Fanon och motståndet

Av den 25 november, 2006

Frantz Fanon, avliden 1961, är en tänkare svår att undkomma för den som intresserar sig för rasism och kolonialism - och framför allt för strategier för motstånd mot dem. Hans böcker Svart hud, vita masker (1952) och Jordens fördömda (1961) har fått stort inflytande, bland såväl postkoloniala tänkare som antiimperialistisk vänster.

Fanon föddes 1925 på Martinique, en karibisk ö som koloniserades av Frankrike 1635 och idag är ett franskt departement (ungefär motsvarande ett svenskt län). Under andra världskriget flydde han från ön, som då kontrollerades av Vichytrogna fransmän, för att ansluta sig till France Libre under general Charles de Gaulle. 1944 sårades han i strid och dekorerades med Croix de Guerre. När nazisterna besegrats och de allierade styrkorna korsade Rhen in i Tyskland - tillsammans med fotografer - fick Fanons regemente genomgå en "blekning": alla soldater som inte var vita skickades till Toulon istället.

Efter kriget återvände Fanon för en kort tid till Martinique, där han studerade och hjälpte sin vän Aimé Césaire att bli vald till martinikansk representant (för franska kommunistpartiet) i franska nationalförsamlingen. Césaire, som senare var en av upphovsmännen till négritude-rörelsen, kom att utöva stort inflytande över sin vän under hela dennes liv.

Efter avslutad studentexamen begav sig Fanon till Frankrike för att studera medicin och psykiatri. 1951 blev han legitimerad som psykiatriker, praktiserade ett par år i Frankrike och fortsatte sedan i Algeriet (som i likhet med Martinique var en del av Frankrike vid den här tiden). Vid Blida-Joinvilles psykiatriska klinik arbetade Fanon från 1953 till -56, inriktad på en socio-terapi som anknöt till patienternas kulturella bakgrund. När den algeriska revolutionen utbröt 1954 anslöt han sig till FLN (Front de Libération National, nationella befrielsefronten).

Under sin utbildning skrev Fanon sin första bok, Svart hud, vita masker (1952), en analys av den effekt det koloniala underkuvandet har på den mänskliga psyket. Det är en personlig redogörelse för erfarenheten av att vara en intellektuell med fransk utbildning men avfärdad av fransmännen på grund av sin hudfärg.

Efter att ha diagnosticerats med leukemi begav sig Fanon till Sovjetunionen, där han fick en behandling som gav tillfällig remission, och återvände till Tunis. Han dikterade då den andra av de två böcker han blivit känd för, Jordens fördömda (1961), som fick sin titel ur inledningen till Internationalens franska originaltext (Debout, les damnés de la terre betyder "Res er, jordens fördömda", som i den svenska texten blivit "Upp, trälar uti alla stater"). Där går han på djupet in på effekten av fransmännens tortyr av algerier. Boken kom att bli hyllad av sextiotalets antiimperialistiska vänster. Hans första bok har fått större inflytande bland postkoloniala tänkare, då i synnerhet Homi Bhabha.

Efter ett besök i Rom, där han för sista gången träffade sin gode vän Jean-Paul Sartre, begav sig Fanon till USA för ytterligare behandling. Han avled i Bethesda den 6 december, 1961, under namnet Ibrahim Fanon. Sin sista vila fick han på en gravplats för martyrer i Ain Kerma, västra Algeriet. De efterlevande var hustrun Josie, och deras barn Mireille och Olivier. Algeriet blev självständigt 1962, efter en folkomröstning och förhandlingar med Frankrikes president Charles de Gaulle. Efter en lång och blodig kamp.

Motståndsstrategier

Hos Fanon finner man tre olika strategier för hur den koloniserade hanterar koloniala underkuvandet. Man kan tillämpa beskrivningen av dessa också på andra situationer av underordning.

1. Assimilationssträvan

Kolonisatörerna gör anspråk på att rädda de koloniserade undan barbariet, genom att introducera civilisation och kultur till de primitiva kolonierna. Om man bara lär sig tala, läsa och skriva franska, gör sig bildad inom fransk kultur och franska seder, så utlovas en vacker dag erkännandet som like. När en koloni väl är civiliserad kommer den ges självständighet. Det är logiken bakom mission civilisatrice, white man's burden. Den koloniserade eftersträvar självmant, men ofta omedvetet, att leva upp till kolonisatörens ideal - med hopp om att bli erkänd. Detta uppmuntras av de koloniala institutionerna.

Det finns flera problem med denna strategi. Ett är att det internaliserar ett mindervärdeskomplex. För att en dag kunna bli en like går man med på att vara underordnad. Herrens ordning är beroende av att slaven erkänner den, för att uttrycka det hegelskt. Det finns alltid ett antal markörer för underordning, schibbolet, som t.ex. hudfärg eller brytning. Ett annat problem är att målet ständigt flyttas, att kriterierna för att bli godkänd ändras, att det ständigt tillkommer nya schibbolet. Det är i princip omöjligt att vinna det där erkännandet.

2. Separatism

Den raka motsatsen till den första strategin är att inte eftersträva att uppnå de mål kolonisatörerna satt upp, utan tvärtom att förkasta det som de värderar som positivt och bejaka det de värderar som negativt. Istället för rationalitet bejakas känsla, närhet till naturen istället för att vara kultiverad, andlighet istället för materialism, intuition istället för skepticism, etc. Det är strategin hos négritude såväl som hos Nation of Islam. Black is beautiful!

Ett problem med denna strategi är att man blir tvungen att hävda att det existerar en identitet knuten till hudfärg. Man accepterar rasismens ursprungliga tes, och identifierar sig med den svarthetsidentitet som de vita definierat. Det man gör är att kasta om värdeskalan, och befrielsen antas ligga i att på allvar bli det som herren sagt att man är. Paradoxalt nog blir man ännu mer inordnad i normen än genom den första strategin.

3. Möjligheten av en tredje strategi

Varken den första eller den andra strategin kan nå befrielse från herrens grepp, eftersom denne bibehåller definitionsprivilegiet. Fanon söker en strategi som är aktiv, snarare än reaktiv. Det finns en icke uttalad nietzscheansk ådra i honom, då han resonerar i termer av affirmation och ressentiment. Han anar dock att detta projekt är omöjligt. Radikal frihet från det förflutna, från den andres inflytande, är på förhand definierad som omöjlig. Till skillnad från Marx ser Fanon att det aldrig kan finnas ett samhälle där konflikterna upphört. Kampen står inte om oändliga resurser, som det gäller att omfördela på ett rättvist sätt, utan om erkännandet från den andre. Det är begäret, snarare än behovet, som är drivkraften. (Ett ekologiskt perspektiv gör gällande att jordens resurser dessutom är ändliga, en insikt man inte hade på Marx tid.)

Det är i Jordens fördömda en tredje strategi lyfts fram, även om den antyds i Svart hud, vita masker. Den angriper alla koncept om kollektiva identiteter och bär i sin antiessentialism stora likheter med feminismen hos Simone de Beauvoir. Några drag kan skisseras: Franska revolutionens deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna gör anspråk på universalism, att de gäller för alla människor. Detta kan utnyttjas mot kolonialmakten. Det gör också FLN i sin motståndskamp för Algeriet, hävdar att man fortsätter där 1789 års revolution började.

I 1789 års deklaration om mänskliga och medborgerliga rättigheter utgår man från att nationen är ramen för hur dessa rättigheter ska tillämpas, vilket får sin bekräftelse i FN-systemets folkrätt. Trots att Algeriet sedan 1848 inte är en koloni i formell mening (som Indokina eller Kamerun), utan ett departement (som Bretagne och Provence) saknar algerierna politiska rättigheter och franskt medborgarskap.

Fanon tar deklarationen på orden och säger att det algeriska folket måste uppfinnas. Ett folk är den instans på vilken all makt vilar, och om folket förtrycks har det rätt att göra revolt (enligt såväl 1948 års som 1789 års definition). Uppfinnandet av det algeriska folket blir ett angeläget projekt för honom på flera sätt, med tanke på att han själv varken är arab, muslim eller ens född i Nordafrika. Den historiska erfarenheten från 1789 och 1917 lärde honom att alla revolutioner går in i en fas då verkliga eller föreställda dissidenter rensas ut. Så kom också att ske även i Algeriet. Det gäller att ge folket en så öppen och inkluderande definition som möjligt.

(En fjärde strategi, eller en underkategori till den tredje, är den Homi Bhabha kallar mimicry, förvrängandet av den koloniala diskursen. Det påminner om Judith Butlers resonemang kring hur kön konstrueras och hur drag performance ifrågasätter dessa konstruktioner. Det ligger också nära Michel Foucaults idé om att det inte kan finnas någon position utanför diskursen, varifrån man kan göra motstånd. Motståndet måste göras genom en immanent kritik av makten. Vi är alla delaktiga i den.)

***

Förutom Fanons egna böcker, Svart hud, vita masker och Jordens fördömda, finns på svenska Michael Azars bok Frihet, jämlikhet, brodermord: Revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon (Symposion, 2001).

Per Wirtén skriver också lite om Fanon på sin blogg.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Inkommande söktermer

  • svart hud vita masker
  • Frantz fanon svart hud vita masker
  • fanon svart hud vita masker

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om Algeriet, antirasism, Frantz Fanon, kolonialism, postkolonial teori, rasism

Kommentera!

Kommentera