag lyfter fram det sätt att diskutera grön ideologi som du i ditt föredrag kallar för det tråkiga sättet, utan att jag angav att du ser på det på detta sätt. Men jag tycker att de citerade frågorna du ställde är intressanta. Och den här bloggen är till väldigt hög grad inspirerad av det roliga sätt att närma sig ämnet som du ägnade ditt föredrag åt. Men jag inledde med valsociologi.

Men att ”kritisera den moderna uppdelningen mellan Natur och kultur” är inte något nytt påfund bland gröna. Snarare är det i mångas ögon själva fundamentet för en grön ideologi. Men jag tror att det posthumanistiska angreppssättet kan tillföra en hel del som saknats här.

Inte heller kritiken av det cartesianska subjektet är särskilt ny, men den behöver utvecklas och även här har posthumanistiska och neomaterialistiska infallsvinklar en hel del att tillföra. Det kommer jag att ta upp. Panspektrocism och spinozism är här högintressant.

Vad som är nytt i sammanhanget, vad jag kan bedöma, är Manuel Delandas och Eugene Hollands spännande sätt att närma sig social stratifiering respektive historiematerialism. Jag tror också att Gabriel Tarde kan tillföra en hel del till en intersektionell maktanalys. Det är diskussioner som vi kommer att få se här på bloggen. /Jimmy
stefan björling

Svar till alla glada gröna.

Jag har absolut inget emot en ”levande och modig” debatt (Henrik) i frågor här o nu o för framtiden. Jag är tillräckligt mycket anarkist för att tilltalas av mp:s odogmatiska hållning i höger-vänsterskalan, även om det du (Jimmy) beskriver i dina tabeller är precis vad jag menar med att den politiska utvecklingen fört oss åt vänster. Men ett parti, en idé eller en ideologi har inget (eller borde i varje fall inte ha det) självändamål. Först när dessa krafter påverkar samhället till det bättre kan politiken bli till ”de möjligas konst”.

Jag är gärna pragmatiker och realpolitiker; det finns ingen som helst motsättning i detta arbete o de visionära idédiskussionerna. Tvärtom borde de berika varann. Däremot finns en oroande tendens att vi gör just den distinktionen: visionärerna ser ner på pragmatikerna som de upplever sviker partiets ideologi. Allt medan pragmatikerna ser ner på visionärerna för att de genom att befinna sig i det blå slipper lorta ner sina rena händer med praktiskt politiskt hantverk.

Jag tror säkert att du (Angela) och jag kan komma överens om de tre första punkterna i ditt idésystem. Åtminstone till dess absoluta merpart. Men punkt fyra är mer spännande och säkert också betydligt rymligare. T ex förstår jag inte vari det ”borgerliga” med ”grön teknik – gröna jobb” ligger? För mig är arbete och teknikutveckling grundläggande i samhällets utveckling o avgörande för våra möjligheter att lösa framtidens problem. Det innebär inte att teknikutvecklingen eller arbetets fördelning i tid, kapitalisering och produktionsmetoder är de rätta.

Jag noterar att vi tycks överens om att någon grön Karl Marx eller Milton Friedman inte är önskvärd.
Men jag har tragglat tillräckligt många marxistiska timmar ideologi för att känna en besvärande klåda så fort begreppet ideologi används. Som ni naturligtvis känner till växte arbetarrörelsen fram i en vildvuxen flora ”socialistiska” tankar och idéer. När ideologin sedan blev statsbärande hände något mycket otrevligt. Idéerna blev sanningar. Tankarna slutade utvecklas och de icke rättrogna stämplades som avvikare, klassförrädare och gud vet vad. Det tog ca 25 år att köra marxismen i bott, det tog uppskattningsvis 75 år att köra socialdemokratin samma väg.

Vad förskonar en grön ideologi en sådan utveckling?

—
Dina farhågor är för viktiga för att lättvindigt viftas bort. Som jag påpekat tidigare är jag inte ute efter att finna Den Gröna Ideologin med stora bokstäver. Jag är inte intresserad av att utröna vad för slags ideologi MP borde bekänna sig till. Spåren av historien förskräcker.

Kanske borde jag istället säga att jag, snarare än en grön ideologi, är intresserad av grön filosofi, ”ekosofi” (om vi kan låta eko- beteckna mentala och socioekonomiska såväl som geobiologiska ekologier).

Samtidigt håller jag med dig om riskerna med att göra en skarp distinktion mellan visionärer och pragmatiker. Jag vill studera praktiska exempel på hur det som tidigare ansågs omöjligt (t ex inom kapitalismens ram) görs möjligt. Företag och innovationer som Dem Collective, Pirate Bay och mikrokrediter är intressanta, för de förändrar förändrar också teorin.

Förhoppningsvis kan min blogg inspirera till hur man kan tänka och agera grönt, inte hur man ska tänka och agera grönt. /Jimmy
http://www.aylwardplanet.com Angela Aylward

Jimmy, du undrar om jag menar att det egentligen inte finns någon grön ideologi ens i den andra bemärkelsen utan endast ett embryo som det återstår att utveckla och utforska.

Jo, jag ser att det finns olika borgeliga och/eller utopiska gröna ideologier, men ingen som är ”good enough” just för att makt – och strategi apsekterna haltar. Således finns det endast ett embry till en icke – borglig, icke – utopisk grön ideologi.

(utopisk betyder här = omöjlig att infria)

—
Vänsterpartiet har visserligen, sedan ganska nyligen, gröna inslag i sitt maktkritiska partiprogram, men jag tror jag förstår vad du menar.

Och jag håller förstås med dig om att det behövs mer utforskande av hur en sådan grön ideologi kan se ut. /Jimmy
Michael Moon

Hur avgör man om det finns en grön ideologi värt namnet eller ej? Det är nog inte så svårt som debatten här antyder. Man ser helt enkelt efter om en gröna politiken som den de facto bedrivs (praktiken) är i linje med de gröna teoretiska idéerna eller ej. Hänger dom intimt ihop så finns en fungerande ideologi. I annat fall inte.
Problemet med den nuvarande vurmen för realpolitik är det den gärna vill koppla loss praktiken från teorin – ett livsfarligt projekt.

—
Fast är ens det du föreslår så enkelt att göra? Vilka är de gröna teoretiska idéerna? Jag har ju själv försökt besvara den frågan i det inlägg vi diskuterar, och kommer fortsätta undersöka frågeställningen, men hur avgör man om den praktiska politiken överensstämmer med eller motsäger idéerna? Det finns naturligtvis uppenbara fall – det går knappast att avskaffa koldioxidskatt, kriminalisera homosexualitet, eller deportera alla som inte är födda i Sverige, och hävda att det är grön politik – men går det t ex att säga att MP ”förlorat sin själ”? Jag tycker det är vanskligt. /Jimmy
http://www.avveckling.wordpress.com Anders Schröder

Kul inlägg, det behöver pratas mer grön ideologi.

Jag upplever att det finns flera gröna ideologier inom miljöpartiet, som dock kan delas upp i två huvudinriktningar. Förut brukade inriktningarna kallas fundisar och realos, jag tycker att systemkritiska och icke systemkritiska gröna är en bättre term. Skillnaden säger sig självt, de systemkritiska upplever att samhället innehåller så allvarliga systemfel att det måste förändras i grunden, medan de icke systemkritiska tror att det går att förändra det nuvarande samhället så att det blir hållbart. Själv är jag systemkritisk.

Angående mp som ett höger eller vänsterparti så tycker jag det är uppenbart att vi är vänster, eller åtminstone bara bör sträva efter samarbete med vänstern. Detta eftersom en av de grundläggande pelarna inom den gröna rörelsen, tillväxtkritiken, aldrig kommer kunna få gehör inom högern, eftersom det skulle hota det kapitalistiska systemet. visst vänstern gillar också tillväxt, men de ser det inte som ett mål i sig, så som högern gör. Vi kommer med andra ord aldrig få en bra miljöpolitik i samarbete med högern, därför blir det logiskt att söka oss vänsterut.

Kul att klassfrågan kommer upp också. Jag har försökt lyfta den frågan inom grön ungdom, bland annat skrev jag en debattartikel i medlemstidningen om ämnet, och har även tagit upp det på andra sätt. Jag har skrivit en hel del om grön klassanalys på min blogg
http://avveckling.wordpress.com/tag/klass/

—
Tack för din kommentar! Din blogg verkar intressant, jag ska se till att hålla koll på den!

Du har nog en poäng angående systemkritiken, men jag vill ta upp en tredje väg – en som inte är något slags kompromissvariant av de båda. Jag tror nämligen inte så mycket på det slags systemkritik som så att säga går ut på att kasta grus i maskineriet. Jag tror mer på att antingen skapa egna alternativ som andra kan inspireras av (t ex lokalekonomiska, kooperativa eller närdemokratiska experiment), eller ”hacka” (modifiera) redan befintliga system (lite som civil olydnad).

Hoppas du vill fortsätta att delta i debatten! /Jimmy
http://www.aylwardplanet.com Angela Aylward

inte heller jag tror på dogmatism, men jag vill ändå fråga dig Jimmy, när du skriver

”Förhoppningsvis kan min blogg inspirera till hur man kan tänka och agera grönt, inte hur man ska tänka och agera grönt.”

Du vill säga kan, inte ska. Hur ser du då frågan/begreppet hur vi BÖR agera?

—
Jag kan besvara din fråga på två sätt: 1) Jag har naturligtvis ingenting principiellt emot normativa utsagor. Politik är normativt, nästan per definition. 2) Om du undrar över den här bloggen, så kommer jag inte undvika att säga hur jag tycker man bör agera. Men fokus för bloggen ligger nog snarare på ontologi, epistemologi och metaetik. /Jimmy
Michael Moon

Man kan göra så här: Kolla vad gröna partier ha sagt sig vilja efersträva under alla år sen de bildades. Ofta inte så svåra eller abstrakta saker. Sedan kan man se efter vilka konkreta besut de har varit med om att stödja. Är diskrepansen påtaglig kan kan sluta sig till att någon verksam grön ideologi finns inte. Och så tror jag att det är: det svenska miljöpartiet, t.ex., tycks har nedprioriterad de långsiktiga ”policy”-målen för att lägga tonvikten på kortsiktiga felectoral”-fördelar. Tyvärr.Vissa forskare har kallat detta för en ”postekologisk” trend.

Svårigheterna finns förvisso – när helst man försöker att förena visionerna och den praktiska verkligheten, eller snarare att förhindra att värderingarna och handlandet glider isär. Precis som det gör överallt i alla andra institutioner i det omgivande moderna samhället. Min slutsats: ”praxis” , i Antonio Gramscis mening, borde vara en ledstjärna för den gröna politiken.
Thomas Svensson

Jag tar Angelas fyrpunktslista som utgångspunkt för att fundera över grön ideologi.

Angelas andr punkt, kravet på en historiesyn, dvs en uppfattning om vad som är orsaken till problemen, kan vara fruktbar i korta tidsperspektiv, men är överskattad i det långa perspektivet, tror jag. Marxismen är ju ett exempel på hur historiesynen fullständigt dominerade ideologin; vilka medel som helst tilläts för att uppnå det historiskt nödvändig målet. En falsk historisk teori ledde fel, trots dess självutnämnda vetenskaplighet. En annan motivering att låta historiesynen prägla ideologin är synen på historien som cyklisk, att man tror att historien upprepar sig och att det gäller att lära av tidigare misstag. Även denna syn tror jag överdrivs betydligt, istället är det nog så att vi har alla möjligheter i världen att bryta helt nya vägar som historien aldrig sett och detta med dagens läge, inte gårdagens, som utgångspunkt. Jag skulle alltså vilja tona ner punkt två .

Den första och den tredje punkten, att ha en uppfattning om vilka problem som ska lösas och att ha en uppfattning om målet är väl sådant som man kan komma överens med stora mängder människor om. Klimatproblemet är det få som förnekar, segregation skapar problem för alla, skoltrötthet vill ingen ha eller köer till sjukvården. Svält är ett problem som alla skulle vilja lösa och vem vill ha krig? Ett framtida samhälle i harmoni med medmänniskor och natur är väl också något som en betryggande majoritet vill ha. Punkterna 1 och 3 är alltså inte särskilt meningsfulla för att skilja ideologier åt.

Den fjärde punkten är väl den som egentligen är helt avgörande, dvs. en uppfattning om vilka medel som krävs för att nå målen. Här skiljer sig de traditionella ideologierna åt i många avseenden och skiljer sig från det gröna just så som Matz Hammarström tydligen så bra beskrivit det med sin vertikala linje: Tillväxttanken är den ena ytterligheten medan småskalighet, ömsesidighet och gemenskap vagt definierar den andra.

Det är också under fjärde punkt som jag tror det avgörande gröna arbetet skulle behöva göras. Visionärerna som kritiserar pragmatikerna har tyvärr inget att komma med i denna fråga. Birger Schlaug och Christer Sanne, t.ex. har oändligt mycket relevant kritik mot konsumism och tillväxt, men de utvecklar inte någon hållbar idé om hur man skall kunna bryta trenden. Pragmatikerna i kommuner och riksdagsarbetet gör så gott de kan utifrån sina premisser, men handlar knappast enligt strategiska planer för långsiktig grön utveckling. Att ingen av dess grupper har något avgörande att komma med är heller inte så konstigt, det finns ju ingen nation i världen som har lyckat ta några radikala steg i en riktning i strid med den förhatliga skenande tillväxttanken.

Jag tror alltså att det avgörande i en grön diskussion inte är ideologin i allmänhet, utan snarare att hitta nya vägar som utmanar det etablerade mönstret och har förutsättningar att smitta. Mohammad Yunus har visat på en helt ny väg ut ur fattigdom, Peter Barnes med sin bok Capitalism 3.0 presenterar en idé som förtjänar större uppmärksamhet och experiment med sociala företag lär gro i Storbritannien.
http://heiti.blogspot.com heiti ernits

Amen, Thomas!

Jag tror dock att det historiska perspektivet – även om den är full av fallgropar – är viktig till såvida att den kan lära oss att inte upprepa tidigare misstag. Sen håller jag med om att vi skall kolla framåt, och jobba mot mål som konstitueras av en steg-för-steg filosofi. En annan aspekt, som det sällan talas om, är det idéhistoriska — det är minst lika viktigt, tror jag, att förstå olika slags tanke-smittor har uppkommit och spridit sig. Ta bara exemplet på hur vi ”definierar” en människa eller en nation, eller hur vi betraktar ”naturen” kontra ”kulturen”.. jag är övertygad om att vi måste problematisera de olika ”begrepp” som vi ständig använder – det är vår kulturella och historiska bagage.

Kanske kan en (hyfsat)delad ”historiesyn” tjäna som en lingua franca när olika samhälleliga problemformuleringar skall definieras. Ta bara ett begrepp som ”miljöproblem”: (1) vad är miljö, (2) vad är problem, (3) för vem är det problem och sen (a) vad kan man göra åt problemet, (b) resurser, (c) intressen, (d) kontroverser (olika ”världsbild” etc)….etc….etc
Michael Moon

Heiti skriver: ”Ta bara ett begrepp som ”miljöproblem”: (1) vad är miljö, (2) vad är problem …”Bra frågor. Jag slog upp ordet ”miljö” i min gamla Nordiska familjebok. Konversationslexikon och realencykolpedi från 1913. Där fanns inte ordet med utan bara en ”träff” på den franska stavningen: Pic du Milieu (en bergstopp i pyrenéerna!). Alltså: ordet ”miljö” är ganska nytt, vilket stärker mig i min tro att ”miljö” betyder helt enkelt ”problematisk natur”,och det handlar om problem som vi människor upplever och oftast har orsakat. Av detta föjer att en sammansättning som ”miljöproblem” har starka drag av pleonasm; d.v.s. ”problem” finns inbyggt där två gånger om! Kan det vara så att ”miljöpartister” axlar alla andras problem och tror sig kunna lösa dessa? Ja, det tror jag att det är så, men jag tror inte att vi skulle kunna ”leverera” våra lösningar även om de andra skulle låta oss försöka.
Hur gör man då? Mitt svar: vi bör frigöra oss från de andras tankemönster, som är ingenting annat än en uppsättning tvångströjor. Därför uppskattar jag sådana diskussioner so den här.
http://heiti.blogspot.com heiti ernits

Spännande att ”Miljö” inte stod med i uppslagsboken från 1913; Uttrycker kommer tydligen från latin (”medius locus”), ungefär ”i mitten befintlig ställe”. Omgivning, eller det som omger oss (människan). Begreppet har fått ett antropocentriskt betydelse, både i betydelsen ”det som omger oss människor” och i det vi tillfogar ”problem” (antropocentriska miljöproblem)….Lundgren & Sundqvist (”hur blir en förändring i naturen ett miljöproblem?”) landar i att se ”Miljön” som ett av människan påverkad natur: natur är, medan miljön blir; Miljön omfattar en del av naturen och en del av kulturen.

Tanken kan förefalla sympatisk till en början, men man inser snabbt att begreppet är problematisk. I denna tudelning gör man implicit en skillnad på natur och kultur. Kan hända kan man hävda att tudelningen måste till av ”analytiska”/”begreppsmässiga” skäl. Men detta gör inte författarna. Dualismen reproduceras vidare i rådande paradigm. Dessutom tycks själva konnoationen i begreppet miljö enbart hänsyfta till förhållandet mellan människa-natur eller stad-natur. Dessutom skriver författarna att ”naturen är” – vilket också reproducerar en olycklig idéhistorisk mem om naturen som någonting passiv.

Jag skulle vilja slå ett slag för ett mer generellt begrepp: ”levbara ekologier” — lite som Spinozas ”natura naturans” (”den skapande naturen”). Levbara ekologier kan inkludera ett bredare register: ”mentala ekologierna”, abiotiska strukturer (ex. byggnader, klippformationer etc), ekosystem, biotoper, etc. etc.
Natura naturans-begreppet gör också att man betraktar naturen som någonting dynamisk och del av oss själva. Allt är ”ekologier” enligt detta synsätt. Kanske var det som Jan Smuts försökte att skapa med sitt ”holism-begrepp”?

Då blir det visserligen lite svårare att prata om ”miljöproblem” precis som vi gör idag, men å andra sidan får vi en mycket bredare register för att beskriva de ”levbara ekologierna” — ex kan man påstå att arten homosapiens har en patologisk relation till ”ekologier” när den förstör sin omgivning, ex. via en dålig ”tankesmitta” inom de ”mentala ekologier” (se Bateson – ”Steps to an Ecology of Mind”)…

Man kan rentav säga att en diskurs (ex. intensiv utsläpp av lagrad kol till atmosfären) kan leda till att ”ekologierna” i slutändan blir ”olevbara”…

Håller med om att vi måste ur ”tvångströjorna”….
Annelie G.

Intressant. Men jag tycker du missat den intressantaste skriften/boken om grön ideologi. Den heter Miljön, makten och friheten och är skriven av Birger Schlaug någon gång i slutet av 80-talet. Han får ihop den ekologiska dimensionen med den sociala och har satt alltihop i ett maktperspektiv. Boken fick mig att bli grön.
http://hallplatshaden.wordpress.com/ Göran Hådén

Tips på fördjupning – Henrik Hallgrens nya bok ”Det gröna skiftet – från industrialism till ekologism”:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186407740

—
Det är ett bra tips! Jag håller på att läsa i den själv, har tänkt blogga något om det när jag är klar. /Jimmy
Pingback: De gröna liberalerna II « strötankar och sentenser
Pingback: För en generaliserad ekologism « strötankar och sentenser
Pingback: En vårbudgetmotion för hållbar utveckling? « strötankar och sentenser
Pingback: Du gröna nya värld « strötankar och sentenser

strötankar och sentenser

Finns det en grön ideologi?

Inkommande söktermer

Relaterade inlägg: