Feminismens framtid – och nutida dilemman

Av den 8 april, 2005

I följande artikel, publicerad på Vägval Vänsters webbplats, argumenterar jag kring olika feministiska problemområden: kolonialism, sexualitet, religion, heteronormativitet och biologi.

När nu föreningen Feministiskt initiativ (Fi) äntligen bildats, tog jag tillfället i akt att läsa igenom vad som skrivits på VVV:s hemsida i ämnet feminism, jämställdhet och sexualitet. Själv ser jag det som en självklarhet att kalla mig feminist, men det är förstås ett inte helt okontroversiellt begrepp. Enskilda feministers subjektiva åsikter, såväl som meningsmotståndarnas befogade eller obefogade beskyllningar, visar att vad feminism innebär kan skilja sig väldigt mycket åt från person till person.

Det finns ju också andra perspektiv att ta i beaktande. Förutom att så många tycks tro att feminismen är lika med manshat (när det handlar om att befria såväl män som kvinnor från begränsande strukturer), så kan feminister – eftersom feminister är människor – ge uttryck för sina förutfattade meningar: ett ”vi och dem”-tänkande när det gäller infödda eller inflyttade svenskar, västerlandet eller tredje världen, troende eller inte fullt så troende, akademiker eller arbetare, puritaner eller sexuellt frigjorda, etc.

Upplysningens skuggsida

Huvudsakligen har diskussionen på VVV:s hemsida förts mellan Maria Hagberg och Ulf Wideström, den ena kritisk mot religion och den andre mot feministisk sexualpuritanism. Jag vill gärna betrakta den moderna feminismen som en del av upplysningsprojektet – på gott och ont. Det onda är att kritiken mot upplysningsprojektet också träffar delar av feminismen. Den civilisationsmissionerande idén att bomba fram demokrati och mänskliga rättigheter i länder utanför väst är förstås inte feministisk, men som den postkoloniala filosofen Gayatri Spivak påpekat kan det finnas risk för en nedlåtande hållning gentemot icke-västliga kvinnor. ”Att tala för den Andre” är ett uttryck i postkolonial teori. Enligt en frihetlig tradition ska människor stödjas till att själva komma till tals. Genom tillgång till utbildning och allmän välfärd, lika rättigheter oavsett kön, får människor möjlighet att själva utvärdera sina kulturella värderingar och traditioner. Kulturrevolutionen i Kina och ”befrielsen” av Tibet är historiska exempel på hur ett uppifrån/utifrån påtvingat avskaffande av religion kan gå snett.

Jag instämmer naturligtvis med Maria Hagberg i sakfrågorna, att seder som könsstympning och annat slags kvinnoförtryck i religionens namn är förkastligt och bör bekämpas. Jag förstår att hon inte är islamofob och att hennes engagemang för ungdomar och för den muslimska familj som hon nämner är äkta. Däremot tror jag inte att det stämmer, som hon hävdar, att det är de fundamentalistiska krafterna som styr. Snarare är konservatism och patriarkala strukturer något som finns i religiösa samfund för att det är en sådan värld vi lever i, inte för att religion i sig är reformfientligt. Vi kämpar för att världen ska förbättras. Glöm bara inte att det också finns kristna befrielseteologer, islamiska modernister, socialt engagerad buddhism, etc. De är kanske inte alla feminister, men knappast heller så reaktionära som nidbilden av den religiöse gör gällande. Apropå opium för folket, så tror jag att Marx menade att religion är något människan söker – en meningskontext, kan man säga – när livet ter sig obegripligt och svårt. Det var snarare Lenin som, visserligen inte alltid helt obefogat, betraktade religion som något överheten tvingar på folket för att de ska låta sig nöjas med det rådande. I den tidigare innebörden finns det dock utrymme för att religion kan vara en socialt progressiv kraft – vilket det inte sällan varit. Tänk bara på de bibliska profeterna, på Gandhi och på Martin Luther King.

En feminism för vår tid bör vara öppen för kulturella och religiösa värden. Det innebär inte att den gör avkall på sina mål, utan bara att det finns en dialog mellan västerländska, sekulariserade feminister, religiösa feminister av olika traditionstillhörighet och feminister med andra erfarenheter än att vara vita medelklasskvinnor. Annars uppstår bara onödiga konflikter och missförstånd.

Den pryda s.k. elitfeminismen

Om sanningen ska fram är jag nog själv ganska pryd. Jag anser bland annat att porrindustrin förnedrar kvinnor och sporrar de sämre sidorna hos män, att stringtrosor för barn är en obehaglig företeelse och att människor i första hand bör bemötas som individer och inte som representanter för ett kön. Däremot ser jag det inte som önskvärt att återupprätta något slags viktorianskt samhälle. Jag kan bli provocerad av Ulf Wideströms frispråkighet, men inser samtidigt att det kan ligga någonting i hans antropologiska perspektiv på svensk sexualmoral (på skalan 1) repressiv; 2) restriktiv; 3) tillåtande; och 4) stödjande; anser han att vi befinner oss på steg 2)). Frågan är vad vi ska göra åt det.

Liksom Maria Hagberg ser jag hellre människan som en varelse med sexuella lustar, känslor, behov och drifter, än som en könsvarelse. Sexualiteten är en viktig aspekt av att vara människa, men det är inte den enda. Likväl är det nog så att det heteronormativa i mångt och mycket definierar oss som individer. Konservativa röster hävdar ilsket att gayrörelsen och queer teori sexualiserar människor, att de får allting att handla om sex, medan det i själva verket är precis tvärtom. Unga män får inte visa sina ”kvinnliga” sidor, som omtanke och intimitet, för då beskylls de för att vara bögar. Och homosexuell är ju det värsta man kan vara – eller? Människor placeras in i fack, spontana känsloyttringar underordnas de mönster som det heteronormativa, patriarkala och kapitalistiska samhället föreskriver. Kvinnlig sexualitet tabuiseras eller exploateras, beroende av kulturen. En sexualmoral som utgår från människor som fria individer, bortser från förutfattade meningar om kvinnligt och manligt, utan att det sexuella blir en vara som i porrindustrin och den kommersialiserade medievärlden, den skulle vara förenlig med en frihetlig socialism. Den motsätter sig kvinnors systematiska underordning och kämpar för en värld där alla människor har samma möjligheter att leva ett fullödigt liv.

En feministisk hybridteori

Jag tycker det är märkligt att det nästan alltid är högern som har ensamrätt på biologin, som om klyftan mellan natur och kultur är en metafysisk skiljelinje mellan höger och vänster. Förmodligen är det vårt kristna arv som spökar på något sätt, kanske också det att forskare ofta är män och privilegierade. De vill rimligen försvara sin ställning. Varför inte göra som den gamle anarkisten Kropotkin? Han hävdade mot sin tids socialdarwinister att samarbete, bland djuren och rimligen också för människan, är vägen till framgång minst lika ofta som konkurrens kan vara det. ”Survival of the fittest” betyder inte att den segrar som egoistiskt hävdar sig själv. Livet är inte ett nollsummespel.

Vad har nu detta med feminism att göra? Som Ulf Wideström påpekar skulle det kunna vara så att aggressivitet i den manliga delen av släktet spelat en roll i evolutionen, men att den på vår civilisatoriska nivå snarare blivit ett hot. Så var det sagt. Samtidigt är det min uppfattning att det mesta, för att inte säga allt, som har med genus att göra är socialt konstruerat. Att pojkar ska ha blå kläder och flickor röda, att pojkar gillar bilar och flickor hästar, etc. – det finns väl ingenting som säger att det lika gärna kunde vara tvärtom? På något sätt samverkar nog natur och kultur, och det är svårt att säga vad som är vad, ungefär som att vår mentala hälsa påverkar våra kroppsliga funktioner och tvärtom. Varför då inte tillämpa båda perspektiven? Skulle man inte med ett feministiskt, frigörande syfte kunna använda sig av en konstruktivistisk approach när det är relevant, och en sociobiologisk när det behövs? Eller låta båda korsbefrukta varandra, för att skapa en konstruktiv feministisk hybridteori?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • postindustriella revolutionen
  • nackdelar med ekologism

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om evolutionsbiologi, feminism, Feministiskt initiativ, Gandhi, Gayatri Spivak, genus, hbt-frågor, heteronorm, Kina, Maria Hagberg, naturkultur, postkolonial teori, religion, sexualitet, Tibet, Ulf Wideström, upplysningsprojektet

Kommentera!

Kommentera